Vad som slår mig när jag läser Råttkungen är dock att jag mestadels hållit mig till, och särskilt när det gäller spänningslitteratur, kvinnliga författare med en uttalat politisk agenda, som Katarina Wennstam och Kicki Sehlstedt. Det är författare som erbjuder en stadig, välbekant hand, ett sammanhang, mitt i det hemska. Här är jag ute på mer okänd mark.

Jag känner inte till Pascal Engman sedan tidigare, och jag har inte läst hans första bok om polisinspektör Vanessa Frank, Eldslandet. Råttkungen är den andra i ordningen – sedan dess har Änkorna och Kokain hunnit tillkomma – och får alltså bli min introduktion. Jag hinner tänka att den 43-åriga mordutredaren verkar ganska cool, innan hon efter några sidor stöter på sin exman på krogen och, mitt i ett civiliserat samtal, greppar tag i hans hand och för den till sitt nyopererade bröst. Där tappar han mig lite.

Det är på många sätt skickligt skrivet, kanske framför allt skickligt konstruerat, med växlande perspektiv och spännande intrig. Det finns också framför allt bikaraktärer som jag gillar, som en grupp hemlösa och missbrukare i intrigens utkant. Huvudrollerna har jag lite svårare för, och dialogen känns inte alltför realistisk. Karaktärerna får aldrig särskilt egna röster. En tolvåring uttrycker sig alltför likt en medelålders, välutbildad vuxen.

Mestadels är det på ett ideologiskt plan jag har lite svårt för den här romanen. Den är stenhård. Vill man ha rättvisa får man ta den i egna händer. Kanske är det så?

Öppningsscenen rycker i alla fall tag. Katastrofen har inträffat. Någon eller några har mejat ner deltagare på en kvinnoseparatistisk musikfestival. Vanessa står omgiven av döda och skadade kroppar, när hon upptäcker någon hon känner igen.

Tillbaka i tiden: Till en ung kvinna som försöker göra slut med sitt lilla barns far, en våldsam, just nu fängslad man. Till den unga journalisten Jasmina, som precis fått sin chans på den stora kvällstidningen i Stockholm, när hon drogas och utsätts för en gruppvåldtäkt. Till mannen som bara upplever förakt från kvinnorna omkring sig, och fantiserar om att hämnas.

Mellan avsnitten finns citat av anonyma män och signaturer insprängda, hämtade, gissar jag (det framgår ingenstans), från någon form av incel-forum. Det är vad vi har att göra med här, män som upplever sig vara avvisade, som inte lyckas få de kvinnor och den status de tycker sig förtjäna, och vänder sin besvikelse i kompromisslöst hat, till och med våld. Som radikaliserar sig själva och andra på nätet.

Incels har blivit ett fenomen på allas läppar, som så många hatiska män före dem. Råttkungen gör inte precis något för att nyansera den bilden. Den plockar snarare upp en otäck figur och använder den för en välfungerande och riktigt obehaglig spänningsintrig. Mer kan man kanske inte heller begära.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Vasst och blänkande
• Grooming intill perfektion
• Det bubblar i Brighton
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor

Att döma av namnet, Lolita, är det lätt att dra slutsatsen att det finns något perverterat över alltsammans, en vilja att behaga en gubbsjuk betraktare, men jag tror inte att det nödvändigtvis är grejen. Det kan nog snarare vara det motsatta, en glädje i det lekfullt flickrumssöta och en vägran att växa upp, med allt vad det innebär.

I Kicki Sehlstedts debutroman, med titel från fenomenet, är det dock bara aningslösa föräldrar som inte fattar att det här enbart handlar om pedofilkänslan. Och när trettonåriga Matilda poserar som Lolita för gubbar på nätet vet hon på ett plan precis vad hon gör. Det är lättförtjänta pengar. Hennes äldre bästa kompis blir imponerad och driver på. Här finns ingen ände på spänning och möjligheter att tjäna en hacka. De här gubbarna är lätta att lura och får skylla sig själva.

Naturligtvis leker de med elden.

Tonårstjejerna utgör liksom ena änden på en skala – och de rör sig snabbt på den – där unga flickor utnyttjas å det grövsta. Det är den värld journalisten Aida Svantesson, tills nyligen frilansare på jordens värsta krigsskådeplatser, bestämt sig för att undersöka. Ämnet tar dock en mer personlig vändning när hennes lillasyster Bianca försvinner från en bröllopsfest och strax därefter hittas död.

Bianca var doktorand i kriminologi och intervjuade unga prostituerade i sitt avhandlingsarbete. Hennes handledare, professor Kajan Berglund, blir snart övertygad om att förklaringen till Biancas död finns i något hon ramlade på i det arbetet, och Aida och Kajan kan mötas i sin strävan att förstå och hantera den unga forskarstuderandens död.

Den här nutiden interfolieras med ett förflutet, en tonårsflicka på väg att upptäcka sin egen lust och sexualitet, men som alltmer får den utnyttjad och solkad av självupptagna unga killar. De avsnitten, berättade i jagform och för ett du, hör till romanens starkaste. Det är dem jag minns, långt efter att resten av intrigen bleknat i minnet.

Nej, det är inte riktigt sant. Här finns också utstuderat snaskiga scener som bränner sig fast på ett än mer obehagligt, men samtidigt ytligare sätt. Det känns faktiskt onödigt att ta i, när den mer vardagsnära utsattheten är alldeles tillräckligt illa nog. På så sätt uppfattar jag Sehlstedts berättelse, fast mycket habilt skriven och konstruerad, som en smula ojämn. Hon är grym när hon håller det på en igenkännbar nivå, men ibland rusar hon iväg lite. Kajan Berglund – påstridig som ett kärleksbarn mellan Ebba Witt-Brattström och Leif GW Persson – och hennes akademiska tillvaro på en institution där folk tilltalar och tänker på varandra som Docenten och Professorn, som vore det en gammal pilsnerfilm, hör till de inslag jag har svårare för.

Sehlstedts samhällstillvända agenda – hennes omslag pryds av devisen ”Historierna som måste berättas” – gillar jag ändå verkligen, så jo, jag vill gärna läsa mer av hennes penna.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Vasastans egen Kitty Drew
• Män som hatar kvinnor
• Relation över gränserna

Linn och Julia är två sådana lyckade tjejer. Influencers med stora följarskaror. Linn lägger ut sminktips, och Julias träningsprofil är så framgångsrik att hon och pojkvännen kunnat köpa hus. I sitt fina träningsrum och i omgivningar som blir snygga bakgrunder till träningsbilderna är Julia dock hårt hållen. Pojkvännen kontrollerar alltmer hennes minsta rörelse. Och Linn, tja, Linn försvinner på väg hem från sin artonårsfest.

När Sehlstedts brottsbekämpande duo, frilansjournalisten Aida Svantesson och kriminologiprofessorn Kajan Berglund, kommer in på fallet har det gått ett halvår sedan Linn försvann. Aida har hunnit få en liten dotter, och efter ännu ett misslyckat försök att få det att fungera med barnets minst sagt strulige far får de båda flytta in lite tillfälligt hos Kajan. Hon har å sin sida blivit ombedd att hjälpa polisen, och därmed sitt ex och hans nya sambo, med utredningen av Linns försvinnande.

Gillade du Sweet Lolita kommer du med stor säkerhet att gilla Oskuld lika mycket. Huvudpersonerna ges lite nya djup, Aida framför allt genom den nya mammarollen och Kajan genom att hennes förflutna på flera sätt gör sig påmint. Intrigen är väl konstruerad med flera parallella historier som på ett eller annat sätt hänger samman. Jag är kanske inte fullt så tagen som av Katarina Wennstams kriminalromaner, som det är väldigt lätt att dra paralleller till, men så har Sehlstedt inte heller hållit på lika länge.

Det finns detaljer som jag inte riktigt köper, som det rimliga i att en högprofilerad polisutredning skulle ledas av tre personer med ett sårigt triangeldrama mellan sig som de inte precis lyckas professionellt släta över. Kajan är, båda romanerna igenom, den karaktär jag har lite svårt för. Det mesta kring henne verkar lite väl uppskruvat, lite larger than life romaner som annars strävar efter realism.

Sammantaget är dock Oskuld just en verklighetsnära, ytterst aktuell deckare om unga kvinnor på nätet och om männen som älskar att hata dem.

Similar Posts:

• Utsatthet och utnyttjande
• Män som hatar kvinnor
• Platt om hett ämne
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Rätt, lust och olust