dagensbok.com » Keiji Nakazawa

Jorden runt på 80 romaner

Ella Andrén — Tue, 02 Apr 2013 22:00:15 +0000

Min bror mejlar mig från Tokyo: nu blommar körsbärsträden. Det är en japansk högtid. Jag tänker att nu, nu åker jag dit, men bankkontot är ytterst tveksamt och jobbschemat säger bestämt nej.

Jag var i Japan för första gången i höstas, när min bror gifte sig. Men jag har också varit där många gånger, i Haruki Murakamis, Kenzaburo Oes, Kobo Abes och Miri Yus Japan. Jag har tassat runt i de nästan magiska skogarna på Oes hemö Shikoku. Jag har smugit bakom skärmar vid det kejserliga hovet med Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, världens kanske första roman. Jag har flytt från atombombens Hiroshima i hälarna på Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa.

Dit kommer man inte med en enkel flygbiljett – och skulle inte vilja heller. Ändå kan man vara där. Det är därför boken är världens viktigaste uppfinning. Hjulet kan förflytta dig i ett enda plan. Med böcker kan du resa i alla dimensioner. Plats. Tid. De oändliga världar som bara funnits i någon annans fantasi.

Jag skulle inte vilja ta tillbaka Japan-resan. Inte den fullkomligt bisarra upplevelsen att färdas mot pyramiderna i en turistbuss med fler säkerhetsvakter än turister heller, eller de klart bisarra dagsturerna till det nyöppnade Albanien eller till gränsen mellan turkiska och grekcypriotiska Cypern. De flesta fysiska resor jag gjort står sig ändå ganska slätt mot dem jag gjort bara i böcker.

För sola och bada i all ära – då kommer man ju faktiskt ganska långt hemma i Motala. Och hur mycket mer exotisk är den genomsnittliga charterorten? Barerna heter Systembolaget, kyparna pratar svenska, även om man själv envisas med knackig engelska när man nu är i utlandet, och nej, det finns inget svensk kaffe på hotellet.

Vad är det när du med enbart lånekortet som pass kan spendera förmiddagen i Kanada, eftermiddagen i Kina, och varför inte avsluta kvällen i Mordor eller Mumindalen? Inga vaccinationer krävs. Inga säkerhetskontroller. Ingen vulkanaska kommer i vägen. Det är både mycket billigare och mycket mer miljövänligt. Svenskt kaffe finns det också. Möjligheterna är oändliga.

Framför allt kan man komma människor och länder mycket närmare än man gör på en kort turistresa. Ta bara som exempel den nigerianske författaren Chinua Achebe, som avled härom veckan – en man som på sitt sätt personifierade världens historia och litteraturhistoria.

”Sakura” heter det, förresten. Körsbärsblommen. När våren har kommit, en japansk fest. Någon gång vill jag vara där då. Men jag har också redan varit där många gånger.

Elin Lindqvist "Fukushimas färger"

Ella Andrén — Sat, 14 Jul 2012 22:00:12 +0000

Utgivningsdatum för Elin Lindqvists reportagebok Fukushimas färger är den 11 mars – på dagen ett år efter katastrofen i Japan 2011: jordbävningen, den väldiga flodvågen som utplånade hela städer och byar längs den nordöstra kusten och haveriet i kärnkraftverket Fukushima Daiichi.

Lindqvist var på plats i de drabbade områdena en vecka efter katastrofen och i Fukushimas färger har hon samlat möten med åtta personer som på olika sätt påverkats av det som hände. Exakt hur dessa åtta har valts ut framgår inte, men de är tänkta att fungera ”som vår guide till en särskild del av samhället som påverkats av katastrofen”.

De är en äldre kvinna som driver ett ekologiskt jordbruk i utkanten av Tokyo, en amerikansk missionär och hjälparbetare, en fiskgrossist, en ostronodlare, en jordbrukare och solenergirepresentant, en evakuerad bilhandlare, en länsherre (som tagen ur en japansk Jane Austen-roman) för en drabbad provins samt två hemmafruar och småbarnsmammor. Om Lindqvists bok förtjänar att läsas så är det inte minst för inblicken i de här människornas vardagsliv.

Tsunamin och kanske framför allt kärnkraftshaveriet är förstås en del av detta vardagsliv, från de som fått hem och arbete krossade av flodvågen, till oron för vad barnen egentligen får i sig av radioaktiva ämnen i mat, luft och vatten. Bilderna av rasande byggnader, av spillrorna av hela städer där flodvågen dragit fram och inte minst av lågmälda, imponerande uthålliga japaner har vi allesammans sett på teve, även om det förstås måste vara en överväldigande upplevelse att vara där, mitt i det, på riktigt.

Problemet är väl att Lindqvist aldrig riktigt lyckas förmedla det där mitt i, på riktigt. Hennes texter lämnar fler frågor än man får svar på, inte bara kring hur rimlig kärnkraften är som energikälla, utan kring vilka villkor de drabbade japanerna egentligen lever under. Får de ersättning från kärnkraftbolaget på något sätt? Från försäkringar? Vilket ansvar tar staten? Är ideella hjälparbetare så ensamt bärande som de framstår? För mig är det märkligt att skriva om en sådan här fråga utan att politiken får nästan något utrymme alls. Lindqvist är för all del inte alls osynlig som författare, men kanske tonar hon ner sina egna åsikter om kärnkraften för att boken ska nå ut till fler? Kanske är de inte mer bestämda än de framstår, även om jag personligen har väldigt svårt att förstå det.

Framför allt upprätthåller hennes sätt att skriva en olycklig distans till det hon skriver om. Det brukar ju visserligen framhållas att detta att skriva allt i pågående form är en riktig journalistsjuka, men Lindqvist skriver allt i förfluten form, och det är verkligen inte bättre. Textens tempus, tillsammans med att författaren så tydligt skriver in sig själv som förmedlare, styr och distanserar ohjälpligt läsaren. Här och var införs ytterligare ett mellanled, när hon inte ens själv varit med vid ett möte utan fått det förmedlat via medarbetarna Yuko Ota och Yoshikazi Fukuda. Ibland tycker jag rent av att hon går över gränsen och verkar recensera sina informanter snarare än möta dem, som när hon skriver om jordbrukaren Miwako Ohira ”Hennes leende visade att hon var en djupt kännande och reflekterande människa”. Är det verkligen journalistens uppgift att bedöma huruvida en människa är ”djupt kännande” eller inte?

Jag är kanske petig, men när det kommer till japanska katastrofer finns många stora författare att jämföra med. Jag har kallsvettats med Haruki Murakami i hans tegelstensskildring Underground, om attentatet mot Tokyos tunnelbana 1995, och jag har stapplat runt i Hiroshima efter atombomben 1945 tillsammans med Masuji Ibuse och Keiji Nakazawa. I sådana jämförelser står sig Fukushimas färger inget vidare.

Det finns läsvärda aspekter. Mötena med vanliga japaner kan som sagt vara värda att plocka upp boken för, även om författaren då och då liksom skymmer sikten. Men i slutänden hoppas jag att det kommer fler och bättre böcker om Fukushima och kärnkraftens framtid. Det behövs.

Keiji Nakazawa "Gen - pojken från Hiroshima"

Ella Andrén — Fri, 03 Feb 2006 23:00:00 +0000

När jag gick i lågstadiet pågick ett frenetiskt ritande av fredsduvor och sjungande av fredssånger. Senare har jag fått förklarat för mig att denna vurm stod i mycket nära samband med den vapentekniska utveckling som då, i slutet av kalla kriget, gjorde Europa till möjligt slagfält i en eventuell kärnvapendrabbning.

I samma veva gavs Keiji Nakazawas seriebok Gen – pojken från Hiroshima ut. Project Gen ville lära alla världens unga människor om de verkliga fasorna i krig och atombomber. Och serien som ligger till grund för projektet stammar ur reella erfarenheter.

Nakazawa gick i första klass när den första atombomben föll över hans hemstad Hiroshima. Hans far och syskon brändes till döds. Gen skildrar Nakazawas upplevelser från krigets Japan före och efter bomben. Det är hans uttalade syfte med serien att den ska informera och varna resten av världen för atombomber och krigshets.

För Gen och hans familj i 1940-talets Hiroshima målar inga fredsduvor. Istället deltar de i träning och beredskapsarbete. Överallt finns propaganda mot ”de brittiska odjuren” och ”de amerikanska djävlarna”. Men Gens pappa tar ställning emot kriget. Därför arresteras han och misshandlas av polisen. Barnen trakasseras av kamrater och lärare (av vilka en av någon anledning ser ut precis som Hitler). Familjens veteåker saboteras och ingen vill låna dem lite ris för dagen. Och det är bara vad som drabbar dem Innan.

Som antikrigspropaganda är boken pedagogiskt tydlig. Det haglar av slagord om fred och frihet, och berättelsens karaktärer är mycket lätt delbara i onda och goda. Ändå lyckas de på något sätt skapa nyanser. Den japanska krigshetsen plockas ner i fjära makthavare och lismande kappvändare, i ofantligt skrämmande dogmatism och i vardagligt fegt beräknande.

Också den enkla stilen på teckningarna och de nästan naiva dragen får sin effekt. Man sätter fullkomlig i halsen när dessa söta teckningar plötsligt frossar i sönderbränd hud och uppsvällda lik. (Även om här också finns plats för exempelvis en japansk fjärthumor med långa anor.)

Detta är ett barns upplevelse, om än kompletterat med vyer över krigsutvecklingen, och dess stora förtjänst är skildringen av krigets vardag, hur den vanliga medborgaren drabbas eller gör sig vinst på. I övrigt känns temat med den lilla människan som vågar resa sig i lönlös protest mot en destruktiv övermakt väl svartvitt och välanvänt vid det här laget. Det är svårt att låta bli att göra en något orättvis jämförelse med exempelvis Art Spiegelmans mer sofistikerade Maus.

Men mardrömsfaktorn är inte att ta miste på. Och även om kalla kriget är slut har fler länder än någonsin atomvapen, bomberna större förstörelsekraft än någonsin. Så det måste ju vara motiverat att fundera på vad det faktiskt kan innebära. För högst reella människor.

dagensbok.com » Keiji Nakazawa

Jorden runt på 80 romaner

Similar Posts:

Elin Lindqvist "Fukushimas färger"

Similar Posts:

Keiji Nakazawa "Gen - pojken från Hiroshima"

Similar Posts: