Många år senare hittar Jimmy breven och inser att hans drömmar aldrig blev verklighet; han är 35, har ett deltidsjobb som lärare, är notorisk ungkarl och varken rik eller det minsta lilla berömd. Då griper ödet in: i samma lilla stad som Jimmy bor en berömd TV-personlighet, och när denne dör råkar Jimmy bli intervjuad i TV. Någon frågar om han också är i showbiz? Jodå, han är komiker, drar han till med. Och vips, på nolltid blir han med hjälp av skvallerblaskor och väl iscensatta bluffar Englands störste ståuppare – allt utan att någonsin ha dragit en endaste vits inför publik. Och nu måste han försöka undvika att göra det, eftersom han då skulle blåsa hela grejen; han är nämligen inte speciellt rolig.

John O’Farrells bok ska väl vara en satir på det moderna kändissamhället, där det viktiga inte är vad man kan utan att man syns på TV och löpsedlar, och där det är så viktigt att vara med på det allra senaste att ingen vågar ropa ”Eh… är inte kejsaren lite… naken?” Och nog förtjänar detta en satir eller femton; men Här är ditt liv är helt enkelt lite för mjäkig. Ett tag är det småkul med betraktelser av typen ”vinnaren i Big Brother är mer berömd än vice premiärministern” men efter ett tag blir det tjatigt – O’Farrell kan inte se en öppen dörr utan att hans högerfot kliar efter att få sparka in den. Efter den lyckade inledningen verkar han inte riktigt veta vad han ska göra med sin huvudperson som framstår som en första klassens velpotta, och när man kommer fram till slutet (med en rejält förnumstig sensmoral värdig den 13-årige Jimmy Conway) blir känslan mest ett ”jaha”.

Helt bortkastat är det inte. O’Farrell lyckas på vägen dit strö en del rätt träffsäkra kommentarer, pepprar oss med torr humor och ironi så ofta att några av dem måste gå hem och ge ett garv, och även de brev den unge Jimmy skriver till den äldre Jimmy är ofta rätt kul. Men en värld där Paris Hilton anses beundransvärd kräver skarpare satir än så här. Som underhållning för stunden duger den, men Här är ditt liv känns nästan lika ytlig som den kändiskult den parodierar.

Similar Posts:

• Kvantitet istället för kvalitet
• Mot sorgen
• Skakande och insiktsfullt om Mellanöstern
• Ett familjedrama med fantastiska karaktärer
• Torka och tvivel

Erkänner att jag anade ugglor i mossen innan jag hade läst förordet. Varför vill Hornby samla ihop en massa skribenter i en och samma bok? Är det någon typ av ”Best of anglosaxisk populärlitteratur”? Gratis marknadsföring åt flertalet av författarna? Så är det givetvis inte. Idéen till boken fick Hornby från sångaren i U2, Bono, som ville hjälpa till att minska tredje världens skuld till väst. Hornby, som har en autistisk son, vill istället hjälpa andra autistiska barn att få möjlighet att gå i en för dem anpassad skola i Storbritannien. Syftet är vettigt!

Det här kunde ha varit riktigt spännande och roligt att läsa. Noveller kan man ju beta av i ganska rask takt. Enkla historier som förhoppningsvis har en och annan knorr på slutet. Men av någon underlig anledning upplevs berättelserna vara stöpta i en och samma from. Karaktärerna består i mer än hälften av novellerna av en medelålders man eller kvinna som drabbats av en övergångskris. Vuxna som förlorat sina ungdoms dagar och engagemang och känner sig allmänt nedstämda. Sen finns det de författare som har vänt på steken. De fokuserar på ungdomen som en tid av upptäckarlusta, en minnesvärd tid utan begränsningar och tvång.

De flesta av novellerna kunde nog ha varit minnesvärda om författarna tagit ut svängarna istället för att användas till att låta författaren lätta något på sin egen ångestventil. Och om de inte har tagit tillfället i akt att skriva av sig sin ångest har de planlöst hafsat ihop en berättelse utan struktur och mening. Kanske det hela beror på att utrymmet för varje författare är något snävt vad gäller antal sidor.

Prosan påminner mer än ofta om att den gemensamma förkärleken för snabb och lättläst text med inslag av talspråk, vilket inte är fy skam, men när novell efter novell rättar in sig i samma led flyter de lätt ihop. Synd!

Irvine Welsh med sin sköna novell ”Katolsk skuld (Erkänn att du njuter av det)” bidrar med en historia om en ung kille som hatar bögar. Och en natt när han raggar upp sin polares flickvän stannar hjärtat plötsligt. Som vandrande död tvingas han sedan ha sex med män ur sitt förflutna tills det han erkänner att han njuter av det. Robert Harris och Giles Smith bidrar med var sina något mer samhällskritiska noveller. ”Sista beställningen”, av den senare, förtäljer en tragikomisk berättelse om en fängelsekokerskas tankar om mat och måltider. Hela hennes tankevärld utgörs av funderingar kring varför de dödsdömda väljer undermålig kost eller extravaganta delikatesser som sista måltid innan avrättningen. Hur kan någon vilja äta smörgåsar eller en McDonald’s-meny? Den förre, Robert Harris, har skrivit ”Premiärministerns frågestund”. En komisk novell om hur Storbritanniens premiärminister får ett akut toalettbehov på väg till sitt lantställe. Kortegen av livvakter och assistenter tvingas svänga in på en bensinmack. Plötsligt känner premiärministern att han vill ut i det fria och flyr sitt sällskap genom toalettfönstret. Hans handlingar får oanade konsekvenser som för tankarna till ett tokroligt avsnitt med Mr Bean.

Slutligen uppmanar jag en eventuellt lässugen person att köpa Samtal med en ängel om han eller hon avgudar författarna. Vill man hjälpa Hornby med skolan kan man köpa boken med gott samvete. Själv tycker jag att den duger som present till någon bekant eller som läsning bredvid toalettstolen.

Similar Posts:

• Mer jävlaranamma, tack
• Hornby som underfundig novellist
• Jubileumspocketens år
• Same same but different
• Både bu och bä