Vi behöver olika böcker vid olika tillfällen i livet såklart. Ibland skiftar mitt eget läsbehov så snabbt att jag ofta har med mig flera böcker i min tygväska att välja mellan även om jag bara ska vara borta från min bokhylla några timmar.

Förhoppningsvis är någon av veckans böcker på dagensbok.com exakt den bok du behöver just nu. Här är några av de som kommer att recenseras under veckan vi har framför oss:

På tisdag skriver Anna Carlén om Annakarin Thorburns debut Jag biter i apelsiner som hon beskriver som ”crossoverlitteratur med stor sensualism”.

På fredag blir det religiöst då Björn Waller recenserar Johanna Nilssons Jag är den som skall komma, en messiasskildring från Sverige år 2013 som ställer drabbande frågor.

Veckan avslutas på söndag med Sofia Luthmans recension av Dödsritten, skriven av Maggie Stiefvater. Varje november kommer Capaill Uisce (vattenhästar) upp på land. Trots att de är blodtörstiga rovdjur vill människorna på ön tämja dem och rida på dem och varje år tävlar de i Scorpioloppet där det fram till nu enbart varit män som deltagit.

Similar Posts:

• Stackars dig och stackars mig
• Vecka 46: Lär mig!
• Ett svenskt mörkt hjärta
• Spännande, men kämpigt
• Se till mig som liten är

Vi byggde ramper själva, sparade ihop till den billigaste filmkameran på elgiganten och lärde oss klippning med hjälp av dubbla VHS-spelare och rec+play. Somliga (vi behöver inte nämna några namn) kände sig även som bad boys när de ritade graffiti på väggen i IOGT:s skatehall.

Samma känsla av frihet får jag av Kristofer Anderssons bok DIY. Det är bara att göra, skapa sina egna regler.

Jag känner igen samma värdegrund i de flesta av de medverkandes berättelser: skapandet är det viktiga, inte pengar eller berömmelse eller status. Kvalitet är sekundärt (men verkar hos de medverkande komma som ett brev på posten när de kämpar och engagerar sig i det de gör). Det viktiga är att göra, fylla något med innehåll, intressera sig för något, ha kul, säga något viktigt, kommunicera, få någon att dansa. Och jag blir superpeppad, jag vill enbart pausa läsningen för att göra saker själv. Bland mina läsanteckningar plottrar jag själv ner idéer till en utställning jag vill göra. Man kan läsa DIY som en rikligt illustrerad dokumentation, eller använda den som en PT i kreativitet.

Boken är i A4-storlek och tryckt på matt papper vilket förstärker fanzinekänslan. Jag tänker på Darling och kompisgäng snarare än kulturdel i morgontidning och kulturentreprenörer. Lars Sundhs formgivning är exakt så bra som jag hoppats på och kontrasten mellan den precisa grid, som bild och bildtext är placerad i, gör sig bra mot den “slarviga” estetik som finns i fotografierna. DIY-estetiken upphöjs rent formmässigt men också av författarens bredd i sitt kunnande. Fin- och fulkultur verkar inte finnas i Anderssons värld, inte heller skillnader i kön eller geografisk bakgrund. Alla ska med! På riktigt den här gången. Och det gör att boken går att läsa från pärm till pärm även om varje personporträtt är uppbyggt på ungefär samma sätt.

Boken har en väldigt biografisk ingång. Även om många bildkonstnärer medverkar så fokuseras det mer på personen, deras åsikter, biografi, vardag och inspiration än på deras verk. Det är ett mycket genomtänkt val men jag hade ändå gärna sett några fler verk, åtminstone av de som sysslar med bild. Bäst är Andersson i samtalen med dem han intervjuar, även om han också är en skicklig skribent:

“Det hade lika gärna kunnat vara arenarock, men i sådana fall är det inspärrad arenarock utan budget som hellre läser Judith Butler än On the road.”

I de kortare porträtten tar den språkliga skickligheten ibland lite för mycket plats, på de intervjuades bekostnad. Boken kan inte vara hur tjock som helst såklart, alla kan inte få samma utrymme, men just därför kunde någon av dessa skickliga formuleringar strukits ur de kortare texterna. Därför vill jag avsluta med att uppmana alla som har en scen, konsthall eller en tryckpress till övers: ring Kristofer nu hörrni och ge honom fria tyglar som bokare eller curator. Vi behöver fler människor som vet hur man känner igen begåvning!

Och hörrni Modernista: när kommer DIY#2?

Similar Posts:

• Japonism – exotism – nationalism
• Stulna juveler
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Nedslag i popkulturhistorien som får ta plats