Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar på magisterutbildningen Den skrattretande teatern. Humorn har, som det verkar, äntligen fått erkännande i de fina salongerna. Och nog känns de där uppdelningarna i högt och lågt, allvar och komik, ganska efterblivna? Vad är väl egentligen naturligare än att vi är både och?

De flesta förknippar säkert Gösta Ekman med gestalter som Charles Ingvar Jönsson i 1980-talets Jönssonligan-filmer, den lätt absurda Gunnar Papphammar och en rad Hasseåtage-figurer. Med Svenska Ord velade Ekman mellan Aftonbladet och Expressen, prackade på kulspelande ungar oändliga tillbehör, käkade räliga grodor och agiterade för extremcentern. Folkkära figurer allesammans, men sannerligen bara toppen på isberget. Här finns uppenbarligen mer att upptäcka än så.

Som barnbarn och namne till filmstjärnan och teaterdirektören Gösta Ekman blev ”Lill-Gösta” med en egen formulering ”känd redan som spermie”. Modern var dotter till en skånsk friherre. Fadern, regissören och filmstjärnan Hasse Ekman, lärde han som barn känna mest genom skvallerpressen. Över huvud taget tycks föräldrarna haft inställningen att barn är något man poserat med på omslaget till Veckorevyn, medan vardagstrygghet och markservice hör till tjänstefolkets uppgifter. När Gösta som förvirrad tonåring försökte ta livet av sig svarade familjen med överklassens självklarhet med att sätta honom på tillväxt i Paris.

Inte är det någon fullkomligt vanlig uppväxt, precis. De ekmanska förväntningarna var säkert rent livsfarliga – samtidigt som denne ganska exceptionelle unge man på väg att klura ut vad han ville bli kunde springa på Ingmar Bergman och bli värvad som regiassistent (efter vad det verkar som ett led i konkurrensen mellan Bergman och Hasse Ekman). Gifte sig gjorde han första gången med revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och senast med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle/ Ekman. Tänka politiskt lärde han sig först av Allan Edwall.

Farbrorn som inte vill va’ stor bygger, när nu Gustafson valt en huvudperson i livet, på både arkivmaterial och på egna intervjuer. Gösta Ekmans röst, där de tvära kasten mellan kvickhet och klokskap verkar fullständigt naturliga, är förstås en viktig närvaro – och hade faktiskt varit rolig att höra i lite längre stycken, lite mindre samplat. En smula svårt blir det också att direkt i texten veta vad som sagts när – är omdömena citat från gamla pressklipp eller ur den tillbakablickande äldre mannens perspektiv?

Gustafson skriver trivsamt, duktigt, närmast motståndslöst. Bränner till gör det aldrig riktigt. Handlingen i någon Jönssonligan-film eller uppslitande skilsmässor och självmordsförsök – allt avhandlas i samma lite svepande, lättillgängliga tonfall. Självklart bör man som biografiförfattare ha respekt för sitt objekt, och det har Gustafson, men respekten kan också komma i vägen lite, hyvla av, snälla till.

I alla fall är det en fin bok, lagom formgiven med återkommande små inslag i orange och full av vackra, tidstypiska fotografier. Gösta som kändisbäbis i veckopressen, som allvarlig tonåring på Malmö stadsbibliotek (min generation skulle nog beskriva honom som närmast Johan Widerbergsk), i demonstationståg till stöd för Svarta Pantrarna (fast enligt egen utsago ropade han ”Halmhatt åt Folke” när alla andra ropade ”All makt åt folket”), i Stockholm stadsteaters hippieuppsättning av Så tuktas en argbigga, som Strindbergs alter ego i En dåres försvarstal, som Sickan och Papphammar och som Sjöwall/Wahlöös kommissarie Beck. Ren bläddernjutning.

Sin titeln, slutligen, lånar Gustafson från den animerade teveserien som Ekman gav röst 1979. Själv är jag lite tveksam till hans poäng där. Snarare verkar Ekman åldras med påfallande värdighet, med bibehållen nyfikenhet och evig integritet. Hoppingivande är inte minst de senaste decenniernas påfallande lyckliga konstnärsäktenskap.

Det är ett onekligen imponerande, säreget liv. Ändå är det kanske vanligheten som man tar till sitt hjärta, blandningen av svårt och underhållande som är livet. Det stillsamt absurda och det tragikomiskt mänskliga, kampen och förundran inför sig själv och sina medmänniskor som aldrig tycks ta slut. Kanske är det med en sådan lyhördhet, med mod och allvar, som man blir sådär rolig som Gösta Ekman.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• Läs och gråt

Det här blir veckan när våren drar igång på allvar. Imorgon är det första mars, och även om det kanske inte ser ut så just nu kommer vi alla att vakna med pollenallergitäppa i näsan och fågelkvitter i öronen innan helgen är här. Eller… det går ju i att drömma.

I alla fall. Till veckan ger vi er bland annat det här:

”¢ Anna Livs recension av Hans Koppels Kommer aldrig mer igen – en rafflande, ryslig historia om en kvinnas försvinnande och spår som leder både bakåt och framåt i tiden. Om hämnd, ovisshet och ondska.
”¢ Oscars text om Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. En reseskildring från Nordkorea med en parallellhistoria om hur nuvarande diktatorn Kim Jong III på sjuttiotalet kidnappade Sydkoreanska filmskapare för att tvinga dem att arbeta för Nordkoreanska filmindustrin.
”¢ På lördag skriver Ella om Farbrorn som inte vill va’ stor – Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. En trivsam bok om en imponerande och finurlig skådespelare och en omistlig del av svenskt film- och teaterliv under stora delar av 1900-talet.

Trevlig vecka,

önskar

Redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Nalen blir en enda litteraturfest
• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!

Efter andra världskrigets slut kommer Cornelis som 12-åring till Sverige från Holland, första skivan ges ut 1964 och därefter rullar det igång, det som i biografin av Klas Gustafson heter ”ett bluesliv”. Bitvis är det en solig berättelse, full av lyckade framträdanden och försäljningsframgångar. Men ännu mer är det berättelsen om ett rått liv där konflikt efter konflikt följer på missbruk, rättegångar och patologisk svartsjuka. I ungdomen är det brottandet med konstnärsrollen, en senare identitetsfråga är medborgarskapet och en vacklande självbild genomsyrar resten av livet. Det är tre äktenskap och gud vet hur många bostäder – med eller utan adress. Det är löpsedlarna om knivincidenten med transvestiterna och rymningen från fängelset. Knytnäven på krogen, rattfyllorna, skatteskulderna, flykterna och avbrotten. Bergochdalbana, minst sagt. På toppen finns guldskivestjärnan i lyxkåken med swimmingpool, på botten den utfattige förtidsåldringen som ligger med cancersjuk lever på Södersjukhuset i november 1987.

Gustafson har i Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk klippt och klistrat med repliker från gamla och nya intervjuer. Han använder sig av tekniken att sammanfoga klipp ur intervjutillfällen från vitt skilda tidpunkter och blanda ut dessa med styckena som redovisar artistens liv, till exempel kan ett gammalt uttalande från Cornelis själv följa på något hämtat ur en nutida intervju. Detta skapar en känsla av att allt hela tiden belyses från flera olika håll. Stilen Gustafson valt är saklig och redogörande, ofta kommer jag att likna biografin vid en katalog där man hade kunnat slå upp var Cornelis bodde och vad han hade för sig vid det eller det tillfället.

Det är ett beundransvärt stort antal källor Gustafson fått med, det är klipskt att varva dem som han gör, och det är ett väl valt bildmaterial som avlöser kapitlen. Dessutom är den medföljande skivan med fem låtar (varav ”Columbine” ej utgivits tidigare) ett bra och representativt prov på mycket av det som är grejen med Cornelis och hans stil. Över huvud taget känns det genomarbetat och täckande. Och ändå kan jag inte värja mig från känslan: något särskilt saknas. Som om det finns en tröskel mellan texten och personligheten Cornelis, som om det hela tiden finns en viktigare kontur som aldrig tillåts läggas till bilden. Och visst, hur lätt är det? Det är en svårfångad figur vi har att göra med, det är att begära det omöjliga. Icke desto mindre lyckas Oscar Hedlund i alla fall bättre i Cornelis. Scener ur en äventyrares liv från 2000 – en biografi jag rekommenderar framför Gustafsons. Hedlunds ger kort sagt ett kraftigare och färgstarkare intryck, även om Gustafsons för all del är hygglig och lär fungera både för lätt- och tungviktiga Cornelister.

Att göra porträtt av Cornelis verkar kräva färger som inte finns. Kalla det mångsidighet eller kontrastfullhet – scenlugnet mot rastlösheten i livet, guldpennan mot engagemanget i VPK, riksbusen mot poeten – och man tvingas inse att det är riktigt som Cornelis frågar i sin sista diktsamling, Till Fatumeh, som han hinner få i handen bara en kort tid innan storklockans dön:

Du möter mig Ingenstans?

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Inspirerande övningar
• Politiskt plockgodis