Boken handlar om Elsa och om Elsas familj. När boken börjar har hennes tvillingbror just dött och hela verkligheten har med ens ryckts undan för Elsa. Kan man fortsätta leva när en del av en själv har försvunnit? Finns det en mening och kan någonting någonsin bli värt att leva för igen?

Bilden av Elsa och av hennes närstående målas med omsorg. Alla känns både livfulla och komplexa fastän de flesta personlighetsdragen kryper fram under berättelsens gång. När boken tagit slut känns det som om hennes familj även var min egen.

Texten flyter väl och jag hakar inte upp mig någonstans. Boken är ungefär som en romantisk komedi när de är som bäst. Vid bokens slut skulle jag bara vilja bli försäkrad om att de alla nu kommer att leva lyckliga i alla sina dagar.

Visserligen finns det en risk att jag har drabbats av försommarruset och att om inte fåglarna sjungit och jag inte varit övertrött så hade kanske min eufori varit mer nyanserad, men nu är jag rusig och riktigt nöjd!

Similar Posts:

• Jämntjockt och identitetslöst
• Efter våldtäkten
• Hemligheter, lögner och näthat
• Hur är man bara sig själv?
• En sommarlovsdröm

Poängen Danielsson gör är förvisso att påskina hur litet Hollywoodfilmen har med vekligheten att göra, själv försöker hon prestera någon form av realism och lyckas i det pricka in främst gråtoner.

Tyvärr lyckas hon varken göra karaktärerna trovärdiga eller engagerande, livsödena blir aldrig intressanta, bara beklämmande, boken känns mer episodisk än som en sammanhållen helhet, dessvärre är inte dessa episoder varken intressanta, underhållande eller träffande.

Varför arbeta med en realistisk form om man inte har någonting genuint att berätta eller någonting vettigt att säga. Personligen tycker jag nog att det hade varit bättre om Danielsson som den klassiska filmen gått in för att underhålla istället. Språket håller en okej nivå men saknar karaktär, saknar något som sticker ut, precis som historien i sig. Den här boken kommer jag att ha glömt helt om ett par månader, vilket inte nödvändigtvis hade behövt vara negativt om jag åtminstone hade blivit underhållen under resan genom boken. Nu blir jag aldrig det, jag kan inte peka ut en enda detalj i boken som jag tycker sticker ut, ingenting som kommer att vara bestående, möjligtvis ett par småsaker som jag stört mig på.

Det som irriterar mig är att det inte ens känns som att Danielsson försökt, jag tror att bokens karaktärer har delar av Danielsson i sig, men hon har slipat ner alla kanter för att göra boken mer strömlinjeformad och därmed går all dess potentiella charm förlorad.

Jag läser hellre en usel bok som har en briljant formulering, presenterar en intresseväckande åsikt, eller på ett ställe väcker igenkännande hos mig än en roman som man tekniskt sett inte har några större invändningar emot men som ingenstans har någonting att komma med. Här känns det som hela identiteten blivit bortskalad och allt som återstår är en jämntjock sörja som inte ter sig speciellt aptitlig och som jag inte skulle vilja rekommendera någon att förtära i fall man har något som helst alternativ.

Similar Posts:

• God saga för vintertrötta
• Delvis oläslig romandebut
• En nagelbitare i svenska fjällen
• När tiden står stilla
• En bekantskap som ger mersmak