Trädgårdsdagböckerna är nog i sig inte så unika, skriver Baarman, det var nog ett vanligt inslag i trädgårdsutbildningar på den tiden att man lärde sig att skriva noteringar om sitt arbete. Det ovanliga med Grönholms dagböcker är egentligen att de blivit bevarade till eftervärlden.

Utifrån Grönholms dagböcker och det lilla som finns att veta om hans liv skriver Baarman en alldeles fantastisk biografi som verkligen är extra allt. Ingenting går obemärkt förbi, allt måste undersökas. Det arbetssättet gör att det här blir så mycket mer än en dagboksutgivning.

I början av läsningen tycker jag att det är lite märkligt att bygga upp så mycket av så lite. Här finns exempelvis en lång genomgång av skolor som Grönholm sannolikt, men inte helt säkert, gått på som ung. Efter ett tag vänjer jag mig vid berättargreppet och förstår att det är nödvändigt. Grönholm själv ger nämligen inte mycket mer än korta noteringar om dagens sysslor:

1901 november 26. Torglass lagas i ordning till Ekenäs torg. Snötrampning i trädskolan. Gräslök inplanteras. Spirea intages till drifting. Persilja upptages.

Utifrån dagboken vaskar Baarman fram spännande statistik om den här tidens växter och också om hur trädgårdsarbetslivet kan ha sett ut, allt uppställt i snygga tabeller för den vetgiriga. Apropå snygga tabeller så är boken tjusigt formgiven av Kristin Lidström, som också gjort de vackra illustrationerna.

Vi får följa med Grönholm ut i Europa där han arbetar som trädgårdsmästare vid Gardasjön och studerar vid pomologiska institutet i Proskau. I bakgrunden ligger en dov ton av samhällelig förändring. Det är några år före första världskriget och oroligheter i Ryssland spiller över till Finland. Kanske är det också på grund av säkerhetsläget som Grönholm har valt att lämna Helsingfors för arbete och utbildning på kontinenten?

Han återvänder till Finland och dödas, endast 34 år gammal, i det finska inbördeskriget. Det blir ett så abrupt slut på en biografi som huvudsakligen handlar om en karriär inom trädgårdsskötsel. Trots att slutet på historien framgår redan i bokens baksidestext så blir jag alldeles chockad över meningslösheten i det. Kanske har det att göra med att det är svårt att få ihop historierna? Antingen läser man en bok om finska inbördeskriget och är beredd på ond bråd död, eller så läser man en bok om trädgårdsskötsel och förväntar sig tips på hur man skall sköta sitt äppelträd.

Och då kan ju inte trädgårdsmästaren dö?

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Tema: biografier
• Vardagsfår
• Vandra med praktiska drömmar
• Skrivandets misströstande och lust

Adrians vardag är blyertsgrå, så blyertsgrå. I skolan är han utanför. Klasskamraterna trakasserar eller ignorerar honom. Hemma går föräldrarna omlott till sina jobb och ingen verkar märka att hans ”Bra” ekar ihåligt.

Han fantasier är emellertid i färg. Där kan Adrian göra akrobatiska konster på hög höjd, där är han modig och blir sedd. Där är det cirkus.

De här fantasierna finns bara i bild. Texten kommer och går, och följer inte med in i Adrians drömmar. Din tur, Adrian har en lite märklig, liksom ojämn relation mellan text och bild, där texten bara delvis hjälper till att bära berättelsen. Ibland tänker jag till och med att berättelsen hade fungerat bättre helt utan text, med att man så att säga fått fylla i den helt själv.

En dag möter Adrian Hejdi, en stor ljus varghund som följer honom hem och till skolan. Att ingen annan verkar se den stora hunden gör mig lite osäker på om den finns på riktigt, men den har en ägare som vill ha tillbaka hunden, så någon särskilt idealiserad fantasihund är det inte riktigt heller.

Hejdi för in färgen i Adrians vardag. För Hejdi kan Adrian läsa, och hundens trygghet blir en trygghet han bär med sig överallt.

Faktiskt finns forskning på det där, om hundar som ingång till läsning. I projektet Bokhunden får barn just läsa för hundar, en lugnande och kravlös lyssnare som ger dem både större trygghet, motivation och koncentrationsförmåga.

Det där är en kärna i Din tur, Adrian som jag tycker väldigt mycket om. Den handlar just om behovet av trygghet för att kunna läsa och lära. Det är väl inte så konstigt att bokstäverna blir svårfångade i Adrians otrygga, dystra skolmiljön?

Ändå är jag inte helt betagen i den här boken. Jag fastnar i detaljer, som att alla näsor är ritade så att de ser ut som lösnäsor, eller att jag aldrig hört talas om en stickad mössa som går av på mitten som Adrians gör när någon på skolgården sliter sönder den. Det är fånigt, jag fattar det. Det är ju inte en helt igenom realistisk berättelse, trots den blyertsgrå, detaljrikt dokumentära stilen.

Säkert är det också en fördel för barn som har svårt med läsningen att texten inte är så bärande. Jag har uppenbarligen svårare för den balansen, men kan ändå inte låta bli att uppskatta den här bokens angelägna tema och stora, varma hundhjärta.

Similar Posts:

• Augustpriset 2015
• Humoristiskt pekboksdrama
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg
• Griniga gamla hundar
• Lektid eller sovtid?

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

I Det hungriga slottet däremot, lyckas Isabella Nilsson med detta. Att göra alltet, i lyrikform typ. Det är en historia om ekonomisk, ekologisk, kulturell exploatering. Och om uppväxt, övergrepp och identitet.

Med humor och kockknivsskarp satir i såväl Nilssons text som Kristin Lindströms illustrationer – som i sin färggladhet påminner om såväl naivistiska, barnaktiga teckningar, mataffärsreklampapper som något sjukt genialiskt – beskrivs en värld präglad av en osäkrad säkerhet. En ofri frihet och en otrygg trygghet. Medias omedelbara närvaro och en sorts omedveten medverkan i samhällssnurret. Det är mat och språk. Mat och språk och konsumtion. Kroppsångest och ångestkroppar. Cupcakes, svält och samhällssamvete.

Ibland tangeras det kanske uttjatade och klyschiga, som anorektiska ballerinor. De bästa stunderna finns däremellan, mellan de bitar som redan synts och hörts, där maten blir något mer, något mer svårbeskrivet, svårfångat. Där det blir uppenbart hur maten, matfixeringen och ätstördheten är totalt inbyggd i all modern, västerländsk kultur, typ.

I dessa bästa stunder är det som en insikt når mig, en insikt om hur allt alltid är en sorts kannibalism. Det låter hemskt. Och det finns ingen tröst. Nilssons språklekar, blodbristbrödet, växtätarköttet, morden, galenskapen, kräkfärdigheten, och Lidströms karamellfärgade illustrationer (och kombinationen som får mig att bli både illamående och askär i allt) slutar med blodbandsdöd och därefter får barnsoldaten äntligen sin bantningsmedalj. Det är tryggheten i det otrygga och otryggheten i det trygga och jag tänker att det är argt och farligt och hemskt och över gränsen på alla sätt, åt alla riktningar, samtidigt. Det är sjukt. Och sjukt fascinerande läsning.

Similar Posts:

• Keep calm and fortsätt rimma
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud
• Läsning och hundtrygghet
• Om man klipper sig och skaffar ett jobb eller istället stannar hemma och odlar regnbågsfärgad päls på knäna?