Amerikanerna talar om ”Vietnamnkriget”, vietnameserna om ”det amerikanska kriget”. I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.

Em är en berättelse om Vietnam. En berättelse om landet, historien och diasporan. En berättelse om de som växte upp under kriget, och om de som blev ett resultat av det. Det är en berättelse om mänsklighet, och alla de hemskheter som mänskligheten kan göra. Och en berättelse om kärlek.

- Civila?
- Ja.
- Gamlingar?
- Ja.
- Kvinnor?
- Ja, kvinnor.
- Spädbarn?
- Spädbarn.

Kim Thúy återvänder till Vietnam och bjuder på en fragmentarisk och vindlande historieskrivning. Genom korta betraktelser, historiska nedslag och något som mer liknar Wikipedia-artiklar får vi lära känna personer och människoöden. Trots att boken är tunn och orden är få hinner vi stifta bekantskap med många personer. De som blev skjutna på, och de som sköt.

Varje ord innehåller en sån tyngd att jag måste stanna till, pausa, och andas innan jag fortsätter.

Förvisso dödar kulor, men det kan åtrå också göra.

Vi får följa med till en verklighet där nöden inte har någon lag, där kärleken inte vet några gränser och där gatubarnen lär sig engelska på en parkbänk.

Sällan önskar jag så mycket att jag kunde franska som när jag läser något av Kim Thúy. Språket i de svenska översättningarna är fantastiskt, hur magiskt är det då inte på originalspråket?

Trots att mycket till sin början ter sig lösryckt och enbart bjuder på fragment av en berättelse väver Thúy på ett magiskt sätt ihop den smärtsamma berättelsen. En berättelse som reser över havet, flyger långt bort. En berättelse som utmynnar i en vietnamesisk diaspora, som med nagellackets hjälp befäster sin plats i världen.

Similar Posts:

• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Våld, sorg och skönhet
• Flödande vaggvisa
• Ett amerikanskt århundrade

Ett genomgående tema är vad det innebär för Vi att vara kvinna, dotter och hustru – för det känns som om de två senare med tiden ersätter det förstnämnda. Framförallt illustreras hur lite det krävs för att en dotter ska förstöra familjens rykte: Vi får eller skaffar sig en pojkvän, som får lov att bli fästman, annars går det då rakt inte. Kvinnans potential som förstörare är på intet sätt begränsat till Vi, utan den är något som ärvs. Och tanken om kvinnans ärvda fördärv är ju oss alla bekant.

Ytterligare ett tema är den västerländska idén om Det Asiatiska, som faktiskt har en välkomnande effekt: en optimistisk bror jobbar på en japansk restaurang i Montreal och öppnar senare en kedja ”asiatiska restauranger”. En vän sysselsätter sig med ”kinesisk massage” i Köpenhamn. Efter att ha känt mig lite väl undervisad bitvis möts jag alltså av en helt oväntad attityd hos flyktingarna. Vad ska jag göra med det liksom?

Vi som läst Thúy förut känner igen de vackra sidmarginalerna. Här utgörs de för det mesta av platsangivelser, ungefär som stationsutrop, som om resan bara fortsätter och fortsätter; såväl boplatser som faktiska resmål framhävs.

Vi som läst Thúy förut känner även igen den lugna takten och hennes mästerliga färdigheter i berättarkonsten. Ett exempel är när Vis farfar fängslas av den vietnamesiska kommunistregimen och hans hem länsas på böcker och personal. För vad är det här kapitelavslutet om inte gestaltning av det inre via det yttre:

När farfar hade kommit hem igen och alla tjänare var försvunna, också kvinnan som brukade damma hans böcker, ekade ljudet av hans käpp mot kakelgolven.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• Förlorade fotfästen i dödens närhet
• Som om de simmade i sirap
• En riktig författare

Ru betyder ”bäck” eller ”flöde” på franska, på vietnamesiska betyder det ”att vagga” eller ”vaggvisa”. Det står i inledningen till texten, och det är symptomatiskt för hela bokens känsla av perfektion: att författaren har lyckats hitta ett ord som betyder något på båda språken, och som båda passar med det hon vill förmedla. Det är nästan lite osannolikt, men båda betydelserna stämmer dessutom in på såväl stil som innehåll.

Ru är en bok berättad i ett flöde av bilder, från olika tider och platser i livet, och författaren binder mycket skickligt ihop de olika texterna med en associativ teknik som också är minnets: hon berättar om när hennes klass i skolan i Kanada tittade på insekter i naturen och förflyttar sig sedan med flugornas hjälp över till flyktinglägret i Malaysia, där de ständigt cirklade över det öppna hav av avföring som var flyktinglägrets toalett. Hon vill visa på att livet är just ett sådant flöde, som rör sig framåt men ständigt hakar i minnena av sig själv. Nuet och det förflutna påverkar hela tiden varandra. Som bäck betraktat måste man hela tiden se hela livets flöde – från dess källa till dess utflöde i havet – alla tiderna finns samtidigt.

Boken är också en vaggvisa, en tröstande berättelse där försoning är centralt: att finna sig, att acceptera, att gå vidare. Här finns ingen sorg trots sorgliga händelser, här finns en vilja att förstå och försöka tycka om de som gör illa, istället för att hata dem. I någon mån är alla de saker Kim Thúy minns lika främmande för henne: barndomen i Vietnam, flykten till Kanada, hennes vuxna liv på olika platser. Hon vill berätta och beskriva för oss, men också för sig själv, så att hon kan se hur allting hänger samman, se att hon har en plats i tillvaron och hur just den platsen är skapad av just det hon varit med om. Det blir därför ingen politisk bok – den snuddar vid klasskillnader i det Vietnam där den tidigare överklass som hennes familj tillhör får dela hus med unga kommunistiska soldater som aldrig sett en toalett förr och eldar upp deras böcker – utan den håller sig kvar i det lilla, personliga perspektivet.

Det är, inser jag nu, nog det som gör att jag inte riktigt tar till mig berättelsen. Den når inte ända fram, den framstår fortsatt som flyktig för mig, trots att jag ser alla dess förtjänster. Jag hade nog velat ha mer av det där politiska, större perspektivet, parat med den fantastiska iakttagelseförmåga för små ting som Thúy har. Jag hade nog velat bli mindre vaggad.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Våld, sorg och skönhet
• En resa i det unga Vietnam
• Krigets hemskheter
• Bli arg. Och kanske lite inspirerad