Berättelsen i 36 urnor: En historia om att ha fel utgår från Sirpa Kähkönens relation till sin mamma och delvis också relationen till morföräldrarna. Sirpa Kähkönen är författare, som i en romansvit har levandegjort kvinnors liv i staden Kuopio under vinter- och fortsättningskriget. Undersökningarna i arkiven som rör tiden för inbördeskriget utmynnade i romanen Granitmannen och sakprosaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger. Historieforskningen har utgjort en stor del i Kähkönens karriär och dessutom har hon varit ordförande i finska PEN-klubben och i Folkbildningssällskapet.

Åh, så stark hennes tro har varit på berättelsens kraft. Samtidigt har skrivandet varit ett sätt att vara flitig och ta vara på möjligheter som inte gavs de tidigare generationerna. Morfar fängslades på grund av sin politiska tillhörighet, mamman som med sin utlevande personlighet råkade ut för en trafikolycka som 16-åring.

Kähkönen får även den här gången fatt i bokstäverna för att sätta samman dem till ord, meningar och stycken. Men här uttrycks ett ifrågasättande, hon distanserar sig från sin egen duktighet och sin författartalang. Resultatet liknar därför ingen roman, inte heller en biografi. Finland har sin historia och tyngden på axlarna som följt av krigen släpper aldrig. I associationsflödet finns också den forntida mytologin, därav Tuonis jungfru som har uppgiften att ro över den döda mamman till Tuonela, underjorden.

Berättaren sitter med bouppteckningen under en enda natt, och det är ingen vanlig lista med fastigheter, besparingar eller tavlor. I stället är det frågan om vändpunkter som kantat familjehistorien och de första kopplas till en kofta, en tom papperspåse för karameller, en frusen kålrot. Tuonis jungfru sitter bredvid som stöd eftersom mammans närvaro i lägenheten har något skrämmande och kusligt över sig. Dottern har en del otalt med sin mor, men det är hög tid att släppa taget. Genomgången sker strukturerat och välordnat … ända tills tankeflödet slingrar sig på småstigar, gör omtag och sällan har väl en författare så snyggt visat att det egna privata och personliga kan man inte så enkelt dela in i en inledning-handling-slut. Livet är ingen roman och ingen avhandling och minnen är komplexa och opålitliga och ordsvadan kan också sluta i

Såväl Virginia Woolf som Jamaica Kincaid skulle kunna ställa sig bredvid berättarjaget, som stöttande väninnor. Intensiteten och sanningsanspråken bränner till, föremålen är laddade och tankeströmmen går i cirklar eller ut i tomma luften. Ibland måste en författare få rada orden på varandra eller strunta i att avsluta en mening. Ett uteblivet skiljetecken är där av en anledning – nästan som för att peka på existentiell tomhet.

Skildringen har oräkneliga smärtpunkter: I släkten har funnits personer som yttrat giftiga repliker när man som mest behövt en kram. Avundsjuka mellan generationerna. Kroppsligt lidande. Är släktarvet bara taggtråd, klasshat och uttjatade mantran? Nog kan det kännas så, men i slutet anas försoningen. Så bra att Tuonis jungfru sitter i rummet och pekar på att bouppteckningen är klar med sina 36 föremål. Klockan är slagen och mamma måste gå.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Drömmen om Utopia
• Frånvaron och ljuset
• I upplevelsen av landskap och människor
• Kärlek i omänsklighetens tid

Vi odlar mat och först när det finns ett överskott, vilket producerar välstånd, odlar vi kontemplationens mark, en trädgård med saker som inte är nödvändiga för vår fysiska överlevnad. Den medvetenhet som har sitt ursprung i själva det faktumet är vad som ger trädgården dess särskilda, mäktiga plats i vårt liv och vår fantasi.

Jamaica Kincaids beskrivning av sin expedition till de himalayanska bergsvidderna gavs för första gången ut av National Geographic för snart tjugo år sedan. Nu, utgiven på svenska i fin översättning av Niclas Nilsson och med ett nyskrivet förord av Kincaid själv, får vi återigen träda in i de tre veckor av hänförelse och kontemplation som resan utgör för författaren, men också de frågeställningar om privilegier och kolonialism som ställs på sin spets.

Är det en reseskildring? En memoar? En essä? Bland blommor beskrivs som allt det, och samtidigt tycks texten inte helt vilja passa in i någon av de kategorierna – ingen av dem lyckas helt beskriva vad den här texten vill och lyckas göra. Det började med att Kincaid fick ett förslag från National Geographic att ”åka till en plats och göra något hon tyckte om” för att sedan berätta om det för sina läsare. Det är precis vad hon gjorde. Tillsammans med Dan Hinkley, hortonom, och två vänner till honom, reste Kincaid 2002 till Nepal för att vandra i bergen och samla in fröer att odla i sin trädgård i Vermont.

Boken är en återberättelse av Kincaids upplevelser av den resan, både den yttre med allt vad det innebar: långa vandringar upp och ner i berg som får Kincaid att ifrågasätta sitt tidigare synsätt att världen skulle vara ordnad horisontellt – förhåller sig inte allt i själva verket till en vertikal ordning? – ständiga spår av och direkta möten med maoister som kanske eller kanske inte vill släppa fram dem med liven i behåll, sökandet efter växter som uppfyller drömmen med själva resan: att hitta något på en avlägsen plats och ta med sig det hem till sin trädgård och få det att växa; ett sorts ultimat ägande och erövrande. Men denna reseskildring handlar lika mycket om det inre: Kincaids plats i världen, nu en privilegierad person som för nöjes skull kan resa tvärsöver världen och samla fröer till sin egen trädgård medan någon annan bär hennes och hennes vänners väskor och dukar fram alla måltider de äter, och som ändå är samma person som växte upp på en karibisk ö där man odlade för att äta, inte för att det var vackert.

Med Bland blommor lyckas Kincaid skicka läsaren på en skimrande och magisk resa, som är lika förundransvärd som tankeväckande, som ställer frågor och inte kräver svar, som lyckas hålla flera sanningar parallella med varandra snarare än ställa dem mot varandra. Behållningen är nämligen inte bara att få se Himalayas sluttningar i text, utan att få se dem genom Kincaids ögon. Hela vägen får läsaren följa med som ett sällskap till en guide som inte bara berättar vad hon ser i terrängen, utan dessutom pekar ut tankeväckande själsliga och samhälleliga angelägenheter lika självklart och lätt som om de faktiskt vore en del av landskapet. Upplevelsen är förundransvärd.

Similar Posts:

• Jamaica Kincaids trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Kolonialismens sista dans
• En fotobok utan fotografier
• Kålroten i bouppteckningen

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

Och den dagen var solen på sin vanliga plats, därovan och mitt på himlen, och den sken på sitt vanliga sätt, så skärande ljust, och fick till och med skuggorna att blekna, fick till och med skuggorna att söka skydd;

Raderna som inleder Mr Potter har en ödesmättad ton. Läsaren dras med, får möta en person som har en avgörande betydelse trots att berättaren målmedvetet går in för att beskriva något helt annat – nämligen att personen saknat betydelse.

Miljön är en ö i Karibiska havet, där människor bott i hundratals år. I enkelt byggda hus gör man det nödvändiga för att hålla sig vid liv. Ofta görs barn – som föds när tiden är inne. Exempelvis föds en pojke 1922. När pojken flera år senare arbetar som taxiförare är han med och gör ett nytt barn. Men sju månader senare har taxiföraren inte längre kontakt med kvinnan som bär hans barn.

Barnet bär sin fars efternamn men på födelseattesten i kolumnen för faderns namn finns bara ett streck. Hon lär sig läsa och skriva, något hennes far aldrig gjorde. När hon är fyra år manas hon att gå fram till sin far och begära pengar till skolböcker. Han sjasar iväg henne. Ingen fadersblick, ingen igenkänning, ingen vänlighet. Bara ivägsjasad sådär.

Möjligen skulle Mr Potter kunna vara en hämndberättelse, men nej, så kan åtminstone inte jag läsa romanen. Fadern är förvisso en helt frånvarande person och här finns avgrunder som gestaltas med tyngd. Den avvisade flickan tappar inte fotfästet, hon blir närvarande i andras liv. Därtill har hon makten över berättelsen om fadern. Men det är ingen anklagelseakt. En anklagelse förutsätter att där funnits känslor, anknytning och svek. Och anknytning har det ju aldrig varit frågan om.

Han som bara fanns som ett streck i födelseattesten ringas in. Ordet likgiltighet förekommer i texten. Likväl har något vällt in med jämna mellanrum hos berättaren. I texten speglas det genom flera omtagningar i ordpar och meningsstrukturer.

Inte bara en frånvarande fader ryms i berättelsen. Kincaid fyller romanens ögonblick med historisk svindel på ett formidabelt sätt. In glider kunskap om folkförflyttningar som berott på människans talangfulla förmåga att orsaka skada. Persongalleriet som illustrerar detta utgörs av skolläraren som avskyr de lågt bemedlade, den tjeckiske läkaren som flytt från världsdel till världsdel och taxirörelsens ägare mr Shoul med bakgrund från Libanon och Syrien.

[---] och de kunde inte tala om det, alla dessa skuggor, allt detta förflutna som hade samlats i skuggorna och fortfarande samlades i skuggorna, för skuggorna blev tätare och tätare, och mr Potter och mr Shoul kunde aldrig tala om dem, sina skuggor; världen vägrade låta dem göra det, tala om skuggorna i vilka de levde, världen skulle först skaka och sedan gå i en miljon bitar av någonting annat innan den lät dem göra det.

I sökandet efter fadern som flickan menar saknat betydelse är det ändå märkligt att finna personer som haft en avgörande betydelse för hennes födelse. När dominobrickor faller på varandra som de gjort i denna historia går det inte att värja sig – bara häpnadsfullt bekänna att alla betyder något någon gång – se det som slump, eller inte. Dimensionen är av filosofisk art och när ljuset släpps in på detta sätt, tycker jag att hon är mycket läsvärd, Kincaid.

Similar Posts:

• Kålroten i bouppteckningen
• Hänförande resa bland berg
• Jamaica Kincaids trädgård
• En appell för fantasin
• En förvriden myt i vinterskrud