Men det är framförallt livet i och runt lasarettet som står i centrum i denna serie, som inleds med Än finns det hopp (2013), för att följas av Livet går vidare (2015), Lätta ditt hjärta (2018) samt Med liv och lust (2024).

Persongalleriet kan till en början tyckas överväldigande. Det innefattar skräcködlor till avdelningsföreståndare, jäktade doktorer, hunsade biträden, fisförnäma doktorinnor, exploaterade barnflickor, hårt arbetande badbiträden, stroppiga överläkare med flera.

Om jag ska nämna ett par favoritkaraktärer vid namn, så är Ella-Kristin Banér och Stina Rudström, som delar rum på elevhemmet, givna. Den rara Ella-Kristin är förlovad med den slätstrukne underläkaren Carl Emilsson, som suktar efter den av polio drabbade skolflickan Ulla. Ella-Kristin drömmer om att få barn (vilket ska visa sig problematiskt), medan den mer tillknäppta Stina ämnar vidareutbilda sig till barnmorska. Hon får något av en chock när det kommer fram att sjukvårdsbiträdet Wilma Borg är hennes biologiska mamma.

Allra mest har jag nog ändå fastnat för den attraktiva, rättframma Nancy Brandh, som är gift med den snåle och lite träige Egon. Han är kirurg och ständigt i tjänst. Nancy har vuxit upp på Södermalm och känner sig som en katt bland hermelinerna i den Ekstadska societeten. Hon finner hemmafrutillvaron enahanda och tar lyckligt chansen när hon erbjuds skriva för Ekstad-Tidningen, de fyra barnen till trots.

Författarens sympati omfattar framförallt kvinnorna. Det är också främst genom deras blickar som vi får erfara sjukvårdens hackordning. En läkare skulle gudförbjude aldrig komma på tanken att fika med ett biträde och vice versa. I matsalen signalerar de vita dukarna på doktorernas bord hög status. Och en sådan sak som att medlemmarna i ”Läkarfruföreningen” gör sig märkvärdiga med anledning av sina mäns yrkesstatus känns idag mest skrattretande.

Med stor inlevelse beskrivs de långa tärande jourpassen, den ständiga personalbristen, arbetsplatsmobbningen samt den evinnerliga oron över att göra misstag, vare sig du är sjuksköterskeelev eller assistentläkare. Men här ryms också arbetsgemenskap, solidaritet, arbetsglädje samt hemliga amorösa förbindelser.

De flesta anställda bor på sjukhusområdet och spisar i personalmatsalen. En pikant detalj är att vi bjuds på redogörelser för vilka maträtter som står på menyn. Uppenbarligen var måltiderna viktiga avbrott i personalens långa arbetsdagar, som ofta var uppdelade i två arbetspass (delade turer). Inte undra på att det på 1950-talet började mullra i sköterskeleden med krav på legitimation, högre lön och bättre villkor överlag.

Förändringens vindar blåser i bok fyra, Med liv och lust, som utspelar sig 1963. För ett par av våra vänner hägrar pensionen. Den blå sjuksköterskeuniformen med hätta börjar kännas omodern och kan – till det gamla gardets förfäran – bytas ut mot enkla vita rockklänningar. Många av biträdena har tagit chansen att förkovra sig med hjälp av en sex-veckors-kurs och kan titulera sig undersköterskor. Polioepidemin är numera ett minne blott, efter att det efterlängtade vaccinet blev tillgängligt 1957. I takt med att lasarettets byråkrati vuxit har också läkarsekreterarnas antal ökat. ”Olycksfall” benämns nuförtiden ”Akuten” och ”Epidemin” ”Infektionskliniken”. Vidare har papporna så smått vågat höja sina röster för att få närvara i förlossningssalen.

Jag upplever att författarens entusiasm för att ta upp allehanda viktiga frågor emellanåt tar överhanden, på bekostnad av gestaltningen. I synnerhet gäller detta för den tredje delen.

Karin Wahlberg har infört mer spänning i Med liv och lust. En pyroman gäckar polisen och skrämmer upp Ekstads invånare samtidigt som en våldtäktsman går lös. Vi får bevittna dramatiska scener på Akuten och i operationssalarna, närvara vid en komplicerad tvillingfödsel med mera. Den fjärde boken skiljer sig också från de tidigare på så vis att författaren – tråkigt nog – förpassat en del av de välbekanta karaktärerna ut i kulisserna. I stället introduceras vi för en lång rad nykomlingar. Ibland får vi knappast mer än ett namn och en yrkestitel. Men framförallt tyngs framställningen av de många – stundtals omständliga – upprepningarna. Detta blir enerverande och tradigt för oss som följt romanserien från start.

Men sammantaget rör det sig om en ambitiös och på det stora hela lyckad – om än i mitt tycke något ojämn – romanserie, som gett mig mycket läsglädje. I synnerhet imponerar den livfulla och vederhäftiga beskrivningen av dåtidens sjukvård. Inte minst berör redogörelsen hur synen på barnavård över tid radikalt förändrats, och hur övertron på professionalism gick överstyr, då föräldrarna utestängdes från vårdavdelningarna.

Av bokslutet drar jag belåtet slutsatsen att en fortsättning vankas. För att citera Karin Wahlberg själv: ”Livet går vidare”. Både i Ekstad – och annorstädes.

Similar Posts:

• Epidemi, efterkrig och kvinnlig frigörelse
• Tvivel och femtiotal i sjukhusmiljö
• Om sorg och omsorg
• Drabbande om vården och ond bråd död
• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar

Kristian IV av Danmark hade som ambition att tvinga Sverige tillbaka till den nordiska unionen, en sammanslutning som hade präglat senmedeltiden. I andra hand ville han utestänga Sverige från västkusten. Men för att uppnå detta var han tvungen att angripa Kalmar, på den tiden gränsstad mellan länderna.

På den svenska tronen satt den sista av Gustav Vasas söner som blev kung, Karl IX. Han var vid krigsutbrottet 61 år gammal. Om Vasa-eran hade en aura av svärd och hillebarder över sig, tycks Kalmarkriget ha präglats av tungt artilleri. Borgar och befästa städer som man fordom hade behövt belägra för att betvinga, kunde nu skjutas sönder och stormas. Så gick det med Kalmar stad som endast en månad in i kriget, den 27 maj 1611, sensationellt kunde erövras av danskarna.

Senare gav Kalmar slott upp, en av landets då starkaste befästningsverk. Ännu något senare Borgholms slott och även Älvsborgs fästning. Karl utmanade den 34-årige Kristian på envig i en desperat gest. Han fick ett hånfullt nej till svar och kriget fortsatte. Danskarna hade en hel del dyra legoknektar från kontinenten i sina led. Svenskarna mobiliserade bondehärar.

Som så ofta är freden, i detta fall Freden i Knäred, och dess villkor minst lika intressant som den väpnade konflikten. Vid tiden för freden hade Karl IX avlidit och hans son Gustaf II Adolf blivit kung. Freden i Knäred förhandlades från svenskarnas sida av en ung Axel Oxenstierna, en man med framtiden för sig. Trots alla militära förluster kan villkoren betraktas som hyggliga för svensk del. Gränserna återställdes. Danskarna återlämnade Kalmar och Öland och fick tillbaka Jämtland och Härjedalen. Kruxet var västkusten, som svenskarna förlorat greppet om. I freden enades parterna om att svenskarna skulle betala ett krigsskadestånd, den så kallade Älvsborgs lösen, på totalt en miljon silverdaler. Därefter skulle Älvsborg och Göta älv återgå i svensk ägo.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en flyhänt och översiktlig skildring. Källmaterialet tycks vara ganska tunt eller så har hon medvetet valt ett helikopterperspektiv för att det ska bli snabbläst. Som bördig från trakten kring Kalmar sund kan jag känna starkt med ölänningarna som aldrig har kunnat gömma sig i krigstider. Jag kan undra över lokalt traderade berättelser som ger vid handen att kalmariterna tvingades spränga storkyrkan för att den inte skulle kunna användas av danskarna i de fortsatta angreppen mot slottet, något författaren inte tar upp (och som kanske inte är sant). Storpolitiskt kan man fundera kring den svenska krigsförlusten. Den tycks knappast ha gjort någon större åverkan på svensk krigsförmåga eller Gustav II Adolfs aptit på erövringar. Något tiotal år senare var ”Lejonet från Norden” inbegripen i trettioåriga kriget.

På flera sätt är det nedslående. Envåldshärskare kan kriga och förlora eller kriga och vinna. De många människorna betalar priset. Frågan är hur vi sätter stopp för de härskande gubbarna som vill ha krig.

Similar Posts:

• Kriget och de som får sitta emellan
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Välregisserade begravningar
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Historia ur den osynligas perspektiv

Hon har en misslyckad relation bakom sig och är aningen tilltufsad, men känner stor glädje över att vara tillbaka på ön och att skapa ett nytt eget hem.

Hanna har köpt ett hus på den västra sidan av ön, söder om Ölandsbron, nära stranden. Hennes nuvarande bostad ligger på motsatt sida från där hon växte upp. Att bosätta sig där och inte i närheten av barndomshemmet är ett medvetet val. Hennes pappa var nämligen känd, eller snarare ökänd, i trakten efter ett brutalt mord han dömdes för när Hanna var ung och Hannas efternamn Duncker klingar fortfarande olycksbådande för många boende på Öland.

På Hannas nya jobb som brottsutredare inom polisen utgår hon från stationen i Kalmar men redan första dagen på jobbet är det Öland som gäller. En pojke har hittats död vid rastplatsen Möckelmossen och Hanna och hennes kollega Erik åker ut mot Öland tillsammans. Hanna upptäcker relativt snabbt att det är sonen till en av hennes barndomsvänner som har blivit dödad. Pojken heter Joel och är svårt misshandlad.

Som det kan vara på mindre orter känner alla till varandra mer eller mindre. Hannas nya chef Ove var med och löste fallet där Hannas pappa senare dömdes för mordet. Även Rebecka, Joels mamma, är som sagt Hannas gamla vän från tiden då hon bodde på Öland. Vänskapen fick dock ett abrupt slut efter gymnasiet när Hanna helt enkelt köpte en enkelbiljett till Stockholm och lämnade Öland och vännen bakom sig.

Parallellt med berättelsen om Hanna får vi även följa Joels berättelse och hans sista dag i livet. En sorglig och ångestfylld resa på många sätt.

Jag tycker att själva historien om Hannas bakgrund är mer intressant än mordet hon ska utreda. Hanna är problematisk och har säregna, spännande personlighetsdrag. Med fördel skulle ytterligare djupdykning gällande Hannas känslor, tankar och bakgrund ge mer kraft till berättelsen. Mordet som Hannas pappa satt dömd för tar också historien framåt på ett spännande plan. Hanna börjar nämligen få hot riktade mot sig. ”Du skulle inte ha kommit tillbaka…”

Tyvärr fastnar varken karaktärerna eller berättelsen hos mig. Att Nattsångaren är den första delen som Johanna Mo skriver om Ölandsmorden lämnar förstås mycket utrymme för fördjupning av just detta i kommande böcker, men jag hade önskat mer redan nu.

Oavsett ovanstående är ändå Nattsångaren en lättsmält deckare att slå sig ner med i höstmörkret.

Similar Posts:

• När natten gråter
• Landet och stan – och kärleken
• Kärleksfull uppgörelse
• Uppföljare utan egen idé
• Skruva isär och sätta ihop