Jag har ändrat och skrivit om lite grann här och där, i de flesta fall marginellt, men i en del fall ganska mycket.

Ett verk är väl ett verk liksom?! Visst, stavfel och liknande saker är väl okej att korrigera till en andra tryckning, men att gå in och ändra i sånt som redan getts ut och dessutom ”ganska mycket”, är inte det ganska konstigt? Jag läste dikterna och gillade dem såklart och kom fram till att det ju trots allt är det viktigaste. 13 år senare ser jag att Lola upp och ner av Monika Fagerholm fått ett nytt slut till pocketutgåvan, 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye har kompletterats med ett kapitel om ”livet efter hemkomsten” när den ges ut som storpocket. Det finns massor med exempel och kanske borde jag inte bli förvånad. Boken tar steget in i det digitala mer och mer och där är det mer regel än undantag att exempelvis dataspel så gott som aldrig är 100% färdiga när de släpps, de fixas och trixas och förbättras allt eftersom med så kallade ”patchar” som lappar ihop, lägger till och drar ifrån.

Frågan är bara varför inte mina eböcker patchats ännu med extrakapitel och nya slut. Ska vi som köpt böckerna först av alla till dyrast pris behöva köpa böckerna en gång till? Avgå eboksavdelningarna på förlagen!

Med de avslutande orden så hoppas jag på bättring. Här är några av veckans böcker (version 1.0):

Veckan börjar med Ninas recension av Psykodrama av Magnus Dahlström. En fullkomligt lysande bok som trollbinder med sin skarpa blick in i människans psyke.

På tisdag blir det en mycket positiv recension av Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Kafkapaviljongen om ett Sverige som lydstat efter att Tyskland segrat i andra världskriget. I fokus är en medlöparförfattare och hans uppgörelse med sig själv. Tomas delar ut högt betyg.

På onsdag skriver Sara om Bränn Biblioteken av Kalle Holmqvist, en nutidsroman om fildelning! Stor igenkänningsfaktor och ironi över samhället idag!

På torsdag handlar det om Axel Odelbergs bok om Bondetåget 1914: Med kungen som verktyg. Det är en historisk faktabok, men skriven i en mer dramatiserad form än vad som är vanligt.Tack vare detta blir ett ganska torrt ämne, försvarspolitik, verkligt spännande och dramatiskt.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Livet som medlöpare
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Gäst i verkligheten
• Maries bokmässa 2013

Bakgrunden, om oljebolagens intressen och eventuella inblandning i krigshandlingar – mord, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter och brännande av byar – i det konfliktdrabbade området, kunde man läsa redan i Kerstin Lundells första bok, Affärer i blod och olja. I nya Det svarta blodet vill Lundell vidga perspektivet också till andra bolags roll i området.

Lundinbolagen (exakt hur de är organiserade verkar svårutrett, vilket kanske också är en del av poängen), står fortfarande i centrum, men nu tillsammans med andra bolag, bolag från, förutom Sverige, framför allt från Norge, Kanada och Australien – demokratiska länder som gärna dunkar sig själva i ryggen över sitt goda inflytande i världen.

Åtminstone i Sverige har detta inte minst blivit även regeringens linje, att svensk inblandning i exploatering och förtryck på något magiskt sätt skulle vara bättre än till exempel kinesisk. ”Svenska företag tar med sig svenska värderingar ut i världen”, säger till exempel handelsminister Ewa Björling. ”De utgör också värdefulla ögon och öron ute i världen. Vi startar där och konstaterar hur viktigt det är att befinna sig i svåra länder.”

Det känns som ett lätt absurt uttalande i förhållande till de här företagens beteenden. Svenska värderingar? Ögon och öron ute i världen? Lundins och de andra företagens representanter ser och hör inget ont. Ingen tycks ens ha läst de egna konsultrapporterna om riskerna att bli inblandande i kränkningar av mänskliga rättigheter – och vet de någonting så tänker de åtminstone inte tala om det. Lundells bok är en orgie i stängda dörrar och obesvarade mejl.

Författaren har emellertid sin bild klar för sig:

Beträffande beläggen för vad Lundin Petroleum gjort finns ingen tvekan: företaget har medvetet satsat på oljeprospektering trots risk för medhjälp till brott mot mänskligheten. Företaget har fortsatt med verksamheten i två fall, Ogaden och Sudan, trots upprepade rapporter om att allt gått så illa som befarat. Det är från det bolaget som Sverige rekryterat en av de allra viktigaste företrädarna för landet.

I Sverige pågår sedan 2010 en förundersökning om misstänkta folkrättsbrott i samband med Lundins verksamhet i nuvarande Sydsudan. Inte minst på grund av läget i landet är det svårutrett. Juridisk är det inte heller solklart, men kan sammanfattas ungefär så här: Bolagen vill borra efter olja eller andra dyrbarheter och köper tillstånd att göra det (av odemokratiska och korrupta regimer). För att det ska kunna genomföras utan alltför stor risk krävs säkerhetsarrangemang. Dessutom finns det nomadfolk, byar och annat som är i vägen för de stora miljöingrepp de här verksamheterna utgör. Inhyrda säkerhetsbolag och lokal militär löser dessa problem. Bolagen blodar formellt inte ner sina händer, men det är deras verksamhet som orsakar våldet och man fortsätter trots att liknande saker händer igen och igen.

Juridiskt sett är skuldfrågan kanske knepig. Moraliskt verkar den uppriktigt sagt betydligt klarare.

Det svarta blodet är på många sätt en uppföljare till Affärer i blod och olja och som sådan har boken lite svårt att hitta sin form och stå på egna ben. Det författaren gör, hennes långsiktiga utredningsarbete av en otroligt svårtillgänglig bransch i ett otroligt svårtillgängligt område, är emellertid oerhört viktigt. Det svarta blodet drabbar, inte minst med sin granskning av svenska politikers attityder i frågan. Det hade nästan kunnat förtjäna en bok i sig.

Kerstin Lundell äger en aktie i Lundin Petroleum. Det gör hon förstås för att få tillgång till information och kunna ställa frågor på bolagsstämmor (vilket går sådär, hon blir utskälld och fråntagen mikrofonen). Men vi är ju alla aktieägare nu för tiden, vare sig vi vill eller inte. Ger det oss inte också någon skyldighet att veta vad till exempel våra pensionspengar har för sig ute i världen?

Nå, företag är trots allt inte demokratier, så låt oss återvända till det vi direkt kan påverka: vår egen regering som absolut inte vill ha någon reglering av svenska företags förhållanden till mänskliga rättigheter i världen. Så här säger utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, Olof Ehrenkrona, apropå svenska företags eventuellt oetiska beteenden utomlands:

Kajorna i tabloiderna blåser upp det. Men sedan flyger flocken vidare. Det är kortsiktiga processer som saknar relevans, som i fallet Telia Sonera. Man får inte förväxla den mediala verkligheten med den verkliga verkligheten och inte dras med i tabloidskräcken.

Först kommer jag inte på varför det där citatet låter så bekant. Sedan slår det mig: det är precis så här Lundsbergseleverna i Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas reagerar på ännu en pennalismskandal – de lägger skulden på medierna. Det är väl ändå en ganska intressant attityd i ljuset av såväl Lundells eget arbete som Perssons och Schibbyes, de från Syrien nyligen frisläppta Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, den fortfarande fängslade Dawit Isaak och alla andra som riskerat och riskerar livet för god journalistik?

Man måste kanske fråga sig: är handelsministerns ”svenska värderingar” i själva verket något mycket otäckare än vi helst vill låtsas om?

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Gäst i verkligheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

Perspektivet i boken skiftar mellan Johan Persson och Martin Schibbyes. Som läsare kan det vara svårt att motstå de actionfyllda dragen och snart känns det som du är på ett äventyr i filmens värld. Jag kämpar emot den bilden, jag vill inte bli underhållen, samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är spännande. Dessutom vet jag ju att de klarar sig, det blir ett ”lyckligt slut”. Ett lyckligt slut för två personer. Men texten är avsevärt viktigare än så.

Resan till Etiopien är helt och hållet en reportageresa. Journalisternas syfte redovisas tydligt i de första kapitlen, då de tagit sig över gränsen och mött upp rebellerna för att bli ledda längre in i landet börjar en vandring i flera dygn genom öknen. Efter ett par dygn blir de dock upptäckta och beskjutna av militären. Båda svenskarna blir träffade av kulorna.

Även efter gripandet vill de båda ”behålla den journalistiska rustningen på”. Men lika lite som att de kan uppleva Etiopien helt och hållet ur en etiopiers ögon kan de helt och hållet representera pressfrihet och demokrati i varje situation. Står du skadskjuten mitt ute i vildmarken framför beväpnade militärer som kanske kommer att avrätta dig är du inte en representant för någonting större, du är en person. Det är ditt eget liv som står på spel. Samtidigt får vi inte glömma att deras öde antagligen skulle ha sett helt annorlunda om de varit etiopiska journalister, inte svenska. Då hade det definitivt inte blivit någon bok.

De tvingas till att göra falska bekännelser på videofilm, får ingen adekvat läkarvård och är redan dömda på förhand. Perioden i häkte är mycket påfrestande med många förhör och stora inskränkningar på rättsäkerhet, brist på läkarvård och en undermålig miljö i cellerna. Efter en tid kommer deras mål upp i domstol och de förflyttas till långtidsfängelset där de flesta politiska fångar hamnar. Rättegångens utförande beskrivs som absurd och kafkaesk då de till slut blir dömda till 11 års fängelse.

Som svensk i ett etiopiskt fängelse räknar du med att få hjälp hemifrån. Du räknar faktiskt med att hela världen ska komma till undsättning. För i vår västerländska värld ska orättvisor belysas och lösas upp, inte efter årtionden och sega stridigheter med ett antal offer, utan för varje person, nu. Var vi än vänder oss i världen bär vi vårt hemlands trygghet med oss, vi vet att våra liv är värda någonting. Det är en positiv sak att ha detta värde, men det är en medfödd rättighet som journalisterna inte delar med de alla i fängelset. Schibbyes och Perssons upplevelser blir till någonting helt annat, det blir deras personliga överlevnadsberättelse. Det är inte för att de är journalister som de kan lämna långa inköpslistor med artiklar de behöver i fängelset. Det är för att de är svenskar. Även tillsammans med de andra fångarna är endast gäster i en verklighet där de inte hör hemma.

Boken är ett viktigt vittnesmål av diktaturens ansikte, av en oberäknelig rättsstat som endast vill visa upp en godtagbar bild omvärlden av något som ser helt annorlunda ut. Boken är dessutom ett vittnesmål om västvärldens direkta delaktighet då det finns ekonomiska intressen inblandade och relationer med landets styrande att vårda och underhålla.

Hur nära vi än kommer dessa svenska journalister så är det inte viktigast hur de behandlades i fängelset eller hur de senare blir benådade. Det viktigaste är fortfarande hur folket i landet behandlas. De som inte är gäster i en främmande miljö, de som inte har ett helt land, en hel EU-union, en hel västvärld bakom sig. För vad sker när vi hämtat hem de våra, vad sker efteråt och vad kan vi använda denna vittnesbild till?

Framför mig ser jag Martin Kellermans ironiska seriestripp med texten: ”Sveriges budskap till den eritreanska regeringen är tydligt: vi kommer att fortsätta räkna dagar ända tills Dawit är fri!”. På teve gör Försvarsmakten.se en liknelse mellan missade tvättider och militärers tjänstgöring i krigshärdar. Efter att ha insett att jag inte klarar av antagningsproven går jag in på länken nedan och gör en insättning. Mitt avlatsbrev tills jag finner en bättre lösning.

Boken är en ärlig, verklighetstrogen bild av två svenska journalisters kamp i ett rättslöst samhälle. Att fascineras av de äventyrliga dragen behöver inte vara en nackdel, det bidrar till att texten kommer att spridas än mer och det är något som är viktigt med vittnesupplevelser: att de sprids öppet och låter fler få inblick i områden som inte annars har någon transparens. Alltså, om du bara läser en enda bok i år: läs ”438 dagar”, läs den för att den är spännande, läs den med eftertanke, läs den hur du vill, bara du läser den.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Vecka 15: patchad prosa
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Maries bokmässa 2013
• Myten om resan

Jag tänker på min gamla fransklärare som tyckte att det franska låneordet souvenir borde översättas till återseende snarare än minne. Genom ett objekt, i det här fallet den signerade boken, går det att återvända till mötet samt att äga en autentisk del av den litteratur vi älskar. Boken som konsumtionsvara är unik på det sättet att dess producent har ett ansikte och ett namn, det finns känslor och tankar och erfarenheter bakom (ibland får vi till om med veta var författaren har sin sommarstuga och hur många barn hen har på innerfliken). Med tanke på den opersonliga massproduktion som råder när det gäller nästan alla andra konsumtionsvaror blir autenticiteten kanske viktigare och viktigare att hävda för att lyfta fram bokens unika egenskap samtidigt som den flyttar in i opersonliga matbutiker och blir lättare och lättare att scrolla förbi i nätboklådor.

Vad fokuseringen på författarnas biografi gör för vår tids utgivning och tolkningarna av den återstår att se. I veckan har vi i allra högsta grad några böcker där biografiska fakta står i centrum oavsett vilken genre de tillhör.

Anna Liv recenserar på tisdag Katrin Sundbergs Dåm som har snippa får bestema. Det är en bok med lappar skrivna av barn. Vissa i upplysningssyfte, andra tillkomna i ilska. Det är en rörande och rolig bok, men som Anna Liv snabbt blir mätt på.

På onsdag recenserar Lina nobelpristagaren Alice Munros novellsamling Tiggarflickan. Det är en återutgivning av hennes genombrott från 1978. Lina är mäkta imponerad och har fått en ny favoritförfattare.

På torsdag kommer Oscar recensera Timur Vermes Han är tillbaka - den osannolika men underfundiga historien om hur Adolf Hitler plötsligt är tillbaka i Berlin år 2011. För diktatorn har det bara gått en dag sedan bröllopsdagen i bunkern, men för resten av världen har han blivit förkroppsligandet av den mänskliga ondskan. Ändå kommer han att göra succé som (omedveten) komiker och hans kommentarer om dagens samhälle är lika skrämmande som underhållande.

På lördag gästas vi av författaren Sara Starkström som kommer att skriva om Martin Schibbyes och Johan Perssons bok 438 dagar.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2013
• Vecka 15: patchad prosa
• Gäst i verkligheten
• Veckan på dagensbok.com
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0

Rutinen
Jag ska inte skryta för mycket över den där rutinen, för i år gjorde jag även det klassiska misstaget att glömma att äta en av dagarna och sedan gå på Galagofest. Typiskt orutinerat! Men det jag i övrigt lärde mig från förra årets mässa, att få så mycket som möjligt gjort innan dörrarna öppnas för allmänheten, gjorde allting oändligt mycket lättare. På torsdagen gäller det att få överblick; att hitta genvägarna, att lokalisera alla seminarielokaler, att gå över mässhallen medan det ännu går att röra sig tämligen obehindrat (det vill säga innan tvillingvagnarna och rullväskorna korkar igen gångarna). I år passade jag även på att genomföra årets författarintervju första dagen, OCH införskaffa alla böcker jag ville ha. Det ska böjas i tid det som krokigt skall bli, och på bokmässan är det på torsdagen det ska göras!

Superstjärnorna
De är några stycken, de där litterära superstjärnorna som plötsligt befinner sig mitt ibland oss vanliga dödliga. Alltså, inte enbart de som deltar i programpunkter man ser, utan de som liksom en annan är där för att lyssna till desamma. Jessica Gedin. Nina Björk. Leif Pagrotsky. Under bokmässan är vi alla delar av samma publik.

Men så jobbas det också. Promotas. Allra flitigast exponerade sig nog Martin Schibbye och Johan Persson, som signerade eller pratade var man än befann sig, under mässans alla dagar. Men personligen blev jag som mest starstruck av Sofi Oksanen under hennes seminariesamtal med Athena Farrokhzad. ”It’s lazy!” var hennes svar på varför hon aldrig vill skriva om författare. För att det inte kräver samma research, och för att den litterära världen redan befolkas av oproportionerligt många journalister, författare och akademiker. Själv fick hon läsa en hel massa böcker om luftfart och flygmaskiner inför sin senaste roman När duvorna försvann. Tills hon kom på att karaktären hon skildrar trots allt bara ljuger om att vara pilot, och därför behöver författarens kunskap inte vara så stor. Karaktären själv gissar ju bara ändå.

Caitlin Moran
Jag lyssnade till Morans Konsten att vara kvinna tidigare i år (gör inte det – läs den istället!) och under mässan var hon på plats för att under ett seminarium diskutera sitt skrivande och sin nya bok Morantologi tillsammans med Jan Gradvall. Ett seminarium som snabbt förvandlades till en vitamininjektion. Caitlin Moran är asrolig! Vilken annan författare skulle ägna tio minuter åt att ohämmat posera för mobilkameror innan seminariet börjar? Vem skulle lyckas med att på 45 minuter prata om bibliotekens betydelse, om ensamheten i skrivartillvaron, tevetittandets glädje, tacka ja till ett obefintligt frieri, berätta om sin äckliga nedmensade skrivstol, säga att hon ska tänka på Gradvall om hon någonsin måste föda barn igen och som klimax visa hela publiken vad hon menar med ett kvinnligt leende (när man kan forma huden på sin mage till en stor glad mun). Rapp i käften, yvig och fruktansvärt charmig är hon, och jag gick därifrån leende och med lättare steg.

Böckerna
Jag har en tendens att bli girig när det kommer till böcker. Jag vill ha allt! Kvantitet! Men för att citera min gode vän Tobbe: ”Det är en bokmässa, Marie. Inte en bokrea.” Hear, hear! I år var jag därför väl förberedd för mina inköp. Jag hade kollat upp titlar och förlag i förväg och bara tagit med mig så mycket kontanter jag kunde bränna. Resultat: jag höll budgeten och jag kom hem med en trave böcker som jag verkligen, verkligen, verkligen vill läsa. Inga ”ta fyra betala för tre” så långt ögat kan nå i år. Nu ska jag bara välja vilka böcker som ska läsas först. Ett ack så välkommet bekymmer.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2012
• Fem nedslag i bokmässan 2013
• Tankar från en bokmässa
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg