Den tunga och påkostade bok som nu ligger i min hand är också resultatet av en liknande gräsrotsfinansiering. Efter att Kim W. Andersson länge arbetat med ett ambitiöst och oupphörligt expanderande självbiografiskt projekt tog den erfarna serietecknaren och förebilden Peter Snejbjerg honom under sina vingar. Diskussionerna dem emellan ledde till att Andersson började röra sig mot att skapa kortare seriestories och så föddes konceptet Love Hurts, i skärningspunkten mellan skräck och passionerad kärlek. De episodiska och fristående historierna växte fram en efter en och när de nu finns att ta del av i en samlingsvolym går det verkligen att utläsa den kreativa frihet och lekfullhet som grundidén tillåter. De romantiska möten som utmynnar i blodiga och ofta oväntade vändningar för både läsaren och huvudpersonerna utspelar sig på främmande planeter, i vintriga japanska landskap, på slott, i skolkorridorer och i biosalonger.

Det vimlar av popkulturella referenser och kända personer (Liv Strömquist! Shirley Temple! Steve Buscemi!) blir castade av Anderssons penna. De som är bekanta med Anderssons andra verk såsom Alena och Astrid kan upptäcka tidiga versioner här. Det är rysligt och kul, ofta på samma gång. Allteftersom svängarna tas ut på olika vis blir det alltmer förståeligt varför Kim W Andersson återkommit till vinjetten efter andra kreativa projekt.

Mot slutet av boken har andra fått bidra med texter som kretsar kring tematiken i Love Hurts. Här skriver psykologen och författaren Jenny Jägerfeld intressant om kärlekens bakomliggande drivkrafter, Kalle Lind från podden Snedtänkt om skräckens gotiska dragningskraft och komikern Jesper Rönndahl om hjärnans närliggande reaktioner på hat och förälskelse. Här finns också fanart av andra serietecknarpennor och originalskisser. Om grundmaterialet är tämligen jämnstarkt, även om det är ganska lätt att plocka ut favoritepisoder under läsningen, så är extramaterialet för det mesta underhållande även om vissa bidrag känns aningen överflödiga. Men sammantaget torde den här luxuösa samlingen utgöra något av en guldgruva för den som gärna tar sig an verk av Stephen King, Sara Bergmark Elfgren (som för övrigt medförfattat en av historierna här) eller, på grund av dess bredd, egentligen de flesta former av skräckangränsande popkultur.

Similar Posts:

• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• Though Love
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Kärlek i coronans tid

Det går att göra test på hur många ord per minut som en läser. Ett genomsnitt ligger kring 200 ord per minut, hjärnan kan processa mycket mer information än så. Men kanske gäller inte det det riktigt all skönlitteratur. Viss litteratur kanske kräver en pausering, att en läser om, känner, upplever, jag kort sagt: att den tuggas ordentligt. Viss litteratur kanske är som en smoothie som går att svepa eftersom den inte behöver tuggas. Eller finns det andra orsaker? Forskning, gissningar eller egensnickrade teorier välkomnas i kommentarsfältet.

Här är veckans meny (ps. Ja, jag var hungrig när jag skrev ovanstående):

På måndag skriver Björn två recensioner om retroskräck; Susan Hills Kvinnan i svart, en enkel spökhistoria från förr som fungerar; och Kim W Anderssons Love Hurts 2, en samling lekfulla serienoveller om kärlek och död som fungerar sisådär.

På tisdag skriver Rebecka om Ayana Mathis debutbok Hatties liv som valdes ut till Oprah Winfreys bokklubb och därmed blev en ordentlig snackis. En intressant bok om en kämpande kvinna men som är något rörig, det blir lite om mycket och håller kanske inte samma nivå hela vägen.

På onsdag skriver Anna Liv om den tredje Alex King-thrillern Vanmakt av Thomas Erikson. Det är en rusig historia som utspelar sig i diplomatvärlden. Kidnappning, maktspel och skumma skurkar.

På torsdag skriver Ella om Åsa Fosters hyllade debut, Man måste inte alltid tala om det – en stilsäker novellsamling som mestadels utspelar sig i Sydafrika. Tjugo år har gått sedan apartheidsystemet avskaffades, men samhället präglas fortfarande av enorma klyftor, misstro och våld.

På lördag skriver Cecilia om P. C. Jersilds De ondas kloster. Spännande historisk fiktion från forntida Stockholm. Högt betyg!

Similar Posts:

• Vecka 51: Omtalade efterlängtingar och personliga vendettor
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Brinnande stillsam samtid
• Det slutar inte med apartheid
• Vecka 37: Glöm inte rösta!

Den tanken dyker upp flera gånger när jag läser Kim W Anderssons Love Hurts 2. Anderssons serier radar upp små kärleksnoveller inom klassiska skräck- och science fiction-handlingar; paret som är villiga att göra Vad Som Helst för att bli gravida, tidsresan som går på tok, mobbingoffret som ger igen, etc. Men som det barn av 90- och 00-talets postmoderna skräckvåg författaren är så vet han också att man kan leka med dem. Att det kommer en twist i slutet hör till genren, men vad twisten betyder är inte alltid detsamma. Och även om jag inte vill falla i ”Det är bra för att vara svenskt”-fällan känns det ändå härligt att det görs sådant här, att författare i vågorna efter Ajvide Lindqvist och Engelsfors fortsätter att våga sträcka ut och göra anspråk på alla historier, svetsa samman den lagomsvenska diskbänksångesten med äventyr i yttre rymden. Bildspråket är uppenbart tecknat, glatt och serietidningsmässigt bara för att kunna slå över i skräck och blod, samtidigt som karaktärerna får vara vanliga människor. (Eller vanliga robotar, vanliga kloner, vanliga tentakelmonster … ) Det är ofta både smart och relaterbart.

Ändå saknar jag något. Delvis är det samma sak som jag känner när jag ser Creepshow idag; visst, det är kul att de inte gör ett halvhjärtat jobb med karaktärer som ändå ska dö och bara går direkt på de saftiga bitarna, men vore det inte roligare om de faktiskt gjorde ett helhjärtat jobb och gjorde det väl? En bra skräcknovell är något fantastiskt, men ibland kan de, speciellt sådana som går ut på att leka med gamla historier, ibland kännas mer som en provkarta på historier man skulle kunna skriva om man gitte göra klart dem. Alena visade ju att Andersson kan berätta effektiva längre berättelser också. Men också det att … kan vi inte det här nu? Smarta dekonstruktioner av gamla klichéer, jovisst, men är det inte dags att göra nya snart?

Det sagt: jag är kanske inte målgruppen. Jag kan originalen, jag har hört alla covers redan, häromdagen var det 17 år sedan första avsnittet av Buffy. Och Love Hurts 2 lyckas ändå rätt ofta med att sätta fart på fantasin, visa på en oändlig mängd möjliga historier, och beväpna läsaren mot hemskheterna genom att visa att man kan ta tag i handlingen och vända på den – och av och till, som i Love Hurts #27 t ex, verkligen skicka upp hjärtat i halsgropen. Inget är vad man tror det är, det är ju därför vi älskar smärtan ändå.

Similar Posts:

• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Though Love
• Något är kajko
• Förhäxande fjortisläsning
• Det handlar om makt

Kim W Andersson har lyckats undvika det pinsamma intrycket när han i Love Hurts har försökt att distansera sig från den traditionella, lyckliga kärlekshistorien såsom den presenteras för oss i klassiska sagor och smöriga filmer. I korta, stilistiska och väldigt snygga serier introducerar istället Andersson sina tillskruvade, alternativa versioner av kärlekshistorierna. Han har valt att krydda sina berättelser med skräcktendenser, att flörta med zombie- och splatterinfluenser, och det blir ibland riktigt, riktigt bra. Det som till en början verkar vara en vanlig, glättig kärlekshistoria vänder och får ett ibland blodigt, ibland absurt, men alltid tillskruvat slut.

Love Hurts publicerades till en början i tidningen Nemi, och nu har man samlat flera av historierna i en och samma bok. Och kanske är det ihopbuntandet av serienovellerna som är problemet, för trots att det ibland är väldigt bra, finns det också sidor som är väldigt dåliga. En av de stora bristerna är att formen på varje novell följer samma mall. Det är meningen att varje berättelse ska ha ett oväntat slut, men eftersom detta format upprepar sig i ALLA noveller blir knorren inte särskilt oväntad – överraskningsmomentet försvinner när man sträckläser novellerna.

Dock finns det en ännu större brist i Love Hurts, och det är dess motsägelsefulla natur. Trots att serienovellerna handlar om utmanandet av traditionella berättelser om kärlek blir det aldrig ett ifrågasättande av den traditionella kärleken. Det handlar nästan uteslutande om en tillskruvning av kärlek inom ramarna för heteronormen, vilket gör att boken, trots sina rebelliska ambitioner, känns märkligt tillrättalagd. Kim W Andersson har velat klampa över gränsen för vad som anses som okej att visa i en kärlekshistoria – det han lyckas med är tyvärr bara att vifta med tårna över denna gräns.

Similar Posts:

• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Döden tänkte jag mig så
• We’ve got the biggest balls of them all