I ett myller av människor där alla är olika men ändå lika är det ingen som utmärker sig. Det är vad Ok International handlar om. Det är intet nytt under solen. Shakila jobbar som laboratorieassistent på ett sjukhus i Chicago. Där får hon tolka när en spansktalande patient kommer in på sjukhuset och påstår att hon har blivit korsfäst av sin man. Om två veckor börjar Shakila en ST-tjänst som barnläkare. Hon är utbildad på Kuba, född i London och uppväxt i Tanzania. Hennes mamma är från Jamaica, hennes pappa är från Tanzania, så är också hennes man. Hon är ett resultat av internationella relationer.

Jag var tanzanier. Nu svävar jag i ett tomrum. Jag talar swahili, franska, engelska, spanska, latin. Min familjs blod reser omkring i världen.

Hon är arg på afroamerikanerna, de som kräver särbehandling för att deras förfäder en gång förslavades. De har fått sina liv serverade, menar hon, efter det att deras förfäder förslavades, och sedermera blev fria från slaveriet. Hon och hennes familj har kämpat sig uppåt. Hon vill inte jämföras med afroamerikanerna, hon är inte som de. Hon ser på det land hon lever i, ett land där alla lever uppdelat och där ingen har intresse av att beblanda sig med någon som är annorlunda.

USA är ingen stor smältdegel. Vi smälter inte samman.

Efter en bilolycka hamnar Shakila hos polisen. Det som ser ut att vara ett förhör blir ett samtal om identitet och ursprung. Är det verkligen så stor skillnad på henne och de runtomkring henne?

Ok International handlar inte bara om detta, den är också det. En i mängden. Inget nytt under solen skriver jag. Nej, det här är helt enkelt inte så speciellt. Alla är på sätt och vis olika men ändå lika. Om en novell ska fånga mitt intresse måste den vara mer olik än lik.

Similar Posts:

• Trainspotting light
• Rysligt välskrivet
• Noveller som fastnar
• Små stora betraktelser
• Komprimerade noveller

I Nordkraft finns hela missbrukarregistret. Från fredagsrökarna i ena änden till Steso-Thomas i den andra. Steso-Thomas missbrukar hejdlöst vad medvetesförändrande preparat som helst men har en förkärlek för Stesolid. Han överdoserar ständigt, är nära döden alltför ofta och självklart är han blek och smal som en banjosträng.

Eftersom Steso lever lite på övertid blir han ett självklart nav i den myt- och historiebildning som bokens karaktärer ständigt ägnar sig åt. Boken består av tre huvudberättelser och inom dessa fullkomligt vimlar det av småhistorier – när Steso tog flera hundra svampar, när Asgers hundar slutade para sig… och så vidare.

Det handlar om en mindre mängd människor som försöker kombinera missbruk med ett någorlunda värdigt liv. Ett liv som ofta går ut på att träffa andra missbrukare, knarka och snacka om det senaste.

Bokens första huvudberättelse handlar om Maria som är "pusherfrau". Hon åker till Kristiania med jämna mellanrum för att hämta hem varor till pojkvännen Asger. På samma gång som hon utnyttjar pojkvännens tillgångar utnyttjas hon alltså själv som langare, en situation hon sitter hopplöst fast i.

I den andra berättelsen får vi följa Allan, nyss hemkommen från en tid på havet och förföljd av gamla demoner. Han vacklar vid att falla tillbaka in i sitt tidigare missbruk. Allans bekantskapskrets i Ålborg överlappar Marias och i den tredje berättelsen flyter alla dessa människor ut i en ström av ansikten och minnen.

Den sista delen skildrar händelserna kring Stesos oundvikliga död. Där borde också gränsen för de övriga romanfigurernas acceptans för det egna missbruket krympa, eftersom det genomgående funnits en outtalad devis att "jag är i alla fall inte lika tragisk som Steso" hos dem alla. Istället träffas de på begravningen och hänger sig åt ett nostalgiskt historieberättande som aldrig tycks ta slut. Det här är bokens svagaste punkt. Trots den ofta miserabla vardag som författaren guidar oss igenom saknas det vilja till förändring. Bilden är, fastän den ena kompisen efter den andra slutar sex fötter under jorden, alltför romantiskt skimrande i sin bild av gemenskap och kamratskap. Visst är det befriande att slippa både sentimentaliteter och pekpinnar, men det förefaller osannolikt att karaktärerna ska vara så statiskt orädda som de visar. Slutet kunde istället ha utnyttjats till att skrapa lite mer på alla dessa karaktärsytor.

När Nordkraft gavs ut i Danmark 2002 var den en stor kritikerframgång och Jakob Ejersbo lyftes fram som landets nya stora samtidsskildrare. Boken blev till film som hade premiär i mars i år. Och kanske hade Ejersbo ett filmmanus i bakhuvudet när han skrev Nordkraft. Men till skillnad från den här genrens stora stilbildare – Irvine Welshs Trainspotting, så misslyckas författaren alltför ofta med att skapa sympati och empatier i tragiken. Kanske beror det helt enkelt på att tragiken i Nordkraft inte är särskilt påtaglig. Flera av bokens karaktärer verkar leva ganska gott i sina missbruk, förutom Steso som riktigt omdömeslöst skenar i helt fel riktning och därför blir dess mest engagerande själ. Och där Steso är Nordkrafts svar på Trainspottings Spud så är hela romanen i slutändan inte mer en teckning av några knarkares vardag på andra sidan sundet. En nordisk Trainspotting, helt enkelt. Som väl aldrig kunnat bli annat än en lightversion av föregångaren?

Similar Posts:

• Ett liv i missbruk
• Att skriva genom smärta
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd
• Inget utmärkande