Utgångspunkten är den unga kvinnan som har en framgångsrik karriär i kommunikationsyrket. Universitetet ger henne uppgifter som hon tar sig an med engagemang och professionell taktkänsla. En dag kallas hon till en advokat som meddelar att hon har ett arv att hämta från faster Vita. Det innebär besök i en enerverande småstad fem timmars bilresa bort. Hon får höra att arvet går förlorat om hon inte gör ett personligt besök i huset.

Att leva sig in i huvudpersonens situation är lätt. När hon installerat sig i huset läser hon ömsom digitala brev i fasterns kvarlämnade dator och svarar på telefonsamtal och jobbmejl på distans. Hon meddelar sambon som är kvar i den stora staden att hon återvänder om någon dag.

Som liten hade huvudpersonen en nära relation med sin faster men med vuxenlivets inträde har hon slukats av arbetsuppgifterna och känner sig bekräftad i den akademiska världen. Nu är faster död men i breven uttalar hon frankt sin kritik mot att brorsdottern blivit en viktigpetter.

Fasterns material rymmer en mängd ihopplockade texter och hon uppmanar till fortsatt läsning trots den splittrade dispositionen.

[---] du vet vilken form det skulle kunna ha om det någon gång skulle bli en av de böcker du låter dig uppslukas av när du inte är upptagen av allt annat i ditt lysande sociala liv.

Den splittrade dispositionen utgör också en del av romanbygget. Dels texterna där fastern återblickar på sin barndom, sina hårt arbetande föräldrar som engagerade sig politiskt och pjäsutdrag med anarkistiska budskap. Pedagogiskt förklarar fastern slutligen hur hon under de första åren i arbetslivet såg Illusionen. Nämligen att arbetet inte alls var ett medel för självförverkligande. Hon hittade lyckligtvis en annan metod som gav lust att leva.

Brorsdotterns möte med ett alternativt sätt att leva får henne ur balans. En stor roll spelar också alla nyhetsflashar där arbetstagare i sina tankeströmmar formulerar hur de utnyttjats, vilket väcker deras inre motstånd.

En stressad läsare kan säkert uppleva de sinsemellan mycket olika textdelarna som spretiga. För min egen personliga del stiger glädjen ju längre jag vistas i detta stilleben med civilisationskritik och referenser till den anarkistiska historiens rötter.

En bild framträder framför mina ögon: Har seriefiguren Mafalda ingått äktenskap med författaren Franz Kafka? Det här är ett sidospår som kan hoppas över, men häng med om du vill:

Jag har ibland tänkt att författare måste vara galet avundsjuka på att kortromanen Förvandlingen av Kafka redan är skriven. Hur ska något annat textalster kunna mäta sig med den? Handlingen som strider mot allt förnuft – den unge Gregor Samsa har förvandlats till en insekt, skalbagge eller ohyra (ordval skiftar beroende på översättning). Att en berättelse lämnar utrymme för så många tolkningar måste väl vara varje författares dröm?

Cristoffs Slöseri gör något liknande. I romanen lämnas en mängd spår som ger läsaren olika tydningsmöjligheter. Berättelsen balanserar på en tunn linje mellan realism och absurdism och samtidigt är varje luftficka en härlig påminnelse om den lockande friheten i att kasta av sig det meningslösa arbetets bojor. Det humoristiska slutet innehåller också en snygg knorr, som kan fångas i repliken: Hej, hej Vildsvin!

Similar Posts:

• Svårlagt argentinskt pussel
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• Mannen som gör vad som faller honom in
• När pinsamma föräldrar inte inser ett flaggmonuments betydelse
• Kafka är roligare än Gröna Lund!

Visst kan man väl bygga en bok på en flätstruktur? Tanken har uppenbarligen legat till grund för den franska romanen Flätan. Läsaren presenteras i tur och ordning för tre kvinnor, Smita som tillhör den lägsta samhällsklassen i Indien, unga Giulia på Sicilien som arbetar i familjeföretagets perukverksamhet och advokaten Sarah i Kanada.

Colombani sätter ljus på kvinnor som försöker överstiga hinder i form av traditioner och tysta överenskommelser i arbetsliv. Smita är mamma till Lalita, 6 år, som ska börja skolan. Men eftersom samhället föraktar daliter, följer förödmjukelser även in i klassrummet. På Sicilien har Giulia den traditionstyngda italienska familjen att brottas med. I Sarahs fall får läsaren träda in på en karriärinriktad arbetsplats som är sanslöst oförstående gentemot hastigt uppkommen sjukdom.

Hår som produkt ingår i en global transaktionskedja. Löshåret i Västeuropa hämtades i förra århundradet från närliggande hårsalonger men på 2000-talet fram till idag hämtas det från en annan del i världen. Ganska vanligt är att det kommer från Asien eller Indien. Också romanen Norma av Sofi Oksanen belyser temat hår. I hennes historia riktas ljuset mot brottssyndikat och hjältinnan förses med delvis magiska egenskaper.

I Flätan tar sig berättelsen fram i ett raskt presens och kvinnornas öden är gripande. Greppet och perspektivet är den allvetande berättarens. Något klyschiga textpartier stör läsningen men romanens styrka ligger i vändningarna som drabbar kvinnorna. Livsavgörande händelser gör att kvinnorna måste samla mod och kraft för att kunna klara det omedelbara nuet men också sikta mot framtiden. Jag tycker mycket om att författaren valt att skildra kvinnor med denna starka kämpaglöd.

Oftast uppskattar jag verk som är skrivna på en lättillgänglig prosa, därför är jag lite brydd över varför jag inte ser kvaliteterna i prosan Colombani skapar? Vid närmare genomlysning tycks texten ha mejslats fram med andra verktyg än skribentens. En text får läsarens uppmärksamhet genom väl avvägda ord och blanksteg som låter sinnena smälta innehållet. Här möter jag en närmast orytmisk prosa. En högläsare skulle troligen kunna ge texten det som saknas, då dennes verktygslåda innehåller betoning, frasering och röstläge.

Något i mig får mig att misstänka att författarens vana att skriva filmmanus är den avgörande komponenten för bokens stil. Någon i kulturkretsen tyckte att manuset kunde nå en läsande publik och vips, fann författaren ett förlag som tyckte likadant. Vad jag förstår har boken sålt bra i de franska bokhandlarna. Vi får väl se om materialet utvecklas till en film någon gång i framtiden?

Flätan rekommenderar jag till dig som önskar läsa om kvinnor på olika kontinenter som hittar lösningar när de utstår motgångar. Språket är lättläst. Du skapar vid behov dina egna bilder av hur kvinnorna ser ut och vilken grad av laddning en scen ska få. Sannerligen består världen av öden som inte anar hur de hänger ihop med varandra.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• För sökaren i sekulära tider
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Slut på ursäkter

Det är på det där kontoret, bland de där människorna som Supernova utspelar sig. Som läsare lotsas jag genom projekt och teammöten och blir snabbt presenterad för hierarkin inom företaget: först blir man Junior Consultant, sen Consultant och till slut, om man är riktigt begåvad, blir man Partner. Hasse är Junior Partner, steget under partner, alltså en nästangud. Det är tempo, både språkligt och händelsemässigt, redan från första sidan och precis som Lisa slängs jag in i den där världen som snurrar alldeles för snabbt. Som läsare får jag känslan av att jag har kontroll, och det är underbart, jag tror att det är samma känsla som Lisa har. Livet snurrar så snabbt kring henne, men det gör ingenting för hon har aldrig älskat något så mycket.

Vid Lisas sida står självklart hennes tjejkompisar Sudden och Stina. De är fantastiska, precis som ens finaste vänner alltid kommer att vara. Tyvärr inser inte Lisa att tempot och insatsen på jobbet gör att hon inte längre hinner med. Hon glömmer att ringa vännerna när hon säger att hon ska göra det, får inte längre ta del av deras förtroenden och blir inte räknad med.

Inledningsvis skildras även handelsstudenternas fester och folket som rör sig där, det blir stereotypt och jag får känslan att jag har läst det så många gånger förut. Men precis som Lisa tappar bort sitt liv utanför kontoret, tappar även Marika King bort dessa skildringar. Kanske har det att göra med att jag inte har vett nog att ifrågasätta skildringen av konsultkarriären, eller så är det för att boken redan gör det själv, men i den läsningen trivs jag. Det som Supernova väcker hos mig är en fråga om värde, om det är värt att springa ifrån sitt liv i korridoren till kopieringsrummet. Och att det aldrig är det. Men Supernova visar också så väl att det är den människa som gör det, som till slut får makten. Och makt är något som har värde. I alla fall hos många. I alla fall hos Lisa. Hon står där, mitt i tävlingen, mitt i hetsen, mitt i en verklighet som handlar om att prestera och leverera. Hon är kvinna, hon är ung, hon är begåvad – hon kan inte vinna. Det finns tusen upplopp, men inget målsnöre.

Tyvärr inleder Lisa självklart en relation med Mattias som är partner i företaget. Det är så självklart, eftersom det måste bli så, en underhållningsroman blir inte en underhållningsroman utan kompisarna och kärleken. Den förutsägbarheten klär romanen illa eftersom boken inte behöver den relationen. Kanske gör den Lisa lite mer sårbar och lite mer mänsklig, men jag gillar att hon vet vad hon vill, och jag tycker någonstans att hon borde värna mer om sitt jobb och den där karriären som hon har kämpat så mycket för, istället för att inleda förhållanden på jobbet. För det gör man ju bara inte.

Förlaget säger att Supernova är en fräck bok, omslaget är visserligen grönt och rosa med författarens namn i glittriga versaler, men texten jag läser blir inte fräck hos mig på något sätt, den blir mest bara tragisk och full av kompetenta människor som inte klarar av att lyssna på sig själva. Men trots det är Supernova en dörr till en annan värld för mig, och andra världar lockar.

Similar Posts:

• Underhållning om underhållning
• Relationerna är intressanta på båda sidor av ekvatorn
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Deckare – där tiden står still
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade