Hayley är huvudperson och huvudsaklig berättare i årets ALMA-pristagare Laurie Halse Andersons ungdomsroman Skärvor av minnen. Hennes pappa Andy är krigsveteran, något som för mig alltid framstått som typiskt amerikanskt. Visst, det har funnits svenska utlandstrupper, FN-soldater och andra, men krigsskildringarna vi översköljts av har till stor del varit amerikanska. Generation efter generation har där präglats av krig, från andra världskriget via Vietnamkriget och till, som för Andy, krigen i Irak och Afghanistan.

Andys krigserfarenheter präglar också hans dotters liv. Hon har tillbringat en stor del av sin barndom på vägarna i pappans långtradare, i något slags försök att fly från minnena av blod och förstörelse. Nu har han bestämt sig för att flytta hem till huset han ärvt av sin mor, och staden där Hayley levt som barn, så att hon ska kunna gå ut skolan där.

Ett par dagar efter att vi flyttade in frikopplade pappa från tiden igen, precis som Billy Pilgrim i Slakthus 5. Det förflutna tog över. Allt han hörde var exploderande bomber och flygande granater, allt han såg var kroppsdelar, som ett avslitet ben fortfarande med stöveln på och splittrade benbitar, vassa som spjut. Allt han smakade var blod.

I korta, kursiva kapitel får vi också ta del av vad jag förmodar är fragment av pappans krigsminnen. Mestadels är perspektivet dock Hayleys.

Vad Andy inte riktigt verkar förstå är hur svårt det är för Hayley att faktiskt koncentrera sig på skolan, eller på någon sorts normalt tonårsliv med kompisar, killar och fester. Hon lever hela tiden med en oro för sin pappa och hans posttraumatiska stress. Hon skyndar sig hem, hon försöker tolka tecknen, försöker sköta om. Samtidigt är hon obrottsligt lojal, som barn så ofta är, och försöker dölja för utomstående hur hon egentligen har det. Hennes pappa är kanske oberäknelig, men han är den ende hon är van att lita på. Samtidigt gör ju hans psykiska ohälsa att han inte precis är att lita på, och Anderson skildrar hjärtskärande hur Hayley liksom går på äggskal runt sin pappas tillstånd.

”Har du ätit något i dag?” frågade jag. Vad är det som pågår? tänkte jag.
”Inte hungrig.”
”Vad vill du ha till middag?” frågade jag. Varför rengör du gevären?
”Hörde du inte vad jag just sa?” frågade han.
”Jag tänkte laga kyckling.” Har du varit uppe hela natten igen?
”Låt mig sova.”
”Klockan är halv tre på eftermiddagen.” Vem är du rädd för?

Själv verkar Hayley också ha trängt undan en stor del av sitt förflutna, av livet innan hon och pappa gav sig ut på vägarna. Ändå finns det faktiskt människor på hemorten som bryr sig om dem. Därtill kommer Finn, killen som ska hjälpa Hayley få upp sina haltande mattebetyg och som envisas med att bry sig om henne. Men finns det plats i Hayley liv för något annat än pappan och hans problem?

Jo, jag tänker på Andy och Hayley när jag hör om kriget i Ukraina. Jag tänker på dem när Sverige nu ska gå med i Nato. Hur många fler barn och ungdomar ska, direkt och indirekt, behöva leva sina liv överskuggade av krigets fasor?

Similar Posts:

• ”Spring aldrig i vita områden”
• Sjutton år och farsa
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad
• Överrumplande och hjärtskärande debut
• Det går aldrig som man tänkt sig

Det har att göra med en fest i slutet av sommaren. Melinda ringde polisen, som kom och avbröt festen och omhändertog ungdomar.

Vad ingen vet är varför hon ringde.

Det får vi som läsare inte heller reda på förrän ganska långt in i boken, för Melinda vill inte tänka på det. Därför känns det egentligen dumt att avslöja det, eftersom antydningarna, undvikandet, det smygande obehaget är en så stor del av bokens struktur.

Samtidigt är det svårt att läsa något som helst om den här romanen, eller dess uppmärksammade författare, utan att komma in på bokens tema. Våldtäkt.

Laurie Halse Anderson var för mig en ny bekantskap när hon nu under våren tilldelades Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA-priset), världens finaste barn- och ungdomslitteraturpris. Jag hörde henne tala på Litteralund i slutet av april och blev begeistrad. Det var jag inte ensam om. Kön för att få böcker signerade varade i över en timme.

Anderson pratade en hel del om den censurvåg som drar genom skolor och bibliotek i ett alltmer polariserat USA. Där hör Säg något (Speak) till (anti-)favoriterna. Det verkar inte ens vara det sexuella våldet som är det främsta problemet, utan att ungdomar alls har sex (även om det alltså inte ens är frivilligt). Snacka om att skjuta budbäraren – vilket kanske bara är logiskt i ett land där rätten att bära vapen alltid tycks övertrumfa rätten till den egna kroppen.

Säg något kom ut i original 1999, och på svenska första gången 2001. Den har alltså dryga 20 år på nacken, vilket gör att den i en del praktiskt kanske kan kännas daterad för en ung läsare. I allt väsentligt tycker jag ändå att den fortfarande håller.

Det gör den i gestaltningen av trauma och hur man försöker leva med det, i skildringen av en oförstående skolvardag och de där glimtarna av vänskap eller verkligt engagemang som faktiskt gör den uthärdlig, och inte minst i Melindas återtagande av den egna rösten efter allt hemskt som hänt.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Att ”ställa till det för sig”
• Om Gud var en slacker
• Är idag en dålig dag? En ännu sämre?