Vad som sällan berättas däremot, är de händelser som upplevs vara ett enda stort misslyckande, också om man tittar på den nationella historieskrivningen. Kanhända finns någonstans en dos av skam, en känsla som väcker stort obehag hos de flesta. Det har inte hindrat Jack Werner när han fick höra talas om vikingaskeppet Ormen Friske. Farkosten var ett bygge som stod klart år 1949 och året efter seglades i väg på en längre färd.

Werner har i undersökningen av skeppets öde vävt in en mängd trådar i svensk historia som rör den tid när mina föräldrar var på väg in i vuxenlivet. Efter andra världskriget tycktes en positiv känsla ha varit allmänt utbredd i landet. Många var medlemmar i en eller flera föreningar. En viss ledighet blev avtalad för de anställda. I Sverige fanns erfarenhet av att arrangera utställningar för stora publikskaror också för internationella besökare. Det fanns drömmar att förverkliga i slutet av 1940-talet. Som kontrast till Sveriges privilegierade situation påminner Werner att i andra europeiska länder låg städer i ruiner och att där var hemlösa tidvis beroende av svensk nödhjälp.

Men tillbaka till skeppet. Det hade en koppling till personer inom Friskvårdsförbundet, en förening som grundades 1941 i konkurrens med andra föreningar. I bakgrunden fanns en åsiktskonflikt när det gällde synen på kropp och hälsa. Somliga förkastade idrott med tävlingsmoment, men anammade gärna andra friskvårdsideal. När Werner berättar om hur idéerna och argumenten fördes fram i debatten, som ännu bar på skuggor med ideal om den ädla nordbon, är det som att befinna sig där. Samtidigt tänker jag – är de inte lika, tvisterna? Same, same but different. Och är inte trätoämnena ganska futtiga när man får lite distans till dem?

Skeppets byggande har sin förklaring inte bara i tidsandans glädje över att bo i ett land  med många föreningar, utan också i den drivande personen Sten Schröder. I sin roll inom Friskvårdsförbundet får han chansen att förverkliga sin dröm sedan barnsben. Nämligen att bygga en farkost enligt modeller från bevarade norska vikingaskepp.

Mycket faller på plats trots många hinder på vägen såväl för Schröder som för bokens författare. Werner hittar nya fynd medan han kartlägger hur det gick till när Ormen Friske förliste i Nordsjön. Brist på resurser verkar ha gjort det svårt för den svenska ambassadpersonalen i Västtyskland när sökande efter olycksfarkosten pågick. Under årens lopp har också andra velat veta hur vikingaskeppet försvann. Werner kom i kontakt med en nederländare som gjort videointervjuer med efterlevande till de omkomna. Slutsatsen är att projekt kan bli jättelyckade, och de kan landa i en katastrof. När spåren ställs samman är det omöjligt att undgå slumpens betydelse i denna historia.

Ingenstans väljer Werner att spekulera om hur stor roll en viss personlighetstyp kan ha. Han väljer en anständig ton och frestas inte att raljera kring en entusiastisk familjefar som lämnat sin trygga anställning som ingenjör för en osäker karriär i ett förbund med dålig ekonomi. Det är värt beröm, tycker jag.

Vikingatiden har i vissa tider haft ett starkt skimmer av hjältedåd och en del av dessa egenskaper har av somliga använts för att berätta om ett heroiskt förflutet. När jag går in i en svensk souvenirbutik ser jag hyllor belamrade med vikingahjälmar i plast. Jag vet inte vad denna tanke egentligen vill säga mig – kanske signalerar den bara i all enkelhet att jag aldrig kommer sätta en sådan på mitt huvud. Jag läser hellre en välskriven bok om hur mångfacetterad den svenska historien är också när det gäller så näraliggande decennier som 1940- och 1950-talet.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld

På internet finns en typ av skräcklitteratur som bygger på återberättande, på spridning – de är vandringssägner; digital folklore. De kallas för creepypasta, av engelskans creepy och copy-paste. Jack Werner är journalist och författare – känd från creepypodden, men också till exempel från Viralgranskaren och för den oavsiktligt geniala liknelsen ”Hans andedräkt luktade ruttnande Internet”. I Creepypasta – spökhistorier från internet, har han samlat berättelser om getmän, Slender Man, spöken som hemsöker google maps, och mystiska ryska militärexperiment, och varvar dem med egna tankar, analyser, och kontext.

Creepypasta som genre hör kanske inte till mina favoriter när det gäller skräcklitteratur – det korta, avskalade formatet och ofta lite generiska innehållet blir tröttsamt efter ett tag. Men det finns undantag, och en del av berättelserna som jag introduceras för i Werners samling uppskattar jag verkligen. Som Ett hus med regler – en berättelse om en person som flyttar in i ett hus som tycks straffa hen när hen bryter mot de regler som huset själv har satt upp.

Den första var att jag bara fick sova i sovrummet. En gång somnade jag i vardagsrummet. Jag låg och dåsade i soffan tills jag vaknade av att min arm fastnat mellan soffan och väggen. Den väggen var flera meter bort när jag somnade. Det gjorde ont, men smärtan överskuggades av känslan av att jag inte skulle vara där.

Den långa, välskrivna berättelsen om hur huset uppfostrar berättarjaget genom att flytta på möbler, ändra antalet trappsteg i trapporna, eller knyta klädesplagg runt hens hals, väcker en elegant gränspsykotisk känsla. Sen kanske jag tycker att placeringen i kapitlet om ritualer (som att stå framför spegeln och frammana Bloody Mary) är lite långsökt, men folklore kommer alltid vara svår att passa in i prydliga kategorier. Där gör Werner annars ett bra och grundligt arbete, och med undantag för avsnittet om datorspel (där mitt personliga engagemang brister, men som andra nog kan uppskatta) så värdesätter jag hans ofta utförliga research kring de vrår på internet där spökhistorierna är skrivna.

En uppenbar brist med Creepypasta är översättningarna. Eftersom ingen översättare nämns på försättsbladet antar jag att Werner har gjort översättningarna själv, och det är olyckligt. Stilmarkörer och slang faller bort, vilket gör berättelserna likartade och platta, och ibland undrar jag om Werner ens förstått grundbetydelsen. Som i ursprungsberättelsen om Slender Man. Den engelska texten är:

We didn’t want to go, we didn’t want to kill them, but its persistent silence and outstretched arms horrified and comforted us at the same time…

Detta översätter Werner till:

Vi ville inte gå, vi ville inte döda dem, men deras [sic!] kompakta tystnad och utsträckta armar både skrämde och invaggade oss i trygghet samtidigt…”

Kanske är det en simpel typo, men genom att översätta ”its” (dess – syftar på Slender Man) till ”deras” (syftar på barnen) får meningen en helt annan betydelse. Att Werner sedan översätter persistent (ihållande) till ”kompakt”, comfort (trösta) till ”invagga i trygghet”, samt bygger en otroligt obekväm mening med ”både skrämde och invaggade oss i trygghet samtidigt…”, gör inte saken bättre.

En bit in i läsningen börjar jag betrakta Creepypasta mindre som en bok som ska läsas från början till slut, och mer som en översikt, en antologi över creepypastan, där man kan hoppa över de mycket grundliga berättelserna om ett datorspel man bara har ett hum om, och istället nörda ned sig i den helt objektivt mycket mer intressanta mytologin kring Slender Man. Då börjar jag omedelbart tycka betydligt bättre om den, så jag rekommenderar den approachen från början.

Similar Posts:

• De virala osanningarnas konsekvenser
• Friskt vågat – allt förlorat
• Den som söker måste inte alltid finna
• Form finns visst på internet!
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck

Werner var med och startade Viralgranskaren, en redaktionssatsning som kritiskt undersöker virala påståenden, bilder och andra uttryck med den uttalade ambitionen att visa upp en bit av verkligheten, som delas vitt och brett. Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå hamnar i skärningspunkten mellan viralgranskningande och fascinationen för berättelsen bakom berättelsen. Genom att lyfta exempel från hela internets historia diskuterar Jack Werner vidare kring vad som kan hända när någon bestämmer sig för att klippa och klistra ihop sina egna versioner av sanningen eller skapa helt egna historier och hävda att de stämmer.

Utöver moderniserade vandringssägner diskuteras här bland mycket annat uppkomsten av påhittade popartister som försetts med andras låtar, de onda clownernas plötsliga påstådda utbredning över världen, skämt om att Microsoft är på väg att köpa den katolska kyrkan och uthängningar av falskt terrorbrottsanklagade personer. Låter det spretigt? Det är det inte, bredden reflekterar snarare på ett målande vis det verkligt mångfasetterade internetsamhället som har vuxit fram. Kapitlen är korta och många men sammanfogas av ett underliggande källkritiskt resonemang och ger en bild av ett ständigt växande träd vars utskjutande grenar utgör nya sätt att kommunicera. Men rötterna står stabilt i historien. Kommunikationsvägarna må vara nya men baseras ofta på urgamla principer. Politisk propaganda, spelande på fördomar och ryggmärgsreflexer, hårdvinklingar.

Att kommunikationen idag går så mycket fortare än tidigare får också konsekvenser för den etablerade journalistiken, vilket flera händelser som skildras i boken vittnar om. Jack Werner benar ut och ger perspektiv på tillfällen då seriösa medier till exempel plockat upp dåligt underbyggda historier och snabbt kastat ut dessa som sanningar. Men boken utgör samtidigt ett tålmodigt försvar av journalistiska grundprinciper och visar i stället upp hur alla kan fela, tunga tidningsredaktioner, du, jag och Jack Werner själv, i en tid dominerad av hastiga beslut och blixtsnabba sociala medier.

Det är en högaktuell och spännande spegling av ett samhälle där manipulerade sanningar ständigt dyker upp i vardagens flöden. Vilket är en realitet vi alla ständigt måste förhålla oss till, särskilt i dessa politiskt polariserade dagar. Boken får dig garanterat att tänka ett varv till innan du reflexmässigt trycker på den där dela-knappen igen.

Similar Posts:

• Digitala vandringssägner som skrämmer
• Friskt vågat – allt förlorat
• Poesi med en räv bakom örat
• Flykten från samtalet
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda