I den sista boken har en tid passerat, och det är dags för Lara Jean och Peter att söka till college. Det är också den minst handlingsfokuserade boken, vilket snarare gynnar den än ligger den till last, tro det eller ej. Den tillåter läsaren i god ro att fokusera på Lara Jeans och Peters förhållande, och de hinder de möter tycks också mindre krystade än kärlekstriangeln från andra boken. I stället cirkulerar historien kring huruvida förhållanden kan hålla efter high school, och hur man gör för att inte glida isär.

Men trots att tid har passerat, tycks Lara Jean inte ha åldrats särskilt mycket. Hon och Peter verkar inte ha kommit varandra närmre fysiskt, vilket i sig självklart inte är ett problem, men i en svensk kontext upplever åtminstone jag Lara Jeans tankar om sex något påklistrade. Inte så mycket realistiska som en typ av moraliserande från de vuxna utanför boken. I stället för att beskriva en försiktig tonåring lutar det mer åt gammaldags sexualmoral, fast lite i smyg.

Lara Jeans förhållande till familjen är desto mer grundat. Systerrelationerna och hur de förändras är fortfarande centralt, och både intressant och underhållande att läsa om. Och de är också tråkigast att stänga pärmarna om.

Kort sagt kan man dock säga, att den som gillat de tidigare böckerna kommer älska även denna. Av de tre är fortfarande första boken avlägset bäst, men den avslutande delen är även den överlägsen tvåan.

Adjö, Lara Jean. Det var sannerligen trevligt att råkas.

Similar Posts:

• Som en varm kram
• Vanligt men härligt
• Om fandom, fans och lite kärlek
• Även jag håller andan
• Svajigt men starkt

Liksom i första delen handlar egentligen boken inte om så mycket. Dramaturgin saknar hårnålskurvor. Historien i sig är relativt ointressant, och bok-Peter är långt ifrån lika drömmig som filmversionen. Snarare är det Lara Jean själv som håller läsningen igång. Att läsa serien om henne är att flytta in i en trygg, varm kokong av jordnötskakor, fina strumpbyxor och personliga alla hjärtans dag-kort.

Det är en idyllisk värld som Han målar upp, och en som är svår att slita sig ifrån. Sällan har jag stött på en bok som på denna nivå förmår att förflytta mig från verkligheten (vilket just denna läshelg visade sig vara mycket användbart). Att sedan intrigen inte är särskilt exalterande gör inte alltför mycket.

Men tyvärr fungerar heller inte kärlekstriangeln lika bra i tvåan som den gjorde i ettan. För det första övertygar inte Lara Jeans känslor för Peter; är hon verkligen kär i honom eller tycker hon bara att det är spännande med en pojkvän? Dessutom framstår John Ambrose knappast som ett hot, han når aldrig förbi drömstadiet och läsaren får egentligen aldrig veta vem han faktiskt är, utöver att han är blond och snygg.

Med det sagt blir Lara Jeans relation till Genevieve äntligen utvecklad, och något mer sympatisk. Om de inte slutar som vänner i tredje delen ska jag äta upp mitt recensionsexemplar.

Om du vill ha en omvälvande upplevelse, eller ett spännande språk, så ska du inte läsa PS. Jag gillar dig fortfarande. Men du ska läsa den om du vill känna som levde du inuti en snöglob där du kunde äta oändligt med bakverk utan att må dåligt, och alla hundar är valpar för evigt. Dessutom är boken läsvärd bara för lillasystern Kittys skull, med sitt raka sätt och vägran att göra det som förväntas. Och nu väntar jag med iver efter tredje boken, så att jag återigen kan få försvinna bort för en stund.

Similar Posts:

• Kära Lara Jean
• Vanligt men härligt
• Om fandom, fans och lite kärlek
• Konsekvenser
• ”This is Karma. I’m a bitch”

Till alla killar jag har gillat är på många sätt en typisk romantisk bok. Här finns den snygga killen, faktiskt flera, tjejen som tidigare varit i princip osynlig, dålig kommunikation och ett förutsägbart slut. Men det är också härligt och pirrigt.

Det första som drar in läsaren är bokens format: en bild som fungerar trots att det är ett fotografi av en person, en handskriven titel som faktiskt passar, skyddsomslaget är av ett härligt mjukt papper och boken inunder har en fantastisk rosa färg med guldtext på ryggen. Den närmast skriker åt mig att läsa den. I alla fall var det vad jag hörde.

Så ja: Boken är härlig. Samtidigt är det kanske väl enkelt. Det är heteronormativt, sexskyggt och enkelt att genomskåda. Även om också jag faller för killen i boken kan jag inte låta bli att tycka att Lara Jean skulle kunna hitta någon bättre. För Lara Jean själv är underbar. Hon gillar både kläder, sånt med blommor och mönster och allting sött, samtidigt som hon helst stannar hemma om kvällarna och umgås med sina systrar. Kombinationen är inte den vanligaste bland ungdomsböckerna.

Men om romansen i boken inte är intressant nog är systerrelationerna desto bättre. Lara Jean har två, en äldre och en yngre, och de har alla tagit hand om varandra sedan modern dog när de var små. Dynamiken dem emellan är rörande, och får mig att önska att också jag hade systrar. Det är också de relationerna som blir bokens huvudfokus, åtminstone i mina ögon. Tack och lov.

Till alla killar jag har gillat är inte den bästa romantiska bok jag läst, eller ens den mest romantiska. Men den är fin, perfekt som tröst när livet blir för mycket. Avnjuts bäst med en skål glass, eller varför inte en fruktkaka.

Similar Posts:

• Kära Lara Jean
• Som en varm kram
• Svajigt men starkt
• Om fandom, fans och lite kärlek
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?

Efter att hämndintrigerna kulminerat och tagit en vändning de vare sig förutsett eller önskat i slutet på första boken har andra delen, Fire with fire, lite svårare att hitta sin motor. Det handlar inte så mycket om ifall tjejerna fortfarande drar åt samma håll – det gör de inte riktigt, men det kan förstås bara bli spännande – utan om vad romanen egentligen handlar om. Konsekvenser?

När jag läste Burn for burn var jag lite skeptisk till det övernaturliga inslaget i den. I Fire with fire, har det där inslaget vuxit sig starkare. Här tar det också en vändning som jag faktiskt inte hade förutsett, vilket å ena sidan är ganska häftigt. Å andra sidan: jag gillar ju bäst när de här författarna gestaltar sina tonåringars vardagsliv, de sociala maktstrukturerna, spelet, hur karaktärerna handskas med de där sakerna de inte kan förlåta.

Vivian och Han skildrar inte minst de coolare ungdomarna på ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt som faktiskt ganska sällan görs i ungdomsböcker (författare har väl kanske inte alltid själva hört till de coola kidsen, kan man tänka?). Här och var går mina tankar till Lauren Olivers egna Resten får du ta reda på själv.

I Burn for burn kändes de tre huvudpersonerna ungefär lika intressanta. I Fire with fire blir Lillia snart min favoritkaraktär. Hon hamnar i centrum för vad som återstår av flickornas hämndintriger, och hon tvingas inte minst ta tag i det som hände henne i början av första delen, när hennes och bästa vännen Rennies festande med ett par sommargästande collagekillar spårade ur. Av de tre sammansvurna har Lillia haft svårast att hantera sin ilska, att erkänna den och att rikta den åt rätt håll. Det gör henne intressant och kanske också lätt att känna igen sig i.

Det som inte står rätt till med Mary drar åt ett delvis annat håll, och Kat i sin tur hamnar – trots att kapitlen fortfarande hela tiden växlar mellan de tres perspektiv – lite vid sidan av. Min föreställning om att författare som skriver i par (inom just ungdomslitteratur finns ju flera riktiga stjärnpar) inte bara inspirerar varandra utan också hjälper varandra att hålla sig till det väsentliga får sig faktiskt en liten törn här.

Det är fortfarande en väldigt välskriven serie, och jag ser fortfarande fram emot nästa del. Men jag hade önskat mig lite klarare fokus i denna.

Similar Posts:

• ”This is Karma. I’m a bitch”
• Det är komplicerat
• Den klaustrofobiska kvinnligheten
• It ain’t over ’til it’s over
• En människa är en människa är en kopia?

Komplicerat.

Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary är visserligen lika gamla och har vuxit upp i samma lilla samhälle, men ingen skulle nog påstå att de haft särskilt mycket gemensamt. Lillia är den populära tjejen, bästis med skolans självskrivna ”homecoming queen”. Kat är den lite struliga outsidern med dåligt rykte. Mary har precis återvänt till Jar Island efter fyra år på fastlandet, dit hennes familj flyttat sedan hon mobbats mer eller mindre till nervsammanbrott.

Nu är Mary tillbaka, och vill visa killen som startade alltsammans hur bra hon mår och hur smal hon blivit. Det är fullkomligt hjärtskärande och påminner mest av allt om tjejerna på trashiga amerikanska talkshows som efter ett decennium av plastikoperationer vill visa upp sig för high school-mobbare som för länge sedan glömt att de existerar. Självklart slutar det med tårar inne på tjejtoan. Det är så hon träffar Kat och Lillia och börjar ana att de tre har mer gemensamt än man vid första anblicken skulle ana.

Alla har de någon som gjort dem illa. Alla har de ett behov av hämnd. Så en kväll får Lillia det där sms:et:

This is Karma. I’m a bitch. Can you think of anyone who deserves a bitch slap?

I Burn for burn växlar perspektivet hela tiden mellan de tre huvudpersonerna och dessutom mellan nutid och dåtid, så att läsaren bit för bit får veta vad det egentligen är som hänt dem. Tjejerna sätter sina planer i verket, steg för steg, utan att någon utomstående kan ana vilka band som växer dem emellan. Men är alla verkligen ute efter att hämnas på rätt person? Och hur lever man med konsekvenserna när de utvalda äntligen fått vad de förtjänar?

Att handlingen utspelar sig på en ö är nästintill symboliskt. Den lätt klaustrofobiska känslan finns möjligen i de flesta tonårssammanhang. Världen är ganska trång, och hierarkierna knivskarpa. Att följa hur var och en av tjejerna rör sig i sin sociala verklighet, samtidigt som deras kluriga hämndintriger för dem allt närmare varandra, är en riktig bladvändare och väldigt väl gestaltat.

Det gör mig vansinnig att jag återigen lyckats ge mig in på första delen i en serie vars fortsättning inte kommit ut än – och det utan att inse det förrän på de sista sidorna. Andra delen i vad som naturligtvis ska bli en trilogi, Fire with fire, kommer inte förrän i höst.

Jag är riktigt spänd på var karaktärerna ska landa efter det ganska abrupta slutet. Dessutom finns det ett övernaturligt inslag, som för tankarna till Stephen Kings Carrie eller varför inte Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln, och som än så länge känns lite malplacerat här. Det verklighetsnära hade helt klart kunnat bära den här romanen på egen hand, så jag undrar just vart författarparet tänker ta detta ”verklighetsnära with a twist”?

Similar Posts:

• Konsekvenser
• Den klaustrofobiska kvinnligheten
• Hell has no fury like a woman scorned
• Det är komplicerat
• En människa är en människa är en kopia?