”Kroppen är också ett hus/ där rovdjur samlas” skrev Berget. Och ”Offerplatsen är bara tiden synlig på ett annat sätt”.
I nya boken Hennes ansikte fortsätter hon denna strävan. I stället för staden som skådeplats befinner sig diktjaget nu i skogen, i ett hus där geväret står redo vid ytterdörren inför den kommande jakten. Döden är närvarande, men inte som en självklar slutstation. I stället är dess självklara närvaro vara ett uttryck för den längtan efter upplösning som jag nämnde tidigare: ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/ är tydligare än den mellan liv och död.”

Lika närvarande som diffus är också en tilltalad hon. Hon – som vid något tillfälle omskrivs som Nathalie. Hon är älskande eller syster till jaget lika mycket som tilltänkt föremål för jakten: ”Hon är den gemensamma historien/ jag försöker älska eller offra”. Jaget skiftar också roll och är på en gång både offer och förövare, såväl djur som jägare. I Bergets diktvärld tycks inte heller dikotomin djur – människa någonsin ha varit en självklarhet. Det handlar lika mycket om djurblivande som om en upptäckt där jaget får upp ögonen för både människans anatomi och förhållningssätt till naturen.

Under slakten märker jag
Den mänskliga anatomin är

påtaglig
Den sköra hinnan runt inälvorna
eller den sköra hinnan över musklerna
under pälsen huden

Märker att jag mimar böner när jag går ut med djuret
Märker att jag råmar i sömnen

Samtidigt uppgår jaget i skogen, skogen i huset, huset i veden etc. Det döda reser sig och lever. Offerplatsen från Der Ganze Weg återkommer: ”Massgraven ropar/ Allt detta är patriarkat” och ”Envar dödar den hon älskar mest/ men inte alla dör”. Offret reser sig, vägrar kallas offer. Som om Berget ville säga att benämningen offer är lika patriarkal, lika mycket våld som själva dödandet. Ett dödsoffer kan förvisso aldrig bli levande, men vi kan låta bli att försätta levande varelser i förutbestämda positioner som offer. Offret kan också vara den som utsätter. Berget: ”Ingen här har inte ansikte”.

Hennes ansikte är på många sätt en fortsättning på Der Ganze Weg, men rent språkligt och bildmässigt är den mer sammanhållen och stram. Läsningen måste ske långsamt för att nyanser som läggs till den upplösande helheten ska framträda. Jag kan ibland sakna det flackande perspektivet från Bergets tidigare diktning. Det som inte söker sig till en förklarande helhet, utan bara finns i dikten som en trasig reva. ”Det finns ingen poesi där det inte finns misstag” skrev den amerikanska och creekindianska poeten Joy Harjo, en gång – och det är en känsla och ofta uppkommer i Kristin Bergets dikter. Men i Hennes ansikte uppstår detta trasiga mycket mer i tematiken än i språket. Den kan både läsas feministiskt och som en kritik mot människans självbestämda överlägsenhet gentemot andra arter.

Upplösning är ju vad poesin måste sträva efter och Berget gör det skickligt, på ett sätt som får läsaren osäker och tankfull. Inga plakat, inga förutbestämda roller:

Ser jag hennes ansikte i mitt
Bara hennes ansikte

Ett ansikte rymmer mer än det synliga.

Similar Posts:

• Tid, rum, kön och kropp
• Poesi på världspoesidagen
• Det som behöver ritas
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Sommarläsning 2014

Stewe Claeson skriver i sitt förord till Joy Harjos Karta över nästa värld:

Att kampen för det bättre samhället aldrig får ta slut har gjort att jag valt som övergripande namn på det här urvalet det mest löftesrika hon skrivit: en karta över nästa värld. Och jag tror inte man ska uppfatta denna nästa värld på det sedvanliga giriga sättet, evigt liv, mer och mer liv. Den ska uppfattas som – ett bättre liv för de kommande generationerna, för dem som nu kallar henne >>grandmother<<

Joy Harjo:

Det jag berättar är verkligt och finns tryckt som varning på kartan. Vår glömska förföljer oss, går bakom oss på jorden, och lämnar efter sig ett spår av pappersnäsdukar, nålar och förstört blod.

Så ritas genom denna samlingsbok en poetisk atlas med ekon både från Joy Harjos ursprung, Creeknationen, såväl som från hennes egen förflyttning och hennes nu – en kylig modernitet som även den måste mötas med omsorg. Det är inte en karta som avtecknar sig tydligt, men den hålls samman av en mycket självklar poetisk röst. Boken innehåller både lyrik, prosalyrik och memoarer men blir i sin helhet till poesi – genom sitt kluster av ögonblick, liv och punkter och genom sitt sätt att sluta upp med läsaren. Tveklöst, förutsättningslöst.

Platserna. New York, Kansas City, Chicago, Managua, motorvägen mellan Las Cruces och Albuquerque. Barerna, hemmen, haven. Platserna växlar och återkommer, inte så mycket i egenskap av platser som av sambandspunkter som befäster riktning, skeenden. Ljudande besvärjelser för den karta som behöver omritas lika mycket som synliggöras.

Det är ljus, rörelser
av tid som hon kunde ha
tagit
och dragit vidare
men hon valde att stanna
i Kansas City, uppfostra de barn
hon fått med män
av alla kulörer.

[…]

Och när Noni håller på att gå i bitar smiter hon
ut genom bakdörren. Ger sig ut på jakt, följer hjärtats ljud genom gatorna
i Albuquerque
Hon styr bilen med de händer hennes mor gav henne.
Hon lämnar de fyra dörrarna olåsta och radion
spelar lågt
spelar lågt och Noni tar månen i hand, månen
det vet hon, som har full kontroll däruppe.
Noni Daylight är rädd.
Hon väntar vid stoppljusen i korsningarna som
klockan fyra på morgonen är öde oceaner av betong.
Hon leker med avtryckaren, hjärtslagen
är ett oavbrutet oväsen.

Djuren finns också där. Havsörnen, hästarna, ödlorna, spökkrabban, rådjuren. Alla har de sin roll i Joy Harjos dikt. Ofta metaforiskt. Ibland som subjekt att ledas av och samverka med. Som en del i gemenskaper att uppgå i.

Med all den skönhet som beskrivs – av stjärnor, månen, fjärilar, stranden som förmänskligas och förälskar sig i havet – skulle det vara lätt att avfärda Karta över nästa värld som något förljuvat och konstlat. Men Joy Harjo väger upp med skitighet. Förmodligen inte medvetet, för att dikten på något sätt skulle kräva det. Snarare eftersom det är vad texten behöver rymma.

Hon försöker inte något, det är så jag tänker.

Joy Harjo tar sig an sin värld genom att solidarisera sig med omgivningen. Med de födande och fostrande kvinnorna, med djuren, barn och barnbarn, med sitt ursprung och sin samtid, med dem hon älskar och dem hon förkastar. Även med läsaren. Det minsta jag då kan göra tillbaka är att försöka vara solidarisk med hennes text. Läsa den och vara i den.

Similar Posts:

• Från platsen och vidare
• Smäller till då och då
• Positionernas upplösning
• En bok slutar inte på sista sidan
• Dikter som växter, eller som barn

Jag tar inte upp det (enbart) för att skryta, jag tänker också på hur min läsning påverkats av de samtal om böcker jag medverkar i här på dagensbok, på twitter, i bloggkommentarer och nu tillfälligt även i radio. Jag fick en fråga om jag blir mer kräsen som läser mycket. Faktiskt är det tvärt om. En bok slutar inte på sista sidan har jag märkt, jag uppskattar en bok om den bara gett mig en enda ny tanke, ett intressant eftersnack, ett litet huvudbry att diskutera med någon.

En av de saker jag gillar bäst med dagensbok.com är att mängden böcker i arkivet gör siten till en mötesplats för de som upptäckt en bok som har några år på nacken (eller ”ryggen” kanske jag ska säga) och vill fortsätta sin läsupplevelse även efter sista sidan. Vi älskar att prata böcker och hoppas att våra recensioner kan fungera både som boktips och som små bokcirklar.

Veckans böcker passar extra bra för samtal, hoppas du också tycker det. Här är några av dem:

Idag skriver Kari om Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser, författad  av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Ett intressant debattinlägg som aktualiserats på grund av diskussionerna kring #reva.

Anna har läst Karta över nästa värld av Joy Harjo, amerikansk poet med rötter i Creekindianernas nation. Boken innehåller såväl lyrik som prosalyrik och memoarer och tecknar en poetisk karta över ett liv, ett ursprung och allt som vi inte får glömma.

På lördag gästar Ulrica Lejbro dagensbok. Till vardags bloggar hon om böcker som Västmanländskan. Hon recenserar Så gör jag av Bodil Malmsten och Publicera dig! av Susanne Holmgren. Den förstnämnda är en poetiskt inspirationsbok, den andra en konkret handbok.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Det som behöver ritas
• Positionernas upplösning
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg