I Jasmyn Wards roman De dödas sång spelar de döda, det förflutna, en påträngande roll. För den dödssjuka gamla kvinnan som trettonårige Jojo kallar Mam, fast hon egentligen är hans mormor. För hans morfar, Pop, som en gång suttit, fast oskyldig, i det fängelse där Jojos pappa Michael nu sitter. För hans och hans lillasysters hopplösa mamma, Leonie, som så fort hon blir hög följs åt av sin döda bror, skjuten i vad hans vita bekanta kom överens om att kalla en jaktolycka.

Mam och Pop är de enda verkliga föräldrar Jojo och Kayla någonsin känt. Leonie har förbrukat deras förtroende. Till och med treåriga Kayla vägrar kalla henne mamma, och uppriktigt sagt verkar Leonie inte ha så mycket som ett moderligt ben i kroppen. Hon fick barn alltför tidigt, är alltför fokuserad på Michael och sina droger. Fast när Michael ska släppas ur fängelset finns den ändå där: drömmen om den lyckliga kärnfamiljen.

Så Leonie stuvar, trots sina föräldrars protester, in barnen och knarkarkompisen Misty i bilen och kör upp för att möta Michael när han kommer ut. Med en liten omväg för att finansiera resan. Det blir en tripp genom USA:s skuggsida, där fattigdom, rasism, missbruk och hopplöshet regerar.

Det hade kunnat vara nästan outhärdlig läsning, om inte Ward fångat det så vackert och med ett så starkt centrum i relationen mellan syskonen. Perspektiven växlar dock mellan Jojo, Leonie och Richie, en pojke som dog på fängelset när Leonies pappa satt där, när det fortfarande var en tvångsarbetsanstalt med närmast slavliknande förhållanden.

Kanske missförstår jag hela romanen, men jag hade kunnat leva utan denna materialisering av det förflutnas förtryck och skuld som är Richie, spöket. Inte minst framåt slutet tycker jag att Ward krånglar till sin berättelse genom att låta honom och de andra döda ta fullt så konkret gestalt. Det får mig att sakna det koncentrerade, enkla (och naturligtvis komplicerade) familjefokuset i hennes förra roman, Rädda varje spillra.

Läsvärd är De dödas sång ändå absolut. Den är skitig, plågsam, dödsföraktande och kärleksfull, hemsökt av det förflutna, men långt ifrån alltid tillräckligt i kontakt med det för att kunna använda sig av, hämta tröst eller styrka i dess sång.

Similar Posts:

• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Starkt om orättvisor
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• Porträttsamling från fängelset

Romanen är en lång nedräkning inför den storm som vi läsare ju vet skall komma, men som den fattiga familjen på södra Mississippis landsbygd inte kan ana vidden av. Bor man vid Mexikanska golfen så är ju orkaner inte något unikt utan mer ett säsongsbetingat väderfenomen. Tolv dagar innan orkanen passerar deras fallfärdiga hus i Bois Sauvage är det också bara deras fader, den alkoholiserade änklingen vars namn vi aldrig får reda på, som är orolig. Barnen oroar sig aldrig särskilt mycket, då de hjälper till med förberedelserna – leta reda på plankor och spikar att täcka för dörrar och fönster med samt använda sina sista dollarsedlar till att köpa konservburkar – är det mer av rädsla för pappan än för väderfenomenet.

De har fullt upp med annat, med sina egna liv. Storebrodern Randall förbereder sig inför en basketmatch. Om han gör bra ifrån sig kan han få möjlighet till sponsring för ett basketläger. Där kan det i sin tur dyka upp talangscouter från något universitet som kanske kan ge honom ett stipendium och därmed en chans att komma bort från fattigdomen. Den andra storebrodern, Skeetah, lägger all sin tid på sin kamphund China och hennes första kull, något som kanske inte skulle innebära någon definitiv väg ut ur fattigdomen men ändå kunna inbringa åttahundra dollar om alla fyra valparna överlever. Berättar jaget Esch är en femtonårig flicka vars egna tämligen tragiska levnadsöde, där hon sedan flera år ligger med sina bröders vänner för att det är enklare att göra det än att säga nej, stärks av att hon genom läsandet av grekiska klassiker hela tiden ser paralleller mellan dessa tragedier och sitt eget liv. Slutligen finns här lillebrodern Junior, som söker den uppmärksamhet hos sina äldre syskon som han inte ges av fadern och vars minnen från den annars ständigt närvarande modern inte existerar.

Nej, det är ingen munter historia som målas upp, även om det till viss del kanske är mer ur betraktarens ögon än dess huvudpersoners. För trots extrem fattigdom och att familjen på flera sätt satts i förfall efter moderns död, så finns här också en stark syskonkärlek, och inte bara för att nöden kräver det. De rika miljöbeskrivningarna och den tidlösa atomsfär som uppstår där extrem fattigdom tar bort de flesta av vår tids teknologiska konsumtionsartiklar för tankarna nästan hela vägen tillbaka till Huckleberry Finns dagar. Ward, som är uppvuxen i området och själv upplevde förödelsen av Katrina, följer till viss del den litterära traditionen i sydstaterna med starka familjeband, en institutionaliserad rasism och en handling som utspelas helt på landsbygden.

Men framförallt är detta en litterär röst från ett avsides, närmast u-landsmässigt USA som alltför sällan kommer till tals. Och bara det i sig gör att Rädda varje spillra värd att läsa, att den sedan är välskriven, har ett rikt persongalleri och ett närmast apokalyptiskt upplägg kan man se som en ren bonus.

Similar Posts:

• Apokalyptisk alligatorsoppa
• Gilla läget?
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …
• Febrig vampyrroman
• När legenden överträffar verkligheten