Tom är son till en framgångsrik pappa och en mamma som är hemmafru, storebror till Ellie. De bor i ett stort hus med elektrisk grind och övervakningskamera. Han läser på college, spelar golf och är en populär och hygglig kille. Varför skulle han ta något från Karyn när hon ändå skulle ha gett honom det?

Ni kan upplägget. Slamptjejen som blir våldtagen av killen som alla tycker om.

Men det finns mycket i Älskar – Hatar som inte följer det traditionella upplägget kring när ord står mot ord i en våldtäktsutredning. Mikey och Ellie berättar om vartannat sin bild av det inträffade. När ens älskade lillasyster utsätts för ett hemskt brott skulle nog de flesta av oss tänka på hämnd och upprättelse, så även Mike. Men när ens älskade storebror anklagas för att ha begått ett hemskt brott skulle de flesta av oss tro på hans oskuld och ta honom i försvar, så även Ellie. Men det är aldrig så enkelt när den enas sanning ställs mot den andres sanning.

Det är ett infekterat ämne som Jenny Downham väljer att skriva om. Jag läser och har svårt att värja mig, svårt att identifiera mig, svårt att välja sida. Det är alltid mycket enklare när de onda är onda och de goda är goda. Älskar – Hatar är en bok om att slitas mellan, om att tveka på sin egen upplevelse, kärlek och lojalitet.

Det var som en krigskonferens med kartor och strategier. Det hade varit likadant ända sedan Tom greps, som om han hade diagnostiserats med någon ovanlig och hemsk sjukdom som alla måste anstränga sig för att hitta en bot för. Inget annat var längre viktigt.
(…)
Hon gjorde ett sista försök att slippa undan. ”Snälla mamma, jag känner mig faktiskt inte riktigt bra…”
Hennes pappa kastade en hastig blick på henne. ”Skolan är obligatorisk Ellie.”
”Inte om man heter Karyn McKenzie.”
Ett namn så laddat att det fick Tom att rodna. Så laddat att hennes pappa ryckte av sig glasögonen och viftade med dem åt hennes håll. ”Du har ingenting att skämmas för, Eleanor, men det har den där flickan i allra högsta grad, och det är därför hon gömmer sig hemma. Nu går du till skolan och visar alla just det.”
”Som ett offer?”
”Nej, som nån som inte har gjort nåt fel”.

Det finns brister i romanen, som skildringarna av Karyn precis efter våldtäkten, som lätt blir banala och överdrivna. Hela Mikeys familj och deras utsatta situation drar åt samma håll, därför är scenerna som utspelar sig utan närvaro av systern och den övriga familjen klart mer läsvärda. Ibland går Jenny Downham för långt in i det engelska rättssystemet, det blir häktningsförhandlingar, advokater och förhör som inte bidrar till handlingen i sig. För det här är inte en bok om rättsföljderna till en våldtäkt, utan en bok om relationsföljderna.

Den stora behållningen med boken blir därför Ellies del. Hon är den som befinner sig i den svåraste situationen, hon var den enda som var hemma när den påstådda våldtäkten ägde rum, hon älskar sin bror och kommer så småningom även Mikey väldigt nära. De kval hon upplever är skildrade med stor ömhet och brutalitet. Hon vet att hur hon än går tillväga så kommer hon att förstöra någons liv, hur hon är går till väga kommer hon att ha förstört sitt eget liv.

Det finns aldrig några vinnare i en sån här situation, men jag vill tacka Jenny Downham för Ellie och hennes mamma som är de verkliga hjältarna i den här romanen. För det är först när vi vågar erkänna att även de mest älskvärda killarna också kan våldta som vi kommer någonstans i våldtäktsdebatten.

Similar Posts:

• Årets bästa ungdomsböcker
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Emelies bokhylla
• Boken som så gärna vill penetrera
• Gripande läsning om alkoholism

En del av favoriterna har jag självklart burit med mig från boende till boende, som mina allra käraste ägodelar. Sen ett år tillbaka delar de dock bokhylla med alla sparade böcker som jag har försökt valla hem. Några är fortfarande ute och viftar, men tids nog ska jag få hem de också!

Hemma hos mig sorteras böckerna, inte helt unikt efter färg. Eftersom rosa fortfarande är min favoritfärg har de böckerna fått hedersplatsen högst upp, längst ut, där de syns som allra bäst. Här skymtas ett sönderläst exemplar av Sara Stridsbergs Drömfakulteten, världens bästa barnbok om Sandvargen av Åsa Lind, Jenny Tunedals gripande Kapitel ett och Flickvännen av Karolina Ramqvist som jag har lånat ut till alla jag känner.

Min mammas morfars gamla skrivmaskin Erika har också en självklar plats i min bokhylla. Att bläckbandet är slut och o:et bara blir till ett hål i papperet gör inte så mycket, det går ändå att få ner ett par rader ibland.

Från min farmors sida kommer det gamla böcker från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med gulnande sidor, trådiga pärmar och doft av damm. Jag hittar en utgåva av De tre musketörerna från 1881, Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf från 1927. I Elin Wägners Vinden vände bladen står en hälsning skriven till Anne-Marie från Kerstin. Det är böcker med ett språk som andas om svunna tider, ett språk som viskande berättar något som jag måste anstränga mig för att höra.

Böcker som ska bli lästa, som alla böcker som jag skriver om på Dagensbok och andra böcker som jag vill, måste eller borde läsa har en alldeles egen bokhög. Annars försvinner de lätt in i bokhyllan och blir ståendes. Tyvärr har min bokhög en tendens att växa sig orimligt hög – över en halvmeter böcker läses inte i en handvändning. Dock tycker katten om att slappa bredvid dem. I lästur just nu står Elin Eks Supertanten, Älska – Hata av Jenny Downham och ett helt gäng med hästböcker, kommer snart här på Dagensbok!

Vackra omslag har tyvärr en förmåga att försvinna när de står ihopklämda i en välfylld bokhylla. Några av mina allra vackraste böcker ser ut så här och de får komma ut ur bokhyllan ofta.

Similar Posts:

• Annas bokhylla
• Camillas bokhylla
• Tema: Bokhyllor
• Marias bokhylla
• Ingrids bokhylla

Det står också att boken inte är sentimental. Den handlar istället om att bejaka livet. Jag mår ganska illa. Jag fortsätter med det ett tag. Första kapitlet är som att läsa en orealistisk tonårsdagbok. Det är inte rätt språk för en tonåring, inte rätt ton. Istället är det för detaljerat och behärskat, för vaket registrerande på något vis. Å andra sidan är det pinsamt klichéartat.

Jag önskar att jag hade en pojkvän. Jag önskar att han hängde på garderoben i en galge. När jag än ville skulle jag kunna ta fram honom och så skulle han se på mig sådär som killar gör i filmer, som om jag var vacker.

Men Tessa är inte vacker. Hon är som hon uttrycker det "till hälften robot, med plast och metall inlagt under huden". På armarna har hon nålstick och blåmärken. Hennes hud är bitvis torr och skrynklig efter alla cellgiftsbehandlingar och en port a cath – en slags metalldosa är inopererad under huden. Från den tappar sjuksköterskor och läkare blodprov på Tessa.

Hur som helst, jag tycker inte om romanens listformat. Det är en smörjmedelsteknik för att driva intrigen framåt, att låta Tessa beta av sin lista med hjälp av sin kompis Zoey. Sex, droger, bryta mot lagen, bli berömd, köra bil – ska hon hinna med allt som står på listan innan hon dör?

Men snart får jag ändå trots att dialogen ibland haltar, känslor för Tessa och hennes familj. Jag tycker om dem. Det går inte att låta bli. Deras humor och värme och vardagsirritation, scener som när Tessas pappa kryper ned i Tessas säng för att tvinga henne att gå upp och får "är du helt dum i huvet", till svar. Hur han gråter och lagar korv på lördagskvällarna. Det fräser så i stekpannan. Och lillebrors gympaskor som pyser då han springer trappan upp till Tessas rum, hur han kan säga då han är arg; att Tessa borde dö på ett läskigt ställe – hos tandläkaren eller i fiskaffären. Och hur mamma vänder bort blicken då det är dags för blodtransfusion, att hon är feg. Inte alls någon lejonmamma.

Detaljerna övergår till att bli bokens styrka och de humoristiska glimtarna mellan familjemedlemmarna är rörande och starka. Det gör ont att följa med Tessa till sjukhuset. Där försöker läkarna peta ut hennes ryggrad ur en brödrost med en slö kniv, så känns det, tycker hon. Och det gör ont att se lillebror Cal så glad som när han får vara med storasyster en hel dag på stan, skrika kiss och bajs så högt han vill med henne på bussen.

Och Tessas lista blir längre och längre och stör inte på samma sätt intrigen. Hon vill uppleva mer och mer. Och tiden blir trängre och trängre. Det blir en livsglad bok, inte alls sådär deprimerande och grubblande som nära-döden-böcker kan vara. Den är frisk och bitterljuv. Härligt självisk och elak kan Tessa vara. Hur hon tonårs-njuter av att driva sin pappa till vansinne och är naiv och dum och klok på samma gång. Här kastas teveapparater ut genom fönstret och sjuksköterskorna är tjocka och äter fruktkaka. Här klättras det i träd efter att ha ätit hallucinogena svampar och skrivs makabra avskedsbrev. Det är humorn och de fina personporträtten som gör "Innan jag dör" läsvärd. Moralkakorna, liksom den fåniga listan får man tänka bort, då blir det en riktigt bra bok. Och för tonårstjejer tror jag den, liksom Johanna Thydells " I taket lyser stjärnorna", kan vara en hit!

Similar Posts:

• Vem har rätt till sanningen?
• Emelies bokhylla
• Hemligheter, hemskheter och habegär
• Löjligt lycklig läsning
• En deckare som är en deckare