All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms

Det är iallafall den låten som snurrar igång i mitt huvud och den är den videon jag ser framför mig när jag öppnar Johan Joelssons och Jonatan Jacobsons reportagebok Mikronationer – på besök i hemmagjorda länder. Jag tror det är omslagets fotografi på drottning Carolyn Shelby i Lars Vilks mikronation Ladonien, som ger mig den associationen. Vid ett snabbt ögonkast påminner hon för mig mycket om David Gahans rollfigur, där hon står.

Annars är det lätt att under läsningen av denna bok få intrycket, en kvinnlig omslagsdrottning till trots, att mikronationen till största delen är en manlig bastion.

Men hur definierar man en stat egentligen? Enligt Montevideokonventionen, som skrevs under 1933 av USA och länder i Latinamerika, behöver man uppfylla fyra kriterier för att få kallas stat. Man ska ha en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och möjlighet att etablera relationer med andra stater. Huruvida den brokiga samling mikrostater som denna bok handlar om, verkligen uppfyller dessa kriterier är väl tveksamt. Det är nog bara deras grundare och de närmast sörjande som vill hävda detta.

Syftet till varför man vill utropa en mikrostat kan skilja sig åt, menar författarna. Det kan vara en politisk protest, en vilja att driva ett konceptuellt konstprojekt eller rent av vara metafysiskt utforskande av mer filosofisk natur. Kapitlet om konstnärerna Carl Michael von Hausswolff och Lars Elggrens mikronation Elgaland-Vargaland i slutet av boken, går under den sista kategorin. Dessa bägge herrars funderingar på varför de grundade sin mikronation, blir till slut så kvasiintellektuella så jag börjar fundera på hur mycket fritid medelålders män har egentligen. Till och med vår gamle konung Gustav V:s broderier (säkert också en man med mycket fritid) ter sig mer intressanta i jämförelse, jag lovar.

Allra bäst i denna bok är den åtta sidor långa inledningen. Där tar författarna upp den australienska genusvetaren Judy Lattas. Hon är en av de få akademiker som fördjupat sig i mikronationsfenomenet. Lattas menar att mikronationalister – människor som grundar mikronationer – har en sak gemensamt. De drivs av att ta tillbaka sina identiteter från staten. Den belgiska författaren Julien Oeuillet beskriver mikronationalisterna som privatpersoner som försöker agera som statlig sektor.

Ända sedan den Westfaliska freden 1648 – då tanken om staters suveränitet blev principen för Europas fortsatta organisering – har det funnits personer som utropat mikronationer. Och enligt Alistair Bonnett, professor i social geografi vid Newcastle University, har den nutida digitaliseringen och den alltmer avancerade kartläggningen av jordklotet skapat ett nytt intresse för säregna, överraskande och hemliga platser.

Vilken mikrostat blir jag då mest sugen på att besöka efter att ha läst denna bok? Jag måste nog säga Ladonien. Den mikrostat den numera mycket kontroversielle konstnären Lars Vilks en gång skapade på en strand i nordöstra Skåne. Det som från början inte alls var en mikronation utan en enorm träskulptur som han 1980 satte första spiken i och började bygga av drivved. Idén fick han två somrar tidigare när han höll på att drunkna på samma plats. Lars Vilks ville hämnas det hav där han höll på att omkomma. Hämnden skulle gestaltas genom en monumental träskulptur på samma strand – ett slags modernistiskt långfinger som ständigt skulle vara synligt för havet.

Fascinerande tokstollar, dessa mikronationalister.

Similar Posts:

• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer

Jag skulle lika lite skriva under på ”Je suis Vilks” som jag gjorde på ”Je suis Charlie”. Jag kan inte nyanslöst solidarisera mig med de här konstnärerna. Jag har svårt att se hur det här är bra konst eller samhällskritik, och jag förstår inte riktigt vad samhällsdebatten skulle förlora på att föras i ett mer civiliserat tonläge.

Naturligtvis, ingen förtjänar att dö för en teckning. Det är så självklart att det känns befängt att behöva skriva det. Att vilja mörda för en teckning, en roman, en film eller annat uttryck är en fullkomligt orimlig reaktion, och om någon som använder sig av sin yttrandefrihet, ens på ett klumpigt och osympatiskt sätt, råkar ut för den reaktionen så måste samhället göra vad det kan för att skydda den personen.

Vad händer med yttrandefriheten i en globaliserad värld, där den här typen av reaktioner faktiskt kan uppstå? Måste vi tänka på och hantera den annorlunda än tidigare? Kanske det, menar Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt och tidigare justitie- och pressombudsman. ”Tidigare hade vi ’råd med’ att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det i dag.”

Samtidigt påpekar Axberger att yttrandefriheten har och alltid har haft gränser. Idag utgörs de bland annat av förbuden mot förtal och hets mot folkgrupp, men fram till 1970 var det förbjudet att skymfa religiösa symboler (inte bara kristna) och långt tidigare, när Danmark och Sverige slutit fred 1570, förbjöds smädande av grannfolken för att bevara freden.

Behöver vi liknande kompromisser kring det fria ordet idag? Det svenska utrikesdepartementet tyckte uppenbarligen det när man i början av 2006 släckte ned sverigedemokratiska sajter som publicerat Muhammed-karikatyrer, efterlysta i en tävling enligt modell från danska Jyllands-Posten. Avsikten var framför allt att undvika våldsamheter mot svenska beskickningar utomlands, men var det lagligt? Nej, det är svårt att se.

Orrenius placerar på det här sättet in Vilks och hans ”Profeten Muhammed som rondellhund” i ett historiskt och samhälleligt sammanhang jag knappt var medveten om att jag behövde. Det här hände ju nyss. Pågår till stor del fortfarande. Men kanske just därför är det så välbehövligt att ta ett steg bakåt och få syn på den större bilden.

I den bilden befinner sig Vilks själv nästan som i stormens öga, i sin välbevakade, skydda och nästan isolerade tillvaro. Han är svår att få grepp om och vill vara svår att få grepp om. Alltsammans hävdar han är en del i det ännu pågående konstprojektet RH, rondellhunden. Alla ställen han inte längre bjuds in till, alla mer eller mindre ljusskygga ställen han bjuds in till, den egna vägran att ta ställning för eller emot någonting. Allt är konst. Allt är ”en fördel”.

I Skotten i Köpenhamn blir Lars Vilks ett slags prisma där frågorna kring konst, yttrandefrihet och extremism kan samla sig, brytas och ledas vidare. Orrenius följer inte bara Vilks direkt i spåren, utan låter stigarna vindla vidare genom Sverige, Danmark och världen. Han möter imamer, gallerister, områdespoliser, kommunpampar, forskare, aktivister och museichefer. Sammantaget blir det en komplex och angelägen skildring av en av samtidens kanske svåraste och mest infekterade frågor.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Augustpriset 2016
• Här är ingenting riktigt perfekt

I det kompakta havet av bilder på muslimer och andra Andra – ständigt dessa våldsamma, arga unga män – är det lätt att missa nyanserna. Som att Satansverserna är en riktigt bra roman, något av en modern klassiker, som utforskar religion och identitet i en global värld. Något konstnärligt värde i den oändliga vågen av rena nidbilder av muslimer är däremot svårt att hitta.

Gång på gång publiceras sådana bilder med argument om att försvara yttrandefriheten. Vårt senaste riksdagspolitiska tillskott har tydligen tagit på sin lott att överallt de kommer åt kräva Vilks-utställningar just därför – lätt ironiskt eftersom man annars vill ha bort allt stöd till kultur som man anser har till syfte att ”chockera, uppröra och provocera”.

Det är för all del inget nytt att konstnärer vill utforska konstens gränser. Det mest klassiska exemplet är kanske den franske konstnären Marcel Duchamp som i början av 1900-talet pallrade upp en pissoar på museum och därmed ställde frågan ”Blev det här konst nu?”

Grejen med en pissoar på ett museum är ju att när frågan väl är ställd blir pissoaren måttligt spännande. Rasistiska stereotyper av muslimer däremot blir tydligen aldrig gammalt.

Men som Marcus Priftis skriver i sin bok Främling, vad döljer du för mig?: rätten att yttra sig innebär faktiskt inte rätten att stå oemotsagd. ”Drar man ett våldtäktsskämt inne på en kvinnojour kommer man att få sina fiskar varma. Inte för att de vill förbjuda yttrandefrihet, utan för att de inte accepterar innehållet i det man säger.”

Självklart är inte våld och hot acceptabla reaktioner ens när västerländsk yttrandefrihet för femtioelfte gången används till plumpa rasistiska påhopp. Men när våldet dominerar löpsedlarna är det lätt att glömma att de allra flesta faktiskt bara helt enkelt är arga, irriterade, lite less eller inte bryr sig alls. Att kanske till och med fler förhåller sig skeptiska till västvärldens långvariga stöd till diktator efter diktator än som faktiskt orkar bry sig om årets eventuellt sämsta YouTube-klipp.

Similar Posts:

• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Minnen utan ansikten
• Om västerlandets översitteri
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Nätets mörka sida