Hur blir jag hungrig?
Varför blir någon ledsen?
När blir det tårta?

Det är tre av de frågor som ställs i detta existentiella virrvarr till bok. Någon – kanske ett barn – frågar någon annan – förmodligen en vuxen – och får svar ibland, ibland inte.

Det börjar inne i någons mage. Sedan blir man något, men vad är lite oklart. Eller så är det bara olika, för olika personer och vid olika tidpunkter. Kanske blir man en gorilla, en lärare eller en kanin. Sedan blir man andra saker, som sjuk, eller glad, eller en muskelman. Man blir olika saker för att man prövar dem, i leken, men man osäkrar också tillvaron – tänk om man helt plötsligt inte blir något alls:

jag tänker på det, barnet, hur det ska bli?
ska vi beställa det på posten?
ska vi flyga och hämta ett nånstans?
borde vi gå till doktorn och fråga?

ska det bli? vem ska det bli?

det är inte ni som bestämmer vem jag ska bli

jag tänker på barnet så mycket att det nästan börjar bli som en bubbla

som en bubbla?

jag ska inte bli en bubbla. jag ska bli en hund

tänk om det blir ett monster!

nej! det blir säkert ingenting. det blir säkert inget barn

ska jag inte bli?!

Ovanstående text löper över ett uppslag i boken, ackompanjerad av bilder på de som pratar: barnet, mamman, pappan och så grannarna, de andra personerna som blandar sig i. Replikerna ger varandra men utmanar också det som sagts tidigare, kontrollen över samtalet som helhet är det ingen som har.

Att befinna sig i den här texten är som att följa en snitslad bana i ett vindlande tankeflöde, som förflyttar sig hisnande snabbt ibland, ibland dröjer sig kvar, och ibland tycks börja om från början. Det är alltså långt från en traditionell berättelse. Här finns inga namngivna karaktärer som vi lär känna (även om man inte minst genom Klara Perssons bilder tycker sig ana ett visst temperament hos barnet i centrum) och ingen historia om en viss händelse som återges (även om den återkommande tårtan antyder en födelsedag som eventuellt upphov till diskussionen om var man kommer ifrån och hur man blir den man blir). Över huvud taget hjälper bilderna oss som läsare att orientera oss – de antyder vem som säger olika saker, låter oss se att vissa personer kommer igen, håller oss i handen en smula i den myllrande massa som texten är.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn liknar ingen annan bilderbok jag läst. Den utmanar själva sättet att berätta en historia – i början gör det mig lätt förvirrad och lite oförstående, men när jag läser boken igen framstår hela greppet som alltmer uppfriskande. Som läsare är jag dock väldigt glad för bilderna som ger en smula stadga, och jag tänker också att man behöver skapa en viss ordning för sig själv för att få ut något av boken.

Similar Posts:

• Stor och liten i en egensinnig värld
• Vänskapens mikrokosmos
• När man får hem en oönskad Farbror
• Knasiga svar först och facit sedan
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen

Att alltid vara den stora eller den lilla innebär olika problem. Minimilian får alltid minsta glassen, Maximilian har svårt att få plats. De bestämmer sig för att byta, och testar olika sätt för att åstadkomma det. Boken utvecklar sig här till att bli en osystematisk, konstnärlig variant av den sortens bok som vill lära ut saker till barn: berätta om färger, former eller så. Här handlar det alltså om avstånd och storlek, men det görs på ett så fantasifullt sätt att det inte alls känns pekpinneaktigt eller tråkigt. Jag vet inte ens om avsikten är att lära ut något. Men resultatet blir att man även som vuxen tänker nytt kring sånt som perspektivlära och bildutformning. För barn är det där med storlek ju också viktigt på andra plan – vem får mest plats, vem är starkast, vem är längst?

Klara Persson använder bokens format på nya sätt – inte bara i fråga om att låta Maximilian och Minimilians storlekar accentueras, utan också kompositionsmässigt, när hon avgör var på ett uppslag hon placerar olika saker. Världen de båda pojkarna befinner sig i är fantasieggande: i vissa scener är det en tom skolgård, i andra något som kan vara skog eller stäpp. Det är något ödsligt över bilderna, här finns djur och hus och saker, men inga människor. Tiden runt dem tycks ha stannat, men känslan är positiv: som sommarlov i staden, kvar själva när alla andra har åkt därifrån. I pojkarnas sätt att vara i världen finns en stor frihet, och vill de pröva något så gör de bara det, det finns alla möjligheter.

Maximilian och Minimilian är en frisinnad bok, utan egentlig historia, med text som beter sig lite hur den vill både form- och stilmässigt och bilder som buktar och rör sig på sidorna. Man vet inte var man har den, men det känns uppfriskande. När Klara Persson på slutet av boken genomför det sista perspektivskiftet är det ett klimax som är både överraskande och genialiskt självklart, enkelt men smart. Som boken i sig är den väldigt lätt att gilla, anspråkslös men ändå säker på sin egen betydelse som den är.

Similar Posts:

• När man får hem en oönskad Farbror
• Vindlande snitslad bana genom existensen
• Kaninsmärta och melankoli
• Vecka 44: barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Alice skriver om Fjärde riket av Maria Nygren på onsdag, en idéroman där tre högstadietjejer försöker ändra maktförhållandena i klassen med hjälp av Hitlers metoder. Väldigt intressant och spännande.

På lördag blir det bilderböcker. Bland andra Klara Perssons Maximilian och Minimilian, en bildmässigt anarkistisk och innehållsmässigt oförutsägbar och ömsint bok om att vara stor och liten. Och Lena Sjöbergs Cirkusloppor på luffen, berättelse på rim om loppor som drar sig fram på olika jobb i Madrid. Rolig, sorglig och vacker historia som i mycket handlar om migration. Båda bilderböckerna är Augustprisnominerade.

Det blir också tävling. Under hela veckan kan ni vinna t-shirts med Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going” som motiv. Självklart skriver vi också om Jenny Jägerfelds roman senare i veckan.

Similar Posts:

• Stor och liten i en egensinnig värld
• Veckan på dagensbok.com
• Vinn t-shirts med Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going”
• Vecka 29 på dagensbok.com – Sommaren utan regn, men med kärlek, tranor och ett stort kafferep
• Och så vänder vi på bladet…

Den här boken handlar om hur det är när någon flyttar in hemma hos en, någon som man aldrig träffat förut och inte känner något behov av. När man måste anpassa sig till en farbror som mest bara är i vägen, som tar ens mammas uppmärksamhet och äter upp maten man själv gillar bäst i kylskåpet. Huvudpersonen i den här boken blir vrång och tröttnar på det mesta, eller som hen själv uttrycker det: ”Jag slutade med skolteatern också, och ställde till med scener hemma istället”. Till slut så tröttnar hen ändå på att vara jobbig, och accepterar Farbror Alfs närvaro.

Kalla mej Farbror Alf är en drastisk bok, i den meningen att den korthuggna texten ofta är rolig och kompromisslös i sin inställning till världen. Det är rakt på sak på ett sätt som jag tror tilltalar både barn och vuxna, kanske i olika hög grad gällande olika uppslag. Bilderna är collageaktiga och ovanliga, med figurer vars huvuden ser ut att vara skapade av trolldeg, med kläder av godis eller små mosaikbitar.

Jag tycker att det passar fint att börja ge ut Fam Ekman i Sverige igen, i en tid när bilderboken känns som om den verkligen lever och dess gränser vidgas. I det här fallet är det en ganska enkel historia som förpackas på ett ovanligt sätt, och det är alldeles utmärkt så.

Similar Posts:

• Om tvillingskap och flätor
• Stor och liten i en egensinnig värld
• Samlarmani i skogen
• Vindlande snitslad bana genom existensen
• Den fina samhörigheten

Prisutdelning sker tisdagen den 19 februari 16.30 i Författarnas Hus på Drottninggatan 88B, Stockholm. Författarförbundet hälsar att det är öppet hus!

Läs här vad vi har tyckt om de nominerade böckerna.

Klara Persson: Molly & Sus
Så här tycker Alice om Molly & Sus:
”Det är svårt att sätta fingret på varför, men Molly & Sus är en av de mest självklara bilderböckerna jag läst. Allting stämmer: karaktärer, bildspråk, textens ton. Det ser så där lätt ut att man inser att det måste ligga en hel del möda bakom – om det inte handlar om kolossal naturbegåvning förstås. Det kan förstås också vara bådadera – jag tror det.”

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Så här tycker Kettil om A, B, C å allt om D:
”Det går inte att komma undan att alfabetet har en doft av skola. Men om man skall göra en bok om alfabetet, då har jag svårt att se att den kan göras så mycket bättre än så här.”

Anna Lindberg: Något måste hända nu
Så här tycker Ella om Något måste hända nu:
”Lindberg skildrar stilsäkert tonårens rastlöshet och utsatthet, osäkerhet och tvärsäkerhet. Dramatiken är nedtonad, tonen återhållen, nästan sval, och inte minst skildringen av vuxenvärlden är på en gång typisk ungdomsromaner och väldigt drabbande. Det här är vuxenvärlden som sviker, som inte begriper, inte orkar.”

Läs mer på Författarförbundets hemsida.

Similar Posts:

• Blir inte bättre än såhär
• Det som vill ut, som väntar
• Om tvillingskap och flätor
• När man får hem en oönskad Farbror
• Vecka 44: barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com

Detta tillstånd av samhörighet orsakar vissa praktiska problem, men är inget som flickorna ifrågasätter eller funderar över. Det bara är så. Tills en dag när de plötsligt tröttnar på att inte kunna göra något själva, och Sus i ett infall ändrar på sakernas tillstånd. Ett snabbt klipp med saxen, och vips kan de gå sina skilda vägar: Molly kan säga hejdå och gå iväg, Sus kan bli ensam kvar. Men hur hittar man varann när man inte längre sitter ihop?

Man skulle kunna tänka att de sammanväxta flätorna är en lite övertydlig metafor för det svåra i tvillingskapet, eller för den delen syskonskap och nära vänskapsrelationer: att lära sig att göra saker på egen hand efter att ha gjort allting tillsammans. Men även om det perspektivet är uppenbart när man läser boken, så hindrar det aldrig berättelsen från att vara en väldigt fin och fantasifull historia i sig, alldeles oavsett eventuell metaforik.

Det är svårt att sätta fingret på varför, men Molly & Sus är en av de mest självklara bilderböckerna jag läst. Allting stämmer: karaktärer, bildspråk, textens ton. Det ser så där lätt ut att man inser att det måste ligga en hel del möda bakom – om det inte handlar om kolossal naturbegåvning förstås. Det kan förstås också vara bådadera – jag tror det.

Similar Posts:

• Årets bästa barnböcker 2012
• Slangbellan 2013
• Stor och liten i en egensinnig värld
• När man får hem en oönskad Farbror
• Vindlande snitslad bana genom existensen