Fast även om bostadsområdet är nytt, så har såklart omgivningarna funnits länge – och när man bygger kan man också råka gräva upp gamla saker. Kring Idyllen finns en gammal herrgård som nu ska bli restaurang, och ett glasbruk som en gång i tiden stängde plötsligt. På väg hem från lillasysters förskola finns också en avstannad grävmaskin och en nygrävd grop, där Tyra en dag får syn på något rött som glimmar.

Det röda, som Tyra dras till, visar sig vara en liten fågel i glas. Hon kan inte låta bli att plocka upp den, men sedan hon gjort det börjar hon se och höra konstiga saker som ingen annan kan se och höra. En liten pojke som sjunger en egenkomponerad liten visa. En sorgklädd kvinna med tårar i ögonen vid grinden till herrgården. Vad är det som händer?

I skolan får Tyra och hennes klasskamrater i uppgift att intervjua en gammal människa om hur det var förr i tiden. Tyra känner ingen gammal, men hon får en impuls och går till äldreboendet i närheten. Där möter hon Hulda, som börjar berätta om det som en gång hände hennes lillebror, Lill-Knut, en gång för länge sedan, när glasbruket fortfarande var igång.

Den vane Genar-läsaren känner igen stämningen, när det mystiska blandas med igenkännbar vardag. Tyra kämpar med sin vardag, med en bästis som verkar vara på väg ifrån henne och en ny, spännande bekantskap i form av Eddie, den söte killen som bor i samma nybyggda område. Samtidigt pockar den bleke lille pojken hon skymtar i spegeln på hennes uppmärksamhet.

Glasfågelns grav är en välkomponerad berättelse, som kontrasterar det nutida barnet med det historiska; den moderna, nyfikna Tyra med den fattige, lite hunsade men skönhetslängtande Knut. Det är på en gång en klassisk spökhistoria, där den orättvist illa behandlade behöver få upprättelse, och ett lättläst, lagom spännande möte mellan då och nu. Kanske kan den också skapa nyfikenhet på det där förflutna, på hur barn har haft det genom tiderna och på spåren det lämnat efter sig.

Similar Posts:

• Högstämd spökhistoria
• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn
• Ett sommarmysterium
• Vintermysterium i 24 kapitel
• Flicklek på liv och död

Hon drar med händerna över kappans mjuka tyg och de lena sammetskapporna. Knapparna är lite slitna i mitten. Det beror förstås på att det är någon som har haft kappan tidigare.

Ja, någon annan har haft kappan tidigare och det tycks som att den är magisk eller laddad med något. Berättelsen i nutid, om Livia som fyller elva år och får en fin kappa av sin mamma i födelsedagspresent, vävs samman med berättelsen om Elin som dör i lungsot år 1932, nyss elva år fyllda. Samma kappa som Livia får nästan 80 år senare får Elin i present av en mystisk man med svart slokhatt. I nutid går Livia förbi Elins grav och får där kontakt med en äldre man som ofta sitter vid Elins grav och sörjer.

Det är en fin berättelse väl värd att läsa men jag hade höga förväntningar som inte infriades. Den är tunn och lider av brist på magi. Det är spännande och jag blir nyfiken men det finns inte utrymme för de stora frågor som jag hade velat se utvecklade. Är det verkligen något magiskt med den röda kappan eller är det bara så att det är en slump att Livia får den och samma dag passerar Elins grav? Att Elin har en hemlighet förstår vi, men den frågan dyker upp först i slutet och får inte alls särskilt mycket utrymme i berättelsen. Det är sånt som Katarina Genar hade kunnat utveckla så mycket mer.

Lite kittlande är det i alla fall. Tänk om det hänger något magiskt plagg i min garderob…

Similar Posts:

• Glimrande spökhistoria kring glasbruk
• Ett sommarmysterium
• De långsammas lov
• Igenkänning men inget nytt
• Touch me. I’m just as human as a human can be.

Pensionat Vidablicks gåta är en stämningsfull och lite mystisk berättelse. Det finns drag av Maria Gripe i historien, som har vaga övernaturliga inslag och handlar om att lösa ett gammalt mysterium. Boken är riktad till yngre barn än exempelvis Gripes Agnes Cecilia eller Skuggserien, och blir därmed naturligt nog inte lika djuplodande som de, men trots det lilla omfånget lyckas den fånga in mig i sin värld. Jag kan riktigt känna den där önskan om och längtan till mystik som jag hade som barn, och jag skulle gärna byta plats med Saga när hon smyger runt i det övergivna pensionatet och tittar in i de gamla rummen eller dricker fläderblomssaft på verandan. Det finns också en stark sommarkänsla i boken: det är början på sommarlovet, vädret är fantastiskt; Saga har all tid i världen men inte mycket att göra.

Parallellt med historien om Vidablick berättas också om Sagas familj: mamma mäklaren som är stolt över sitt fina hus vid havet (”smakfullt och sjönära” som det står i den inredningstidning familjen omnämns i), pappa banktjänstemannen som alltid har kostym, och storasyster Bea, som bråkar med föräldrarna och faktiskt också rymmer hemifrån. Med små medel och korta iakttagelser lyckas Katarina Genar göra dem alla levande: man förstår hur de är som människor, men de blir inte stereotyper.

Det finns många saker att tycka mycket om i den här boken. Förutom det som redan nämnts så är Genar skicklig på att låta föremål berätta och skapa en laddning kring betydelsebärande ting: i det här fallet en blåblommig kopp från Rörstrand, modell Mon Amie. Hon avslöjar också hela tiden precis lagom mycket och blir aldrig övertydlig, det lämnas utrymme för egna tankar både kring karaktärerna och historien. Överhuvudtaget är det en mycket fin bok, och mycket imponerande att på så litet utrymme lyckas skapa en sådan stämning och trovärdighet.

Similar Posts:

• Glimrande spökhistoria kring glasbruk
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• Rörig kattjakt
• Årets bästa barnböcker
• Operaspöken