Arbetarklassens bästa partytricks är en personlig betraktelse över några av den ganska diffusa genrens centrala teman och giganter – ”Ivar Lo was here” heter betecknande nog den första av essäerna – men innehåller lika mycket ett ifrågasättande. Utan att direkt sysselsätta sig med några akademiska definitioner ställer Samuelsson frågor kring arbetarlitteraturens vara och icke vara, inte minst i nutiden.

Och just till detta fungerar den nästan oformliga essästilen så bra. Språket är kanske inte fullt så okonventionellt lajbans som titeln gör gällande och en och annan upprepning hade tjänat på att plockas bort, men i övrigt är öppenheten imponerande och givande.

Samuelsson blandar friskt Jan Fridegård och Stig Dagerman med Liza Marklund, Majgull Axelsson och Fucking Åmål. Inte sällan är det ett mycket fruktbart konfliktperspektiv som leder skildringarna framåt. Det handlar om motsättningen mellan att vara arbetarklass och skriva där man står och att göra en klassresa som författare, att vilja höra till något helt annat. Mellan den iakttagande outsidern och kollektivet, arbetarna och arbetarrörelsen. Mellan konstruktiva hjältar och fördummad massa. Av historien lär vi oss att en enhetlig skola alltid till viss del är en efterkonstruktion.

De flesta förknippar förmodligen begreppet arbetarlitteratur med en svunnen tid, med statare och skitiga fabriksgubbar. Och med en viss typ av författare som satte detta samhälle under lupp. Idag lever vi, menar Samuelsson, i myten om det klasslösa samhället, där alla är medelklass – eller åtminstone vill inbilla sig att de är medelklass. Och arbetarlitteraturen har hopplöst konserverats. Det betyder, skriver Samuelsson, ”att arbetarlitteraturens nu och framtid inte diskuteras med någon större skärpa och nyfikenhet, alltmedan dess legendariska historia vårdas av alla intill minsta vägglus, eftersom till och med vägglössen blivit akademiska och litteraturhistoriska”.

Att arbetarlitteraturen skulle vara ett avslutat kapitel tror Tony Samuelsson som synes inte ett spår på. Visst har den fått sina törnar, av 1970-talets dogmatiska definitioner, av motreaktionens individualism och marknadsliberalism. Men arbetarlitteraturen är lika levande som klassamhället i sig – och lika föränderligt. Vi känner kanske inte igen den på vägglössen, men på erfarenheten av underläge, på revanschlustan och på nödvändigheten i att sätta ord på människors verklighet. Den samhällstillvända litteraturen kommer att fylla en funktion lika länge som det perfekta samhället lyser med sin frånvaro. Och uppriktigt sagt, när har människor lyckats formulera (och komma överens om) hur det perfekta samhället egentligen ser ut?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Problem med sanningen

De flesta nutida läsare associerar förmodligen begreppet arbetarlitteratur till 1930- och 40-talens stora, till Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson, kanske Jan Fridegård eller Vilhelm Moberg. I den meningen hör arbetarlitteraturen till vår mest levande och uppskattade, även om litteraturvetenskapen kanske inte ännu gett den all den uppmärksamhet den förtjänar. Det håller på att förändras. Med facit i hand kommer arbetarlitteraturen att framstå som en av 1900-talets allra viktigaste tendenser, socialt och politiskt likväl som litterärt.

Vad som gör arbetarförfattarna problematiska är förstås att skildrandet av den egna klassen också kräver att man ställer sig utanför den. Utanförskapet är ett viktigt tema i slående många verk och för många innebar också framgångarna som författare en klassresa. Bildningsidealet, som kommit att spela stor roll inom arbetarrörelsen, har även varit ifrågasatt. Borde man inte i första hand eftersträva förbättrade materiella villkor, och låta själslig förkovran vänta? Som grinande appendix i nutiden, när luften sedan decennier gått ur folkbildningsprojektet – kanske har man ansett utökningen av högskolorna och studiemedlen som mer än nog? – visar undersökningar att nästan varannan LO-ansluten man aldrig läser böcker.

Men för den som vill läsa finns här fantastiska mängder tips. Naturligtvis blir det inga ingående genomgångar av författarskapen, men i gengäld sätts de in i välbehövliga sammanhang både historiskt – från sent 1800-tal till nutida arbetarförfattare – och vad gäller litterära influenser, politiska grupperingar och sociala villkor. Inte minst lyckas Furuland (för det är Lars Furuland som står för merparten av boken, den som fokusar författarskap och litterära strömningar) bra med att både lyfta fram viktiga kvinnliga författare och deras problematiska roll inom såväl arbetarklassen och -rörelsen som författaryrket.

Vad han dessutom åstadkommer är en skildring öppen också för författare som bara delvis, med vissa av sina verk, ingått i den proletära traditionen, och för viktiga influenser, inte minst under den första tiden kring sekelskiftet, när agiterande kamplyrik för stunden utvecklades till estetiskt och innehållsligt seglivade och demokratiskt viktiga berättelser. Bland annat är det för en generation för vilken Strindberg är den självklara litterära auktoriteten – att se upp till eller göra uppror emot – spännande att se vilket inflytande han hade på arbetarlitteraturens läsare och författare som det sena 1800-talet radikala bildstormare.

Vad som inte minst diskuterats i recensioner av boken är vilket utrymme som getts åt enskilda författare. Förtjänar Stig Sjödin verkligen ett eget kapitel? Är det rätt och riktigt att Moa Martinson faktiskt får ett eget, medan maken Harry klumpas samman i ett om ”5 unga”? Sådär kan man förstås hålla på. Varje litteraturhistoriker som ger sig in på stora övergripande projekt kommer att göra sina prioriteringar. Att ifrågasätta dem är naturligtvis alltid nyttigt, men blir löjligt om man inte med detta också slår ut huvudet att några rätta svar skulle finnas.

Slutligen behandlar Johan Svedjedals bidrag arbetarförlagen. På en ganska sluten bokmarknad fungerade arbetarlitteraturen nämligen i mycket som ett separat kretslopp med egna förlag och egen distribution, ofta genom arbetsplatsombud. Det är verkligt fascinerande läsning om en imponerande rörelse och visar även den på hur mycket litteratursociologin har att tillföra litteraturvetenskapen. Jag hoppas den här boken görs obligatorisk på varenda litteraturkurs. Bums.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Tyst i klassen?
• Biografi om en bokälskare
• Klasskamp/klasskramp
• När Moa träffade Harry

Det är någonstans i detta perspektiv som jag finner att Kvinnan är första könet är viktig som ett litterärt bygge i Jan Fridegårds, Eyvind Johnsons, men även Dagermans tradition. Det svenska folket som var och det som är här idag glimtar till och inte alls i nån samtidsroman med ätstörningar och indiekids och Stockholms uteliv, utan det slutar bara någonstans idag. Det börjar på 60-talet, värderingarna förankras där i Malmö med Kockums kranar som pekar mot skyn.

Kvinnan är första könet är Anna Ribes och hennes tvillingsyster Greta Ribes livshistoria. Dom ber författaren Ranelid berätta. Han lyssnar och lovar skriva. Boken är delvis självbiografisk och jag faller ofta i det inte särskilt fruktsamma funderandet om vilket som är tilldiktat och vad som är upplevt. Ranelid kommenterar själv detta när han berättar en slags cirkelkomposition. Meningar kommer igen, som ett mantra eller en shamandans eller bara för att tråka ut en eller för att väva in en i berättelsen och få en att tillslut känna livets vingslag, när man bläddrar blad i boken.

Vi följer tvillingarna Ribe genom det orättvist hårda men även det kärleksfulla sensuella livet. Historien i sig har väl sina knorrar, men det är inte den som fängslar mig. Ranelid är ingen "riktig" berättare på det sättet, hur gärna han än vill, men hans språk är mästerligt, det cirklar runt som örnen långt upp i skyn, runt tills det ser sitt byte och dyker ned.

Det finns en poetisk ådra hos Ranelid som han slår an i sina romaner och som hela tiden återkommer med bländande skönhet och visdom. Där emellan finns transportsträckor och utrymme för herr Ranelid att uttrycka sina åsikter som är ambivalenta. Hyllar både det borgerliga bildningsidealet och sätter klassisk musik högst, men han romantiserar även arbetarelivet och sätter kvinnan på piedestal. Det är jobbigt när personen Ranelid glimtar fram på detta sätt. Han är för mig en svårsmält figur.

Hans hyllning av skolfröken Anna Ribe är dock beundransvärd. Hans sätt att låta fröken Anna Ribe vara både lärarinna och älskarinna.

1. Anna skolfröken som älskarinna: "Jag vill inte leva utan lust, glädje och min kåta springa, säger Anna och håller min kuk i handen. Den reser sig i givakt och bugar snart för stunden."

2. Anna som lärarinna: "För att slippa skiljas från sitt bibliotek och 117 000 verk medan han var på resa lät den ivrige läsaren och storvisiren av Persien, Abdul Kassem Ismael, forsla dem på en karavan av kameler som hade dresserats att gå i alfabetisk ordning."

I boken passerar ett väldigt persongalleri. Jag ska bara nämna den tredje huvudpersonen: Annas enfödde son Viktor med vattenskalle som under sitt 20-åriga liv aldrig uttalar ett ord men som älskar spårvagnar och Bach, Mozart och Haydn. Och modern Anna förstår honom på något självklart vis och varje gång Ranelid talar om detta, får jag en konstig bild i skallen: Ribe betyder fisk på serbiska och jag ser Anna Ribe simma i sonens vattenskalle …

Och jag övertygas i att det finns något befriande hos Ranelid, jag känner impulser till kreativitet. Nya meningar börja röra sig i min skalle som fisken som Anna och Greta Ribes efternamn har blivit. Låt oss släppa ut den fisken i havet vid den nya tidens Öresundsbro, vid ett annat Malmö, än det vi kan läsa om i Kvinnan är första könet.

Similar Posts:

• Englund vs Ranelid part 2
• Englund vs Ranelid
• Ranelid under lupp
• Felstavat om klotter
• Offentliga tårar