Varför har jag så ofta varit besatt av flickor som endast får mig att må dåligt? Varför är jag så fixerad av Hanna? Svaret är enkelt. De är alltid ovanligt vackra. Jag har inget skydd mot skönhet. Jag har inget försvar mot dess överhöghet över förnuftet. När jag blir kär spelar ingenting annat någon roll.

I Passera denna natt, har Johan Kinde nått botten. Djupt deprimerad och balanserande på självmordets rand, funderar och rannsakar han sig själv och sitt liv. Barndomen, pappans sjukdom, sin karriär som sångare i Lustans Lakejer och framförallt; flickorna, deras kroppar och sex. Han har haft mycket sex. Extremt mycket. Alkohol, droger och sex. Orgier. Allt vill han ha och mer.

MÅTTLÖSHET. Det var min paroll. Jag var alltid sugen på mer. Salt eller sött, synd eller saliggörelse-det fanns alltid någon smak eller känsla som kontrasterade med den jag kände för tillfället och det var alltid den jag ville åt. Om det så var sex eller alkohol eller mat eller underhållning, eller-i mindre utsträckning-droger. Det fanns inget jag gillade bättre än att äta mig mätt, släcka min törst eller stilla min lust. Jag konsumerade allt och jag konsumerade mycket.

Ungefär så håller det på. Att han lider av bipolär sjukdom, men vägrar ta mediciner får vi veta. Det är bra och viktigt att våga skriva om psykisk ohälsa. I det avseendet hyser jag har stor respekt för Johan Kindes skrivande. Men. Angeläget ämne gör ingen bok allena… Boken går i stå. Det trampas på samma ställe. Berättandet faller på sin stilistiska tafflighet. (Ironiskt nog). Det tröttsamma tuggandet om jakten på skönhet känns pubertal, väldigt tråkig och blir enformig. Jag får lite vibbar av tonårstidens Mina Vänner-bok och hubba-bubba. Allt står stilla. Stagnerat och utan utveckling når han en insikt till slut. Det var väl bra.

Similar Posts:

• En tröttsam kränkt man
• En självbiografi som ingen annan
• FN-disco
• "Men klockorna dom tickar, allt underbart är kort, så låt champagnen flöda, för snart har livet gått …"
• Väck den inre demonen

Idag när jag skriver detta är det dagen före julafton, och jag har ont i halsen och inte alls den energi som skulle krävas för att uppbåda allt. Pappa och jag har ändå flängt runt i Båstad och Boarp för att fixa det sista. Nästan allt finns, inget skall fattas oss. Bara pepparkaksdegen var slut överallt. Tänk! Att en sån sak nästan kan kännas lite skön? Det blir helt enkelt inga hemmabakade pepparkakor, lätt brända i kanterna och mindre kryddiga än de köpta. För pepparkaksdegen tog slut. Ta-daa! Det var inte vi som rådde över det.

Och då har jag inte ens en särskilt stressig jul. Inte en massa barn som ska ha högar med paket för annars börjar de gråta, inte en stor tjock släkt som jag ensam ska laga mat till. Ändå är det stressande. Skitsvårt att inte. För vi vill ju ha det perfekt. Nu är det inte snö till exempel. Det blir ju stressande för en del. Nu har jag ont i halsen till exempel. Just för stunden säger jag nej. Men visst, sen står vi där några timmar senare, höga på socker och tjatiga visor och slåss mot rocky road och knäck som bränner fast. Ont i halsen eller ej, ska vi slå vad att det blir så? För det ääär ju bara en gång om året… God jul! Jobba på o-stressen.

Denna, årets sista vecka, började med att Håkan läst Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee. ”Och den är ju bra, såklart. Diktsamlingen är med betoning på en samling av dikter — jag ser ingen helhet, mer än den i varje dikt — en Öijersk antoning. Ett diktande som är — som det var och alltid varit. Underbar .. men.. nya landskap?” funderar Håkan.

På julafton skriver Cecilia om Modernistas nyutgåva av Dickens En julsaga. ”En julklassiker som är klassiker av en anledning: den är riktigt bra! Originalberättelsen förtjänar sin läsning eftersom den innehåller fler djup än de populärkulturella versionerna.”

Till juldagen har Tone läst Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Ett stycke lysande reportagekonst om Förintelsen och den fortfarande livaktiga antisemitismen.

Annandagen bjuder på Joels recension av Generation 64, om världens mest sålda hemdator, skriven av Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall. ”En madeleinekaka för mig som hade en sådan maskin när det begav sig”, säger Joel, och ger boken betyget 6.

Veckan avslutas med att Nina skriver om Johan Kindes Passera denna natt, som hon tycker är ”en utlämnande självbiografi som tyvärr aldrig griper tag”.

Similar Posts:

• ”hantverk för ro och revolution”
• Korta romaner för försvunna mellandagar
• Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu
• Tröttsam natt
• "Men klockorna dom tickar, allt underbart är kort, så låt champagnen flöda, för snart har livet gått …"

Romanen handlar om en ung mans väg från Stockholms-förorten Åsbylund (motsvarar Åkersberga, där Kinde växte upp) till sina drömmars mål: att få framgång inom musiken, få leva ett liv med vackra kvinnor i lyx, berusning och spänning i Stockholms innerstad. Bandet, som den 17-åriga (senare 18- och 19-åriga) huvudpersonen Julian är textförfattare åt, heter Bête Noire (symboliskt laddat namn, med betydelsen det svarta fåret), men man förstår att det är Lustans Lakejer det handlar om. Julian är något slags alter ego till Johan Kinde, men i boken är han alltså enbart textförfattare och är inte medlem i bandet. Verklighetens motsvarighet till Walther, Bête Noires sångare, måste vara Tom Wolgers, som en tid var med i Lustans Lakejer och då till viss del skrev musiken tillsammans med Kinde. Det är fiktion blandat med fakta.

Kinde inleder sin roman med att citera några rader ur andra kapitlet i Evelyn Waughs roman "Brideshead Revisited". Waughs roman, som blev en mästerlig TV-serie 1981, visades i svensk TV första gången 1982, med titeln "En förlorad värld".

… and though its toys were silk shirts and liqueurs and cigars and its naughtiness high in the catalogue of grave sins, there was something of nursery freshness about us that fell little short of the joy of innocence.

I en intervju i Hufvudstadsbladet i mars i år, gjord av författaren och journalisten Philip Teir, berättar Johan Kinde om sin roman:

De vänner som läst boken är chockerade över att jag kommer ihåg så mycket. Det finns något slags magi i minnena av det tidiga åttiotalet, som en förlorad värld. Det är synd att vi inte förstod att uppskatta att vi var unga.

Genom de citat som sedan inleder kapitlen här och var i romanen, visar Kinde en del av sin musiksmak. Citaten är tagna från "The thrill of it all" av Bryan Ferry (Roxy Musics "Country Life", 1974), från "Yesterday when I was young" (1961) av Charles Aznavour och från "Shadowplay" på Joy Divisions "Unknown pleasures" (1979).

Det tidiga 80-talet skymtar fram vad gäller musik, kläder, smink, frisyrer, mat, dryck och restauranger och dansställen i Stockholm, som fortfarande finns kvar, har försvunnit eller heter något annat. Och berättelsen är fylld av huvudpersonens möten med olika kvinnor, men främst av hans relation till en stor kärlek, ett förhållande som inte blir som han tänkt sig.

Det är ingen lång roman, det känns som att den skulle kunna innehålla mer, byggas ut, kompliceras. Kindes styrka är beskrivningar av känslor, både de starkt positiva och de negativa, plågade, ångestfyllda och motstridiga. Och han beskriver alkoholens och drogernas både positiva och tydligt negativa effekter. Porträttet av Julians mor, hans relation till henne och det som händer henne är särskilt fint och känsligt tecknat.

Då och då snuddar Kinde i romanen vid den skönhet, som han annars till fullo kan skapa i sina sångtexter och sin musik:

Någon har sagt att minnet av sommaren är som ett överexponerat fotografi. Man vet att man har gjort en mängd olika saker och att det mesta har varit högst behagligt, men bilderna är bleka och suddiga i konturerna, liksom utfrätta av solens ljus. Jag tänker ofta på det när vi under mjuka sommardagar ligger i lövträdens skugga i stadens parker och våra vita skjortor fläckas gröna av gräset och röda av vinet.

Romanen kunde ha färgats mer av Kindes sätt att skriva sångtexter och gärna, om möjligt, andats ännu mer 80-tal. Men den är ändå spännande att läsa, man gör en tidsresa, oundvikligen dras man bakåt i tiden, till minnena – jag är klart partisk, eftersom denna roman utspelar sig under min egen ungdomstid, med musik i fokus, som jag gillar. Det faktum att jag är jämnårig med Johan Kinde, skulle inte nödvändigtvis behöva betyda att jag har någon relation till just Lustans Lakejer. Men fem av gruppens sex LP-plattor står i min skivhylla; alla inhandlade när de släpptes, utom debutskivan från 1981, som jag införskaffade lite senare. Där finns också deras sjunde och senaste skiva "Åkersberga", på CD från 1999.

Det där att jag, trots allt, vill att romanen ska innehålla så mycket mer, kan inte vara något annat än ett tecken på att det borde finnas en biografi om Johan Kinde och Lustans Lakejer, eftersom mycket i romanen ändå verkar ligga så nära verkligheten. (När kommer det en sådan?)

Och så en film förstås, men vi får vänta ett tag, tills den filmskapare som kan göra den har utbildat sig klart på filmskolan.

Similar Posts:

• Tröttsam natt
• Vecka 52: Stressen för att inte stressa
• Färgstarka brev i en svartvit tillvaro
• Villkorslös kärlek till sjöjungfrur
• Ett familjedrama