Lindströms tegelsten över Sveriges historia tar sin början för 12 200 år sedan och sträcker sig fram till år 2022. Det är en rejäl tidsperiod att ta sig an.

Det sista kapitlet är bara några sidor långt och behandlar perioden 1350-2022. Som läsare känner jag till väldigt mycket annat som hände under den perioden och som inte tas upp. Det är ett väldigt smart grepp för att åskådliggöra hur litet vi kan veta om den långa historien. Det finns ledtrådar i form av arkeologiska fynd, skriftliga källor, myter och berättelser, men allt är ett skrap på ytan och det finns så oändligt mycket vi aldrig kommer att kunna få veta.

Mest ingående beskriver Lindström den riktigt tidiga historien. Vi får följa människor som söker lyckan på våra breddgrader så snart isen drar sig undan. Olika grupper med olika idéer om hur man skall överleva i den här världen kommer och går under. Det tar några vändor innan det lyckas.

För att levandegöra historien så är Lindström mån om att ge stor plats till fynd som kan berätta något om individuella levnadsöden. Genomgående är att vi kommer närmare vanliga människor än kungar i denna historieskrivning, ett grepp jag uppskattar.

Varje kapitel är försett med en eller fler illustrativa kartor som gör att man kan följa hur nationen växer fram och på vilka platser det har varit olika typer av aktiviteter. Jag är själv uppvuxen i Bergslagen och tycker att det är särskilt intressant med de kartnoteringar som har med järnbruket att göra. Numera bor jag i Skåne och kan sakna en del av den sydligare historien, Uppåkra nämns till exempel knappt alls.

En stor behållning av boken är att Lindströms egen röst är tydlig. Jag kan som läsare enkelt följa vad som är etablerade teorier och vad som är Lindströms egna tankar och idéer. Jag tycker också mycket om utgångspunkten att människan är sig lik genom århundradena och att man utifrån hur människan fungerar i dag kan försöka förstå hur hon fungerade förr.

Jag är inte så där väldigt inläst på svensk historia före Gustav Vasa. Jag har med den här boken fått en bra bild över hur Sverige som samhälle har växt fram och hur olika grupperingar av jägarsamhällen och bofasta bondesamhällen har organiserat sig på olika sätt vad gäller makt och hierarkier.

Framförallt känns det här som en historia som i stor utsträckning utgår ifrån det mänskliga. Jag kan tänka mig att en och annan kan störa sig på det personliga tilltalet och författarens egna utsvävningar, men jag gillar det. Det är betydligt lättare att ta sig igenom en sådan här tegelsten när det finns en tydlig och humoristisk berättarröst som guidar mig.

Förutom de illustrativa kartorna i varje kapitel finns flera bilagor i slutet med tidslinjer, källor och regentlängd för den vetgirige.

Similar Posts:

• Sexspaning över 14 000 år
• Världens bästa arkeologibok
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Historia ur den osynligas perspektiv
• ”Minst beständiga är människorna”

När Lindström skriver om ”kärlek, våld och religion under 14 000 år” i Alla tiders sex är blir det däremot en hel del kropp, såklart. Biologiskt kön, symboliskt kön, kön som det gestaltas genom kläder och frisyrer, alla upptänkliga könsliga handlingar. Ändå finns hela tiden den där välbekanta rösten där. Jag kan nästan höra den när jag läser. Kanske beror det på att Alla tiders sex ursprungligen skrevs för ljudboksformatet, men den är ganska mycket som en spaning i bokform. På gott och ont.

För samtidigt som tonen är genomgående lätt och underhållande, så blir innehållet ganska anekdotiskt. När det gäller fornhistorisk tid är det såklart inte så konstigt. Spåren efter människors liv och föreställningar är med nödvändighet liksom anekdotiska. Vi kan se hällristningar eller gravar och andra lämningar, men bara gissa oss till vad de faktiskt betyder. Alla dessa hällristningsfigurer med snoppen i vädret till exempel, betyder de att människor sprang runt så? Eller att ristningarna är någon sorts pornografiskt klotter? Förmodligen inte. Lindström menar att de snarare föreställer gudafigurer, där könet mer står för människans och naturens fruktsamhet än för sex i snävare bemärkelse.

Det är också här, i bokens mer utpräglat arkeologiska avsnitt, som Lindström tillför mest, åtminstone för mig som inte är särskilt bevandrad i arkeologi. Teorierna om att de grottor där stenåldersmänniskor målade främst stora jaktbyten skulle utgöra en sorts symboliska livmödrar har i alla fall aldrig jag hört tidigare. På samma sätt skulle gravskicket med en gång som ledde in till en kammare kunna utgöra en slida och livmoder där den döde en gång ska återfödas. Liv och död hör samman i naturens kretslopp. Det är spännande.

Lite svajigare känns det när Lindström tar sig genom historien och in i nutid och framtid. Han har fastnat i vissa saker, som (den förmodligen helt kyska) relationen mellan munken Petrus de Dacia och Kristina från Stommelen, men lyfter också fram mer sentida hjältefigurer som Elise Ottesen-Jensen, som hjälpte fattiga människor med preventivmedel i början av 1900-talet, när preventivmedelsupplysning var förbjuden i Sverige.

Så jo, det blir lite fladdrigt, lite pratigt – mestadels på ett ganska trevligt sätt – och dessutom lite väl värderande från Lindströms sida. Han hade inte behövt påpeka vad han menar är normalt och bra sex och vad som är fruktansvärda övergrepp fullt så ofta. Det framgår ändå, och som läsare vill man sällan bli alldeles skriven på näsan.

Lindström gör i sin inledning snabbt avbön för titelns stora anspråk. Det här är inte någon sorts fullkomlig översikt över frågorna över hela detta enorma tidsspann. Samtidigt måste man ju beklaga det. Stora, modiga översikter behövs. Kanske kunde detta ändå vara ett steg på vägen, något att ta spjärn mot för nästa skildrare? För visst rymmer sexualiteten liksom kärnan av vår mänskliga tillvaro, av liv och död, våld och kärlek, makt och utsatthet. Rent biologiskt såklart själva förutsättningen för vår fortsatta existens.

Similar Posts:

• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Gränsöverskridande historia
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Bort med tassarna från tanten
• Ottar kuskade Sverige runt och talade sig hes om barnbegränsning

Jag är själv arkeolog och kan bara läsa med en arkeologs ögon. Det brukar aldrig bli roligt; de flesta arkeologer vill inte skriva populärt och många tappra försök blir halvmesyrer. Men så kommer denna charmanta pärla som troligen utgör det bästa jag någonsin läst om stridsyxekulturen i och utanför facklitteraturen.

Lindström skrinnar elegant fram mellan de problematiska och hårt omdebatterade teoribildningarna och hypoteserna och presterar en härlig berättelse. Nu ÄR det förvisso ett mycket speciellt, fantasieggande och tacksamt fynd som ligger till grund för boken, men det förtar inte prestationen. Lindström gör det många vetenskapspersoner skyggar för: Han tar ut svängarna, tolkar loss och får en mångtusenårig dåtid att låta levande, trovärdig och spännande. Även om det säkert är mycket som kanske inte alls är helt "sant", om hur de såg ut, hur husen dekorerades, hur de bedrev krig eller vilken sorts själatro de hade. Det spelar ingen roll, i slutet säger en tecknad Lindström själv:

Allt stämmer kanske inte och det är lite rörigt!

Teckningarna, ja! Lindström själv står för illustrationerna, de påminner om gamla goda Kamratpostens serier, de är fiffigt komponerade och mer genomarbetade och genomtänkta än deras enkelhet låter påskina. Lindström vet vad han skriver om och vad han ritar. De utgör ofta små komiska kommentarer till texten, inte helt sällan saker som angränsar till internskämt. Ibland sätter man också skrattet i halsen, som när en tandskada på ett kvinnoskelett illustreras med en mansnäve som träffar en kvinna över munnen medan ett skräckslaget barn ser på. Det här är inte Asterix, den här boken handlar om livet för länge sedan, och ändå rätt likt vårt.

En bok som denna summerar all kunskap som arkeologin svettats fram, fängslande och proffsigt packeterat. Man kan ibland undra om Lindström förväntar sig mer av sina läsare än han borde; vad kan en nioåring om amfibolit, big-man-teori, atomarkeologi och mikrokosmos? Å andra sidan, det man inte riktigt begriper kan vara nog så spännande, vill jag minnas från just den åldern när jag plöjde böcker om solsystemet och grekiska gudasagor.

Trots formatet och målgruppen blir just jag andäktig och eftertänksam. Det var ju för detta jag själv började med arkeologi. Hur kunde jag glömma? Stridsyxingar, gropkeramiker, rödskiffringar, flintfolk, myter, gravmystik och tidens obändiga lunk … det låter som en saga, men är vår egen förhistoria. Jag undrar – ännu en gång – varför bara trötta gamla vikingar tilldrar sig allt intresse när andra förhistoriska människor är minst lika spännande, om inte mer. Lindströms bok är en självklar ingång, oavsett ålder.

Similar Posts:

• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Sexspaning över 14 000 år
• Astrid Lindgrens Memorial Award 2022 till Eva Lindström
• För nordmännens plagiat bevare oss milde herre Gud
• Världens bästa mamma (nykter)