Tills det plötsligt inte går alls. Fästmannen meddelar att han behöver tid att tänka, att han har en biljett till Goa på sex månader och att han åker i morgon. Julie blir kvar med hopp och förtvivlan – och en lägenhet hon inte har råd att betala hyran för själv.

Där kommer jämnårige Sune in i bilden. Sune har två utgivna men ouppmärksammade novellsamlingar i bagaget. Han drömmer om den stora genombrottsromanen. För att frigöra tid och pengar säger han upp sig från sitt jobb på en bensinmack, säljer sin bostadsrätt och blir inneboende. Hos Julie.

Att det inte står rätt till med den där fästmannen fattar han ju ganska snart. I väntan på inspiration till den stora romanen börjar Sune intressera sig mer och mer för sin hyresvärd. Kanske kan till och med Julies liv vara inspirationen? Desperat skjuter Sune gränserna för vad som är okej framför sig (eller kanske snarare lämnar dem bakom sig, snabbt). När Julie faller i en trappa, krossar knäet och blir helt bunden till lägenheten får han chansen att komma henne verkligt nära, på flera sätt. Hur kan det här sluta annat än illa?

Det är inte bara det faktum att nästan hela romanen utspelar sig inom fyra väggar som ger en minst sagt klaustrofobisk känsla. Det har att göra med huvudpersonernas oförmåga att riktigt nå utanför sig själva, att se något annat än sina egna behov. Kirsten Hammann följer dem minutiöst, detaljerat, på ett sätt som både blir komiskt och påträngande. Här finns något slags mycket vardaglig undergångsstämning i deras egobeteende.

Julie och Sune är båda vanvettigt irriterande. De är så dumma, de är så könsstereotypa. Hon håller på att gå under om hon inte får gifta sig och skaffa barn. Han drömmer om litterära prestationer och berömmelse och runkfantiserar om allt som kommer i hans väg. Hon onanerar mest för att damtidningarna menar att man blir mer attraktiv och får finare hy av det.

Och ändå. Ändå är det något med de här dumma, klyschiga människorna som liksom kryper under huden på en. Hammann lyckas på något sätt både få mig att skratta åt dem och verkligen vilja veta hur det ska gå för dem.

Similar Posts:

• Den lilla världen och den stora
• Upphöjd vardagstristess
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Rymd och relationer ute på danska landsbygden
• Förutsägbart om familjehemligheter

Det här är Søren och Mette. Søren bor i ett hus, och Mette bor i ett hus. Søren och Mette bor i ett hus. Nej, de bor i en lä•gen•het. Vid en väg. Nej, på en gata. A•ma•li•e•gade.

Så börjar Mettes värld, allt är minsann lyckligt och harmoniskt, men det beskrivs på ett distanserat och korthugget sätt, som ger associationer till de gamla läseböckernas knappa rader. (Mor ror. Far är rar.) Du hinner inte läsa många sidor innan det hurtigt humoristiska tonläget skiftar. För någon har målat Søren och Mettes fönsterrutor svarta. Vem gör så? Händelsen blir en konkret bild för den oro som smyger sig in i förhållandet och långsamt förtär det.

Efter en kort inblick i de nygiftas gemensamma liv år 1995, förflyttas vi till år 2001 och nu skiftar texten karaktär till en mer dagboksliknande form. Mette lever ensam. Efter skilsmässan får hon ca 15000 kronor i månaden, så hon har pengar så att hon klarar sig utan att jobba. Hon har alltså inget socialt sammanhang inbyggt i sin vardag, det gör ensamheten mer påtaglig.

Texten ger ett ocensurerat intryck, Mette avslöjar hur hon tänker, även när det gäller sådant som man vanligtvis inte brukar vilja avslöja om sig själv eller låtsas om, som det att hon tycker sig genomskåda reklamen men ändå påverkas av den, att hon är upprörd över orättvisorna i världen, men ändå inte gör speciellt mycket för att försöka förändra något och att hon har en massa drömmar som hon inte alls förverkligar.

Det är många lekfulla berättartekniska grepp i boken. Dagboken är inte skriven i jag-form, Mette omnämns hela tiden med sitt namn, som om någon annan berättade hennes historia. Dessutom återkommer formuleringar om hur början skulle kunna vara, som om boken ännu inte fanns, utan ännu så länge var ett tankeexperiment.

Man skulle kunna börja den gången, för många år sen, när Mette hörde att det fanns en bok som hette Mannen utan egenskaper. Det var en fantastisk titel på en bok, och hon ville genast läsa den. Trots titelns påstående var det uppenbart för henne att såväl mannen som hans liv måste vara spännande att läsa om.
Hon fick tag på Robert Musils bok, första bandet, läste lite i den, men det var inte riktigt något att ha, så hon lämnade tillbaka den på biblioteket och var egentligen nöjd med bara titeln. Hon var vid denna tidpunkt inte klar över hur oduglig hon själv var. Det var typiskt för henne att det räckte med en titel eller ett snyggt omslag, en spännande början, och sen ge efter för latheten och lägga ifrån sig boken.

Vi följer Mettes tankar under två års tid. Hon berättar om saker hon sett på TV, läst i tidningen, om människor hon träffat, mat hon ätit (mycket godis!) stort och smått huller om buller. Och det är just de små detaljerna som fångar mitt intresse, att de där tankarna som oftast viftas bort utvecklas här, att Mette visar upp sin ambivalens i många frågor, att hon frågar sig saker som huruvida hon verkligen är en tolerant person?

Om romanen till att börja med kan ge ett statiskt intryck, så är det bara vid första anblicken, det händer kanske inte så mycket på det yttre planet, det är inte frågan om någon dramatisk intrig till exempel, men här finns en rörlighet i tanken och i språket. Den fångar verkligen något tidstypiskt, det är svårt att helt sätta fingret på vad det är, det är något med glappet mellan hur man skulle vilja leva och hur man faktiskt lever.

Similar Posts:

• Sex, lögner och nanny cam-filer
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• En av oss sover
• Bananer är bäst
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap

I mötet mellan Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri var temat ”Den allvarsamma sanningsleken”. Båda två har ju i sina senaste romaner fantiserat kring verkliga personer, utan att göra anspråk på någon form av sanning om dessa personer. Stephen Farran-Lee inledde med att visa på flera paralleller mellan de två: de har båda kommit med roman nummer två i år, de har dessutom debuterat som dramatiker: Sara Stridsberg med Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten och Jonas Hassen Khemiri med Invasion på Stockholms Stadsteater.

Sara Stridsberg berättade hur hon kunde känna sig trött på det manipulerande draget i prosan/romanen, konstruerandet av fiktiva världar. Hon upplevde dramatiken som mer ren, naken, barnslig – kanske för att detta är ett nytt område för henne där hon känner sig friare eller för att teater innebär en så tydlig överenskommelse mellan skådespelarna och deras publik, att det är en illusion man går in i, att det inte är verkligt/sant. Hon närmade sig dramatiken i sin roman Drömfakulteten där det finns dramatisk dialog, där berättaren samtalar med Valerie. På frågan om boken inte kunde ha handlat om en helt och hållet fiktiv person, svarade hon att Valerie Solanas symbolvärde som outsider var viktigt för henne.

Jonas Hassen Khemiri pratade om det att väva en fiktion och samtidigt ifrågasätta den. I sin första roman lät han till exempel en person med hans eget namn få en biroll i boken – ändå tolkade många recensenter huvudpersonen som hans alter ego. I Montecore. En unik tiger är fiktionen också mycket tydlig. Språket spelar en viktig roll. Vad händer när det inte uppträder som vi är vana, när vi inte kan lita på symbolerna?

”Romanen som plats för samhällskritik” var temat för mötet mellan Lena Andersson och Kirsten Hammann. Deras böcker är mycket olika varandra, både i fråga om själva uppbyggnaden och innehållet.

Lena Anderssons Duck City är en hårt uppskruvad fiktion. Hon beskrev hur hon velat ta ett jättegrepp på västvärlden och få den att krackelera under sin egen tyngd. I och med att hon lät ankor få huvudrollerna kunde hon strunta i vanliga lagar och regler. Hon beskriver bland annat deras enorma neuroser i förhållande till ätandet. Hon uttryckte att romanen kan tydliggöra tendenser just genom att skala bort det som stör. På frågan vad som avgör hur hon väljer att skriva? svarade hon att hon vill skriva om något hon ännu inte riktigt känner till.

Huvudpersonen i Kirsten Hammanns Mettes värld plågas av dåligt samvete, att hon lever ett så tryggt liv, att hon har det för gott. Romanen skildrar två år i Mettes liv, där läsarna kan följa hennes tankar om det som händer runt henne och i världen. Hennes frustration får henne inte att agera, hon vänder den istället inåt och tänker det är min skuld, min skuld, min skuld – Hur fruktansvärt svårt det kan vara att förändra något, även sig själv. Romanen skildrar ett tillstånd som kan verka stillastående, men att gå riktigt nära och skildra de mest banala tankarna kan även det synliggöra något tidstypiskt. Många läsare har uttryckt att de känt igen sig i Mettes sätt att tänka, andra har blivit irriterade på att hon inte utvecklar sig. När Björn Linnell frågade Kirsten Hammann om hon inte kan känna att hon utlämnar för mycket av sina tankar i boken, svarade hon: du vet inte vad som är fiktion och vad som är sant.

Similar Posts:

• Bokmässans gränser
• Bok & Bibliotek 2006: Det icke slutna rummet
• Bokmässan 2008: Lördag
• Augustvinnarna 2015
• Bokcafé Pilgatans höstprogram