När man däremot läser Mördaren i folkhemmet, ja om man är lika okunnig om fallet Olle Möller som jag var, så sätts dock lite griller i huvudet. I korthet går fallet ut på att den f.d idrottsstjärnan Möller passar så väl in i beskrivningen av gärningsmannen för mordet på tioåriga Gerd Johansson 1939, att han mot sitt nekande och utan någon teknisk bevisning döms i ett mål helt baserat på indicier. När en annan flicka, Kerstin Blom, nästan tjugo år senare mördas pekas han ut igen men kan trots idogt arbete från polisens sida inte dömas. Det gör han däremot några år senare när tvåbarnsmamman Rut Lind mördas. I de tre fallen arbetar polisen allt annat än förutsättningslöst och har som prioritet att sätta dit Möller rättsligt, då brotten anses vara polisiärt lösta. Det är heller inte utan egenintresse, för polismyndigheten hade stark press på sig att lösa de uppmärksammade fallen, vilka det även rapporteras flitigt om i pressen som även den är helt eniga i Möllers skuld. Men hur är det nu egentligen, är han verkligen oskyldigt dömd?

Ebervall & Samuelsson lyckas på ett briljant sätt att hålla läsarens tvivel intakta. I romanformen låter de Möller spela huvudrollen och samtidigt som man som läsare kommer honom så tätt in på livet att man starkt sympatiserar med honom (fast han är en rätt jobbig typ) så är man inte säker på att han är helt oskyldig ändå. Klyschan om ingen rök utan eld är ju ett tankesätt som mestadels låter en behålla en massa dumma fördomar, men i just detta fall bidrar den faktiskt till en bättre läsupplevelse.

Som läsare kan man ju heller knappast bortse från Tomas Quick-fallen som ju helt slumpmässigt sammanfaller med publiceringen av Mördaren i folkhemmet, och det är slående hur den blinda rättvisan ändå inte står sig helt blind när starka intressen, mediedrev och en önskan om att sätta dit någon sammanfaller. När kravet på hämnd blir så starkt att det är viktigare att någon anses skyldig än att det är rätt person, så verkar den tekniska utvecklingen på över femtio år med DNA och liknande tekniker slå sig ganska slätt.

Mördaren i folkhemmet är dock inte en torr bok skriven för att belysa felaktigheter i rättssystemet eller agera som indirekt debattinlägg för något mer aktuellt rättsfall, utan en spännande, välskriven deckare som språkligt och innehållsmässigt kastar in läsaren i en tidsmaskin, tillbaka till det folkhem där ett barnamord var något som försatte ett helt folk i bestörtning. Romanen är rik på detaljer och allt som rör själva rättsfallet ska vara autentiskt, som förhörsutskrifter och löpsedlar vilket ger en, i avsaknad på bättre beskrivningar, kraftig Mad Men-känsla. En autentisk och till viss grad estetiskt tilltalande beskrivning över en tid som skall ha varit tryggare men också mer fördomsfull. Det är också en beskrivning över ett tragiskt människoöde. Olle Möller bedyrade in till sin död sin oskuld, men romanens Olle Möller förlikade sig ändå vid slutet med sitt öde.

Det är bara ett liv, tänkte han ibland. Så här blev mitt. Inget man kan ändra på.

Similar Posts:

• Folkhemmets form
• Spännande rättsövergrepp blir pilsnernoir
• Inte mitt val
• Ojämnt om dubbellivets tystnad

En roman har det i alla fall blivit, i juristparet Ebervall/Samuelsons tappning, och exakt var gränsen mellan fakta och fiktion går är som vanligt inte lätt att veta. En spännande historia är det ju onekligen, en sanslös kollision mellan moderna och urgamla världar, mellan folkhemsyta och dunklaste övergrepp.

Paradoxalt nog är det svårt att sätta fingret på om verklighetsdoserna blivit för stora eller för små. Ibland vill författarna undervisa i historia så till den grad att replikväxlingar slår över i rent faktastaplande. Dialogen siktar uppenbarligen på att vara tidstrogen men resultatet blir ofta lätt märkligt, stolpigt och putslustigt. ”Vet grevinnan, jag slår till!” och ”Kära grevinnan! Inte behövs det!” heter det, som i någon sorts pilsnerfilm i noir-tappning. Kungens språkliga egenheter skrivs genomgående ut i stil med ”jag hav orrdnat det häv” och oavsett om talspråket rent objektivt sett är realistiskt eller ej, blir känslan det förmedlar mest skruvad.

Det delvis sammanlänkade problemet är bristen på sympatiska karaktärer. Återigen möjligen realistiskt, men svårt att som läsare riktigt få fäste i. Det är visserligen intressant att Haijby själv knappast framställs som något renodlat överhetens offer, men hans agerande görs inte heller särskilt begripligt och om hans bakgrund som fiskhandlarson och enkel Johansson avslöjas i princip ingenting. Istället kastas vi direkt in i slösaktig hybris av närmast manodepressiva dimensioner, och mycket klarare än så blir det inte.

Haijby är storhetsvansinnig, storvulen och girig, kungen dekadent och feg och tidens likhetstecken mellan homosexualitet, pedofili och allsköns lömskheter gör författarna inga större anspråk på att nyansera. Hovförvaltningen och polisledningen är iskallt dogmatiska, politikerna trötta och realpolitiska och bara Haijbys hustru Anna sticker ut som så gränslöst snäll och kärleksfull att hälften vore nog. Göring kan däremot beskrivas: ”Men nazisten saknade själ och märkte ingenting.”

Ers Majestäts olycklige Kurt saknar inte ett visst underhållningsvärde, men med sin grovhuggna karaktärsteckning och sina drastiska och väl förenklande historiska resonemang skapar den mer än något annat aptit efter en ordentlig fackbok i ämnet.

Similar Posts:

• Oskyldig tills motsatsen bevisats
• Republikanismen är död – länge leve knugen?
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Tvivel och femtiotal i sjukhusmiljö
• Kriget mot ett mansdominerat samhälle