Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Alcalá förnekar allting, och kommer inledningsvis med olika förklaringar. Han skyller allt på den svenska platschefen. Han bortförklarar det på andra vis. Till hans hjälp kommer en lång rad namnkunniga kulturpersonligheter. I en lång rad olika tidningar försvarar de Alcalá och hans agerande, och går till hetska angrepp både mot de personer som har anmält Alcalás agerande, mot den åklagare som utreder, och mot de journalister som har hållit på med att gräva i fallet.

Det är en mycket infekterad debatt som utbryter om personangrepp och mediaetik. Men med tiden får Alcalá allt svårare att förklara sig. Lögner börjar hopa sig, om allt från bagateller som vem Alcalás farfar var, till i sak centrala frågor om förfalskade vittnesmål från olika tunga instanser. Sakta börjar åtminstone somliga av Alcalás vänner att undra hur det egentligen står till i frågan. Polisens och åklagarens utredningar växer, och rättegång inleds. Och domen blir fällande. Alcalá bedöms vara en mytoman som inte är trovärdig, han befinns dessutom skyldig till att ha förskingrat pengarna.

Hela den här härvan försöker SVT:s nyhetsankare Anita Jekander att skildra i den här boken. Genom rättegångsprotokoll, sparade e-post-brev och intervjuer med många av de inblandade tecknar hon en bild av händelseförloppet. Boken är spännande, kanske inte för att den är särskilt väl skriven, utan för att det verkligen är en absurd historia det handlar om. Långa citat från intervjuade (särskilt om de hämtats från e-post-brev) försvårar tyvärr läsningen något på sina håll, särskilt som det inte är helt konsekvent med citattekniken.

Under hela läsningen har jag dock ett – men ett stort – frågetecken i huvudet; var är huvudpersonen själv? Varför figurerar inte Alcalá i boken? De allra flesta andra som var med under händelserna finns intervjuade, men inte Alcalá. Han får tala genom gamla rättegångsprotokoll, eller genom epost-brev som andra har bevarat – däremot får han inte komma till tals i efterhand, med en möjlighet till eftertanke. Efter att ha läst ungefär halva boken får man möjligen en outtalad förklaring (om man inte visste det förut). Anita Jekander tillhör nämligen en av de journalister som Alcalá & co anser har begått en medialynchning av honom. Hon tillhör mediadrevet. Det är därför möjligt att Alcalá inte har/skulle ha ställt upp på en intervju, om Jekander har/hade frågat. Men har hon gjort det? Det framgår tyvärr inte, vilket jag tycker är en stor miss. Det hade varit på sin plats att nämna anledningen till att huvudpersonen inte finns på scen.

Similar Posts:

• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel
• Som Hassan … fast tråkigt
• Irak inifrån
• Kubas politiska fångar
• Det trånga ombonade Sverige