dagensbok.com » Jan Lööf http://dagensbok.com En ny bokrecension varje dag Wed, 22 Apr 2026 22:00:14 +0000 sv-SE hourly 1 http://wordpress.org/?v=3.6 Lennart Sjögren "I grenverket" http://dagensbok.com/2019/11/07/lennart-sjogren-i-grenverket/ http://dagensbok.com/2019/11/07/lennart-sjogren-i-grenverket/#comments Wed, 06 Nov 2019 23:00:32 +0000 Erik Stenkula http://dagensbok.com/?p=99884 Jag tar mig an Lennart Sjögrens senaste diktsamling I grenverket för att jag vet att han bor på Öland, och jag med tiden börjat uppskatta vad öars begränsade yta verkligen gör med ens inre. Kanske är jag lite lätt påverkad av Jan Lööfs klassiska barnbok Viktor bygger en bro när jag säger det, men det är verkligen en tjusning med att vilja vara ifred och vad det gör med ens mående och inre kompass. Och på en ö har man kanhända även naturen in på knuten, och den gode Lennart verkar känna en sådan närhet till sin öländska natur och allt levande därnere på, och i mullen, så jag nästan bli gråtfärdig av rörelse. Och då är det verkligen inte ironiskt sagt.

Först får jag för mig att diktsamlingen handlar om vårt allt större klimathot (vem minns inte senaste årens outhärdligt heta somrar) och det kanske I grenverket också kan handla om, men framförallt tror jag också han bearbetar sitt eget åldrande – snart 90 år har ju Sjögren det mesta av sitt liv bakom sig.

Det innebär ju också, tänker jag mig, att har haft rätt många år på sig att förfina sina språkliga verktyg. För hans naturlyrik, om jag nu vanvördigt få kalla den så, tilltalar mig verkligen. Det är som om Lennart Sjögren lagt sitt öra alldeles nära stenarna på stranden, eller ser vad myrorna tänker. Jag som annars finner mitt hem bland boulevarder och avgasrök känner något oväntat genast en stor ömhet inför åkersorkar, kastanjenötter och lysmaskar.

Och det kanske just för att han anlägger ett lite existentiellt perspektiv på det också. Att bara hylla en björk uppochner skulle måhända inte ge så mycket. Nu handlar det även om födelse och död, vår begränsade tid här och vad som blir kvar av allt det vi omgivit oss med när vi levde. Befriande nog förstår Lennart även att människan bara är en liten pyttesmula av något mycket större.

Läs den här för mig på min begravning:

Tystnaden efter regnet

när någon har rest bort

och aldrig återkommer

eller att ett barn just blivit fött

Insekterna sitter där med sina spröt

människorna står där i sina skor

och väntar på vad som ska komma

efter en sådan tystnad

Eller den här:

Med tänderna fastbitna

i det alltmer avgnagda livsbenet

med märgen utsugen

Tills svarta natten

med dagens höga klara

plötsligt kommer

och vi släpper greppet

gripna av en annan hunger.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2019/11/07/lennart-sjogren-i-grenverket/feed/ 0 Jan Lööf "Pelle på planetfärd" http://dagensbok.com/2010/12/31/jan-loof-pelle-pa-planetfard-2/ http://dagensbok.com/2010/12/31/jan-loof-pelle-pa-planetfard-2/#comments Thu, 30 Dec 2010 23:00:56 +0000 Alice Thorburn http://dagensbok.com/?p=22981 Alla som sett Skrot-Nisse och hans vänner, Jan Lööfs klassiska barnprogram, minns väl eremiten Bertil Enstöring. Han som helst ville vara ifred och ”skriva på sin bok”, men som ständigt jagades av ingenjören Ture Björkman som ville stjäla boken och därmed Bertils alla uppfinningar. För den som undrar vad Bertil Enstöring har gjort de senaste åren: han har flyttat till rymden där han bor ensam på en liten planet. Bra förutsättning för att få vara i fred kan man tycka, men inte tillräckligt bra för att bli av med Ture. Därför inkallas Pelle, känd från flera av Lööfs tidigare bilderböcker som till exempel Pelles ficklampa. I en rymdraket byggd av Nisse åker han till rymden och hjälper Bertil att sätta stopp för Ture.

Så värst dramatiskt är det inte, även om Ture Björkman rövar bort Bertils hund (som för övrgit heter Lajka). Snarare än att berätta en historia verkar Lööf ha velat sätta in några gamla karaktärer i en ny miljö: något som gett honom tillfälle att göra nya och roliga illustrationer. Här blandas rymdmotiv, som Pelle i det lilla rymdskeppet, med miljöer från olika planeter som han och Bertil reser förbi – det finns en planet där man håller på med danstävlingar (och en av deltagarna är mycket lik Gudrun Schyman) och en annan som är en stenåldersplanet. Som vanligt lägger Lööf in många detaljer i sina bilder, och flera bekantingar dyker upp, inte minst om man gilllar robotar.

Det här är en bok skriven på gott humör, och Jan Lööf på gott humör är allt som behövs för en bra bilderbok. Han har en förmåga att skapa en rak historia med driv för barn och samtidigt slänga in blinkningar till vuxna. Humorn är hela tiden väldigt godmodig, och lite proggig på ett charmigt sätt. Här har Bertil Enstöring till exempel två böcker med angivna titlar i sin bokhylla: den ena heter ”Astronomi”, den andra ”Das Kapital”. Att de små hintarna känns ganska planlösa, eller kanske med ett välvilligare ord spontana, gör egentligen ingenting, det är lite skönt att saker bara får vara utan att nödvändigtvis ha ett budskap.

Pelle på planetfärd är verkligen ett verk som känns framsprunget ur sponanitet och lek, planlöst men charmigt. Med det sagt måste dock betonas att det för den skull inte är slarvigt. Tvärtom finns här en stor omsorg kring helheten, och inte minst bilderna är mycket välgjorda. Men skapade med lekfullheten som ledstjärna.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2010/12/31/jan-loof-pelle-pa-planetfard-2/feed/ 0 Jan Lööf "Matildas katter" http://dagensbok.com/2008/12/13/jan-loof-matildas-katter/ http://dagensbok.com/2008/12/13/jan-loof-matildas-katter/#comments Fri, 12 Dec 2008 23:00:00 +0000 Alice Thorburn http://beta.dagensbok.com/?p=4008 Matildas katter är, vilket står klart för alla läsare redan från första sidan, inte helt vanliga katter: det handlar om ett lejon och en tiger. Matilda själv nämner dock inte detta faktum, för henne är de bara väldigt stora, och att alla blir rädda när de går på stan framstår för henne som lite av ett mysterium.

Matildas katter är Jan Lööfs första bok med en flicka i huvudrollen och det är också den första bok han skapat i datorn. Men både figurerna, färgerna och historien känns Lööfska ändå. När Matilda går på stan lurar mystiska män i hatt bakom hörnen och man skulle lika gärna kunna befinna sig i Ta fast Fabian eller Historien om det röda äpplet. Dock är det här en bok för lite mindre barn, med stora bilder och lite text. Katternas storlek är det som hela historien bygger på: Matilda kokar 20 liter köttsoppa varje dag och borstar kattänder med toaborsten. Ett lejon och en tiger är heller inte de mest smidiga djur att ha i sängen, och så snarkar de jättehögt.

Slutet av boken återställer allt till sin rätta ordning, och den klassiska bilderbokssagan är all. Blinkningar till klassikerna finns också boken igenom i Lööfs bilder: på väggarna hemma hos Matilda hänger tavlor med kända barnboksfigurer som Barna Hedenhös och Lillan från Kattresan. Det är en enkel bok, men omedelbart fängslande, och med Lööfs vanliga eleganta stil. Kanske är Matilda till och med lite mer uttrycksfull än hans tidigare huvudpersoner, och i minimala förändringar i hennes ansiktuttryck lyckas han fånga sinnestämningar mycket bra – liksom för övrigt också hos katterna.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2008/12/13/jan-loof-matildas-katter/feed/ 0