Knappast av sig självt. Och inte självklart. Aldrig någonsin självklart. Där det finns mänskliga rättigheter kan man garantera att de inte vuxit upp ur marken av sig själva. Människor har slagits för dem, och tvingas fortsätta att slåss för dem.

För fast vi gärna tänker oss vår historiska ”utveckling” som ett evigt framåtskridande fungerar det ju knappast så. Människor har måst kämpa och de kämpar hela tiden.

Smaka till exempel på ett ord som ”korrektionsvåldtäkt”. Det förekommer bland annat i Kenya och avser att genom våldtäkt försöka ”omvända” lesbiska. Bara i Afrika är homosexualitet förbjudet i hela 38 stater och belagt med dödsstraff i fyra.

Man behöver förstås inte gå utanför Sveriges gränser för att hbt(q)-personer ska riskera att möta diskriminering, trakasserier och våld. Den moderna homofobin innehåller en hel del både konkreta forskningsresultat och personliga erfarenheter. Det kan handla om dödligt våld eller det kan handla om arbetskamrater som tystnar och drar sig undan. Om att alltid behöva förklara sig, om att förbigås eller om att få höra att man bara behöver ”få känna på kuk” (hur långt bort känns det där med ”korrektionsvåldtäkt” egentligen?).

Det kan också handla om politiska beslut och mediebilder, som när regeringens direktiv för Socialstyrelsen enbart fokuserar projekt mot våld i nära relationer på heterosexuella kvinnor. Eller när Göran Hägglund beskriver ”verklighetens folk” som de ”som lever sina liv som folk gör mest” och som inte håller på och pratar om genus och ”krånglar till” det.

Allt det här och mycket annat diskuteras i en mängd angelägna berättelser i Den moderna homofobin. Bland författarna finns bland andra Fanny Ambjörnsson, Lars Gårdfeldt, Margareta Lindholm, Eva Tiby, Arne Nilsson, Carin Holmberg och Christina Kjellsson.

Men finns det då, slutligen, en modern homofobi? Nja. Homofobin är väl i stort sett samma unkna gamla rädsla för allt som på något sätt sticker ut som alltid. Det moderna ligger möjligen i att den blivit diskretare, smygig. Som ett isberg. Det är inte längre – eller än så länge och just för tillfället? – opportunt att vara öppet homofob (om man inte är konservativt religiös, eller går i högstadiet, eller håller på med machosporter, eller – äsch, ni fattar). Den moderna homofobin tecknar erfarenheter från processerna som tagit oss åtminstone dit. Det gör antologin till en viktig del av vår nutidshistoria och i berättelsen om hur människor faktiskt förändrar sina villkor till det bättre.

Similar Posts:

• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Lovvärt initiativ blev hastverk
• Läsning som gör fysiskt ont – om homofobi i Uganda
• Auschwitz och den stora kärleken

Den text som verkligen borde kunna rucka till invanda feministiska tankebanor är journalisten Anna Svenssons text om våldtäkt. Hon berättar av egen erfarenhet om hur samhället reducerar våldtagna kvinnor till handlingsförlamade offer som själva inte kan återta makten över sitt liv. Svensson menar att det här synsättet belyser att kvinnans självförtroende och värdighet sitter mellan hennes ben. Det här leder i sin tur till att våldtagna kvinnor inte ges plats i den offentliga debatten då de inte tas för fungerande människor utan som "skadade-för-livet"-offer.

Skribenten Anna Ekelunds text om abort sätter fingret på något som borde skava till i det feministiska upphöjandet av kvinnans självständighet. Hon menar att den aborterande kvinnan stämmer bra överens med en modern syn på kvinnan som självständig vilket mörklägger alternativ som adoption eller "extra stöd" åt kvinnan. Ekelund ser en pekpinnemoral växa fram, där det är nästintill omoraliskt för en kvinna att behålla sitt barn om hon inte har ett fast jobb och en fast partner som är redo att ta ut full föräldraledighet.

Men de flesta av bidragen har tyvärr inte lika hög argumentskvalité och tydlighet som Svenssons och Ekelunds. Ett av antologins svagaste bidrag är texten om fuck-off pengar. Maria Rankka, VD på tankesmedjan Timbro hävdar att varje kvinna bör lägga undan pengar för att i framtiden kunna göra självständiga val såsom att gå ur en relation eller att sluta på ett dåligt jobb. Vad hon helt tycks förbise är alla de kvinnor som helt enkelt inte har möjligheten att sticka undan den där tusenlappen varje månad, ganska många skulle jag tro.

Och krönikören Boris Benulic är bara pinsam när han påstår att de flesta kvinnor egentligen vill ha gymtränande machomän. Han motsätter sig feminiserandet av mannen med argumentet att om mannnen abdikerar från sin roll som samhällets "förändrare och skapare" så minskar också kvinnans utrymme i samhället(?) Vad han menar med det lämnas åt läsarens förbryllade hjärna. Frågan är om han ens själv har svaret.

När jag långt senare slår igen boken efter att ha läst de 13 texterna och ser tjejen på framsidan, med hyttad näve uppsträckt i luften, så undrar jag hur stort steg den här boken egentligen har tagit mot en "ny" feminism.

Jag tror inte att en samling texter skrivna av 13 vitt skilda skribenter, med olika politisk härkomst, kan bära så långt mot en "ny" feminism. Det blir för splittrat och ofokuserat. Som det är nu fungerar antologin mest som en plattform för diskussion, vilken i sin tur skulle kunna vara det första steget mot en "ny" feminism. Frågan är bara hur livlig den här diskussionen som Östergren efterlyser kan bli med tanke på att de flesta texter i antologin inte är speciellt provocerande.

Similar Posts:

• Feminism für alle
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• En affirmation om dagen
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Kampen är din, min, vår, allas