Men trots att de blir fler, drunknar alltjämt berättelserna som handlar om unga hbtq-personer bland alla miljontals heterosexuella kärlekshistorier. För den som är ung och hbtq är det inte helt lätt att hitta böcker att känna igen sig i. Därför behöver vi ungdomsromaner som Håkan Lindquists och därför behövs förlag som specialiserar sig på den typen av skildringar, som Charlie by Kabusa gör.

Regn och åska handlar om Oscar från Visby och Rein från Tallinn som möts av en slump i Tallinn och blir uppöveröronen förälskade så fort de ser varandra.

Jag såg hela tiden på honom, lät min blick röra sig över hans kropp innan den stannade vid hans nacke och hans öron. Det var något mycket sinnligt över dem. Huden verkade praktiskt taget genomskinlig, och allt jag såg lockade till beröring, så starkt att det nästan gjorde ont.

Vi får följa förälskelsen ur 17-årige Oscars perspektiv. Det är en besvarad förälskelse, en som är enkel och som tränger undan det mesta i omgivningen, eftersom den behöver så mycket plats. Oscar är inte bara fullständigt uppfylld av Rein från morgon till kväll, han är också uppfylld av det stora i att för första gången vara riktigt förälskad. Och att någon är förälskad i honom tillbaka! Jag gillar hur Håkan Lindquist väver fram Oscars blick och tankar. Hur han lägger märke till och älskar varje detalj hos Rein, men också hur han blir helt besatt av själva förälskelsen i sig själv. Efter killarnas första möte på Oscars semester i Tallinn, skiljs de åt när Oscar måste åka tillbaka till Sverige. Tiden som följer därefter blir en period av längtan, där det mesta handlar om att vilja träffas igen. Helst nu på en gång. Det går upp för Oscar vilken fantastisk tur har haft som mött Rein och som följd börjar han önska att samma sak ska hända människorna runt omkring honom.

Sen har vi det här med sex. När man är förälskad och förälskelsen för första gången är besvarad kommer sex som en naturlig följd. Håkan Lindquist låter sexet ta plats i sin bok. När han gör det som bäst blir det en fin mix av Mitt livs novell-romantik och vardagsrealism, där kondomerna ligger på köksbordet och väntar. Han väjer inte för att beskriva synen av sperma eller hur ett stånd känns, för att i nästa ögonblick börja prata om hur fantastiska gröna ögon Rein har.

Ändå kommer jag på mig själv med att tycka att det är för lite sex. Lite för ofta bryts scenen, eller övergår i smetiga metaforer precis när det hettar till, precis när kondomen ska på. Tonårsjaget i mig skriker ett stort NEJ. Och jag tänker att det är så trist. Att gestalta en sexakt på ett trovärdigt sätt, utan att det varken blir porrigt eller sliskigt, må vara något av det svåraste en författare kan göra, men jag blir lite ledsen av att många inte ens försöker. I en ungdomsbok känns det extra viktig att skriva ut sexscenenerna, för som tonåring vill man ju VETA. Håkan Lindquist lyckas på några ställen, men tyvärr inte överallt.

Dialogen i Regn och åska är något som också hör till bokens problem. Den är många gånger för stel och tillrättalagd för att jag ska uppfatta den som riktigt prat mellan tonåringar, eller mellan en tonåring och en vuxen. Jag hade velat läsa något lite mer osäkert och fumligt, något som visar det förälskade tillståndet även när karaktärerna pratar.

Mot slutet hittar jag dock ett stycke som jag tycker väldigt mycket om, som på ett finurligt och fint sätt visar just det jag pratar om:

”Jag tror han är förälskad.”
Hannes skrattade högt och lade sin hand på min axel.
”Tror? sa han, ”Det är väl alldeles uppenbart. Det fullkomligt lyser om honom. Och om dig, Oscar. Ni är lika förälskade båda två.”
Houston, Houston, no need for an alert. It´s nothing dangerous. The strange light turned out to be a love light, just some kids in Tallinn, very much in live.
“Ja”, svarade jag. “Vi är båda väldigt förälskade.”

Till slut. Att klara av att skriva en ungdomsroman om två unga pojkar och deras förälskelse utan att fastna i problematiserande av själva homosexualiteten är en bedrift. Lyckas man dessutom framställa förälskelsen på samma självklara sätt som Håkan Lindquist i Regn och åska, är det fint gjort.

Similar Posts:

• Internt tonårstrots
• Ja, det är våren…
• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vårens debutanter 2011

Maskerad handlar om Maxence som är tretton år och bor i Paris, hans pappa har precis omkommit i en arbetsolycka så Maxence bor nu ensam med sin Mamma Muriel. Han går i skolan, har kompisar vid namn Gerard, Jean, Benjamin, Vincent, som till en början flyter ihop för mig. Sorgen efter pappan är inget som egentligen får någon plats i boken, men ändå genomsyrar den hela Maxences vardag, hela hans uppenbarelse. Tankarna fladdrar igenom hans huvud så som tankar fladdrar igenom våra huvuden och Andres Stoopendal fångar den där tankefladdringen på ett strålande sätt. Jag har svårt att följa med i fladdret stundtals, men det är som att allt tankefladder inte går att uppehålla sig vid.

Under min läsning blir jag provocerad av att jag känner ett så starkt motstånd till boken. Det är något som jag väldigt sällan gör. Detta trots att jag både under och efter läsningen tycker att det egentligen är ett genialiskt drag att gestalta Maxences känslomässiga förvirring och tvärhet i formen.

Men trots Maxences uppenbara förvirring finns det en människa med vilja, mål och mening hos honom. Han försöker förhålla sig till sin mamma och den nya relationen de blivit tilldelade. Känslan att vara utelämnad till henne, ansvaret för hur de ska klara sig. Samtidigt får en av Maxences kompisars mamma bröstcancer och trots att det aldrig uttalas kan jag känna skräcken hos Maxence. Han har en distansförälskelse i den jämnåriga franske skådespelaren Jean-Baptiste Maunier, som följer med Maxence in i verkligheten. Relationerna med vännerna fördjupas, sådär som den gör när man håller på att bli vuxen, det är inte bara att hänga och leka längre utan det är att se varandra. Även om Maxences utforskar sin sexualitet och bitvis blir osäker i den upplever jag honom som oerhört modig och stark i relationerna till sina kompisar. När de inte trevar efter varandras kroppar i mörker och i skydd från filmer som går på teven försvinner de in i andra världar. Det är världar av teve- och dataspel, onlinevärldar, böcker av stora författare, filmer som han bär med sig långt efter att de tagit slut, böcker av stora författare, även dessa världar går omlott med verkligheten:

”Jag har tvättat mina händer för länge”, säger jag till Muriel. Hon stryker mina händer med en lätt oro: ”Du måste använda salva om du är så torr!” Jag kliver ut på gatan, en Porsche stannar, jag kastar ut föraren, en ung man och kör iväg. Kör ihjäl några människor på trottoaren (…) Skjuter en prostituerad och stampar sedan sönder henne, blodet skvätter, slår ihjäl ett potentiellt vittne, springer på gatan i riktning mot solen, stjäl en skåpbil, en Dodge Ram som kränger i kurvorna, det är mycket roligt.

Maxence är en, för mig, svår person att komma nära, han har integritet och drar sig undan. Därför ligger den trotsiga distansen emellan oss ända fram till sidan 100 (hela boken är på 167 sidor). Då händer det plötsligt något! Maxence får liv och närhet, som att han hittar något hos sig själv eller som att Andres Stoopendaal hittar något i språket. Eller så hittar jag ett sätt att läsa på. För därefter finns ingen distans och inget trots och jag läser med glädje och hunger igen. Jag upplever det som att Maxence på något sätt förlikar sig med sin situation, kommer ner i sig själv, finner någon slags trygghet i det som är hans vardag. Han kommer närmare sina kompisar, attraktionen emellan honom och dem är inte längre ett hinder, han försöker inte längre att undkomma sin mamma och i och med det möter hon honom med ny respekt. Däremot saknar jag att få se honom liten, känna fasaden rämna, man är inte gammal när man är 13 år. Då behöver man fortfarande få vara liten, då behöver man sin mamma. Och jag önskar att Maxcence slapp vara vuxen hela vägen igenom:

Hon är inte alldeles medvetslös och definitivt inte död, men verkar ändå sova ganska djupt, och jag knuffar väl inte på henne så hårt heller, för egentligen vill jag inte att hon ska vakna för då kanske hon bara skulle börja gräla på mig för att jag varit borta så länge (…) Eller kanske skulle jag inte så mycket som vilja fråga någonting som säga något, något som jag inte annars brukar säga, som att jag älskar henne kanske. För är det inte sådana saker som man borde säga någon gång?

Ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är för debut jag har i mina händer. Det känns som att det är en uppgående trend med böcker som naket och romantiskt skildrar unga killars homosexualitet, först ut var Eli Levén som följts åt av Kristofer Folkhammar, Håkan Lindquist och nu även av Andrés Stoopendal. Men Maskerad är inte klar där. Egentligen hatar jag att genrebestämma men jag får inte riktigt fatt i Maskerad och därför behöver jag mer än någonsin ramar att läsa den med och de ramarna saknar jag fortfarande.

Similar Posts:

• Förälskelse – såklart!
• Vårens debutanter 2011
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Naken romantik

Omslag är en vändning, en förändring, en omkastning.
Omslag är en kompress, ett förband, en förpackning.
Omslag är på omslaget, om och om, slag på slag.
Omslag är en satsdel i neutrum

Athena Farrokhzad, poet och kritiker på Aftonbladet kultur och Linn Hansén, poet och kritiker på kulturtidskriften Glänta för oss på detta sätt genom sitt förord in i en antologi som redan i sin titel vrider sig ett par varv extra och heter inte queerpoesi, detta är queer poesi. Är detta poesi och vilken form förväntas den egentligen anta?

Jag tänker att Omslag är mer ett formexperiment än en antologi som redan i sin titel strävar efter något att slippa sätta etikett på.

… Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan har svämmat över. …

Boken innehåller texter av en samling människor som skrinnat in i språket med ambitionen. att släppa lös det. Hanna Hallgren och Johan Jönson letar sig i Samla/ sprida strålen in i vad det kanske kan vara att vara döende och sexuell. Om queer är att bryta en ny gräns och undersöka den? Jonas Brun och Kristofer Folkhammar lånar text av Arne Nilsson om manlig homosexualitet i Göteborg under 1900-talets första hälft. Om queer är att tänka vem som egentligen skriver? Leif Holmstrand och Kajsa Sundins prosalyriska tankeström om kroppen och sjukdomen diabetes. Om queer är just kroppen och dess egen bräcklighet och styrka?

Jag läser en strävan efter att å ena sidan faktiskt bryta upp barriärer för vad en text är, vad ett tema är, å andra sidan vad kroppen betyder och vems den är.

Min nyfikenhet når inga gränser för hur roligt jag tycker det är att någon faktiskt tagit på sig att börja leta. Försöka resa upp något nytt mitt bland den heteronormativa litteratur som det annars flaggas för i vart och vartannat förlagsfönster.

Jag läser och jag läser och hela tiden behöver jag fråga mig i vilken nivå jag förväntas läsa in queer-ambitionen. Är det i formen? Vad är en dikt är en novell är ett citat är en prosadikt? Eller är det i ämnesvalet, månne? I sättet att närma sig kroppen, livet eller rentav kanske döden? Jag tycker hela konceptet är svårfångat, och nästa fråga jag ställer blir om jag missar något. Är det en del av dealen? Jag tänker helt ärligt att det queera i denna antologi har så många splittrade angreppsvinklar att jag tappar bort mig.

Jag vet inte om detta är ett formexperiment tillslut, eller om den bär på ett hemligt svar på något som jag inte haft vett nog att formulera frågan för.

Omslag är ett sakläge och sedan ett annat.
Omslag är virat kring en kroppsdel för att lindra smärta.
Omslag är pro forma, för syns skull, för att forma.
Omslag är en samling queer poesi.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Gemensam kamp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Minimalism dragen till sin spets
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin