För Engström är barlivet ett sätt att leva, ett sätt att kommunicera, ett sätt att umgås med vänner. Han poängterar detta med stor tydlighet i denna bok. Och han gör det med en sådan övertygelse och en sådan inlevelse att man kan inte låta bli att tycka om det. Det finns en ärlighet i hans fotografi, och för all del en viss självupptagenhet också.

Här finns exteriörer och interiörer som är lite hjärtskärande i sin melankoli och känsla av ensamhet. Och en viss Parisromantik, men av den äkta sorten. Här finns bilder från gatan som har William Kleins burdusa buffliga direkthet. Ibland fångar han den eviga jakten på kärlek. Hans känsla för stadens slitna tecken är fantastisk.

Jag förstår idén, ett flöde av bilder där helheten skapar en stämning. En evig vandring mellan sjaskiga hotellrum och det lockande ljuset från Paris krogar.

Som titeln antyder så är det skisser av den stora staden. Bilderna är tagna under en tjugoårsperiod. Engström blandar svartvitt och färg, polaroider och grovkornig småbildsfilm. Han har det precisa fotografiska ögat men slänger sig frejdigt mellan olika tekniker.

Jag bryr mig egentligen inte om vilka alla gubbarna på bilderna är. Även om jag ibland stannar upp och undrar, är det där Cristian Caujolle den kände fotoskribenten, som ung? Och är inte det där någon av JHs tjejer? Och wow… vilka polare han har.

Men sen tänker jag, nej, jag vill inte gå på den grejen, mytbildningen omkring JH. Kan inte låta bli att tänka, vilken oerhört stark bok detta hade varit om han hade gallrat lite bland alla minnesbilder, inte minst bland självporträtten. Engström har ett sådant djup och en sådan intuitiv uppriktighet i sitt fotografi att han inte alls behöver ägna sig åt mytbildning.

Men det är en fin bok. I ett enkelt utförande, flexiband med kasett, som det heter det på förlagsspråk. Den är tänkt att läsas mycket, tills den långsamt faller sönder.

Och det perfekta soundtracket till den här boken är naturligtvis Gun Clubs låtar Mother of Earth eller Walking with the beast. Melankoliska sånger som säkert även har spelats på Parisiska barer.

Similar Posts:

• Kärlekmöten i Paris och Värmland
• Poetisk fotodagbok från Bryssel
• Värmland tolkat av två fotografer
• Tidlös Parisskildring i svart-vitt
• Personligt foto med tungsint ton

Jag gillar mest de symboliska bilderna. De runda caféborden uppställda på varandra för städning. I en för övrigt tom lokal, eller kanske ute på gatan. Bordsytorna nästan kärleksfullt limmade mot varandra. Eller bilden på de två flipperspelen, vilken föreställer J H och vilken föreställer Margot? Attack from Mars eller Monster?
För- och- eftersättsbladen har collage från parets hemtrakter Paris och Smedsby. Ett slitet Paris och vinterbilder från Värmlandsskogarna.

Det är egentligen en ganska gullig bok, med en underton av desperation. Ett försök att stoppa tiden i den där första omtumlande och passionerade förälskelsefasen.
I februari får vi veta hur det gick sen. Då kommer nästa bok av Engström /Wallard. 7days Athen. November 2011. Även denna ges ut på det japanska förlaget Super Labo. Ett litet förlag som har specialiserat sig på fotoböcker i små upplagor och i ett litet format. Något som känns befriande när de stora förlagen försöker överträffa varandra i konsten att göra tjocka och stora böcker.

Similar Posts:

• Melankolisk Parisskildring
• Värmland tolkat av två fotografer
• Poetisk fotodagbok från Bryssel
• Djupdykning i Paris förflutna
• Tidlös Parisskildring i svart-vitt

Engström har vandrat runt på Bryssels gator med sin kamera, suttit på krogar och barer. Det handlar om tillfälliga möten och om kulturlandskapet. Han har lyckats ladda sina skenbart banala motiv med ödslighet och en slags väntan.

Här, just här, på den här dammiga parkeringsplatsen där det märkligt nog bara står WW Golf-bilar, 4 stycken. Där kommer något avgörande att hända, eller har redan hänt. Den där ödetomten som är som hämtad ur The Wire, har också något ödesmättat över sig. Dom där sjukt många kablarna som försåtligt slingrar sig runt ett gathörn, Är det hela Echelon som samlar sin information där eller?

Jag försätts i ett tillstånd av förstämning när jag betraktar bilderna från de ödsliga gatorna som ger mig déjà vu upplevelser av filmen Alphaville. Men det är en slags kreativ förstämning. Den där bilden med kablarna skulle jag gärna ha på min vägg som en slags påminnelse om något jag inte riktigt förstår.

Det är nästan uteslutande män som Engström porträtterar, de ser slitna ut, så slitna som vi alla ser ut när vi avbildas med hjälp av en oförsonlig blixt. Men där finns alltid en glimt i ögat ” Vi skall visa dom jävlarna”. Scenen är oftast en gata eller en bar.

Bilderna är gjorda som triptyker, man viker ut boksidan och får se människan i tre olika bilder. Det blir lite som att betrakta en film i ultrarapid. Boken måste läsas i ett lugnt tempo. Vika ut och sedan vika in igen. Alltså tid för eftertanke.

Sin kvinna har fotografen avbildat naken nästan svävande mot en vit bakgrund. Hon befinner sig långt borta från männens och barernas gemenskap. Det är kärleksfulla bilder som står i kontrast till de evigt rökande männen på krogarna.

Engström låter varje bildsekvens åtföljas av korta dagboksanteckningar. Ibland små berättelser, ibland sentenser, som så här;

12.3.2003
Ibland får jag för mig att vissa fotografer vill förklara världen med sina bilder. Då slår jag bakut och får lust att fotografera igen.

I denna perfekta bildvärld där käcka, skarpa, engagerande, politiskt korrekta bilder sköljer över oss är det skönt att försjunka i J H Engströms stökiga, brötiga, ibland oskarpa men ändå väldigt medvetet precisa bildvärld. En högst personlig bildvärld som ändå har en slags allmängiltighet. Den förklarar inte världen men visar att vi är alla ganska lika. Vi har alla stått i hissen och sett de där nerpissade metallväggarna passera förbi. Och vi har alla funderat över vilka historier de ensamma männen vid bardiskarna bär på. Så här kommenterar han själv sin bok

04.07.2003
Vad handlar mina bilder om?
Välj själv!

Similar Posts:

• Melankolisk Parisskildring
• Värmland tolkat av två fotografer
• Kärlekmöten i Paris och Värmland
• Människospår i storslagna landskap
• Bilder från en kall stad

De bägge fotograferna har varsin del av boken.
Petersen, den äldre av de två, debuterade med en bok om Gröna lund 1973, Och visst finns det här bilder med samma lekfullhet och humor som i debutboken. Men här finns också en mer ödesmättad ton, de där tomma platserna. Någon har fått hem en vedhög som nog räcker hela vintern. Bonden har glömt att täcka över halmbalarna ordentligt. Grabbarna som byggt skateboardramper har gått hem, när isen börjat lägga sig i asfaltens pölar. Ett nytt inslag i hans fotografi har blivit djurbilderna, säregna hästporträtt, hundar, katter eller det avstyckade älghuvudet.
Men mest handlar det om människors känslor: åtrå, ruelse, melankoli och tokglädje. Dansbanorna som plats för förväntan, utlevelse eller förtvivlan. Familjefesterna och livet kring camping- och badplatserna. Petersen klafsar omkring i de värmländska skogarna och stugorna med en slags tillbakalutad självklarhet som skiljer sig från hans tidigare böcker, French kiss, och Sete # 8. Där fanns mer svärta och svårmod. Här är han hemma.
Engströms stil är mera spretig, sökande, kanske lite blygare. En serie grovkorniga, svartvita flygfotografier får mig att tänka på ryska spionsatelliter och övervakning. Eller kanske är det någon slags gud som kikar ner på människans tafatta försök att organisera tillvaron i form av köpcenter och fotbollsplaner.
En serie bilder visar det helt folktomma, lilla anonyma samhället. Färgerna är så urblekta att man kan tro att bilderna legat ute i solen i flera år. Det är den där bakfyllekänslan man kan ha i ett litet brukssamhälle tidigt en söndagsmorgon. I en bildsvit blir han nära och intim med de danspar som han och hans kamera slingrar sig runt. Mest förtjust blir jag i dessa fantastiska landskap i skitiga färger, nedtonade och just så som det är i Sverige, i Värmland, när det bottenlösa svårmodet griper tag.

Jag kan inte låta bli att göra jämförelser. Petersen har fotograferat ett avslaget ensamt träd i skogen. Antagligen är det blixten som har kapat trädet i en elegant vinkel. Engström har en liknande bild, men här har ett buskröjningsaggregat fullständigt flisat till två träd. Man kan bli amatörpsykolog för mindre. I bägge fotografernas arbeten skymtar det där speciella nordiska svårmodet och naturmystiken som man också finner i Agneta Ekmans bok Tall-Maja eller Gerry Johanssons skogsbilder.
Detta är inte bara en skildring av stämningar och människor och landskapet i Värmland. Det är en bild av hela det Landsbygdsverige som vi alla här i landet bara har ett par generationer bakom oss. Och framför allt så är det naturligtvis en slags självbiografi i bild som de bägge fotograferna har gjort. Deras sätt att minnas gänget vid korvkiosken, mopparna, supandet på parkeringsplatsen utanför dansbanan, familjemiddagarna, alla kvinnor som man ville ha.

Similar Posts:

• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Skinn mot skinn i svartvitt
• Bilder som bränns
• Intensiva blickar i SoHo
• Poetiska bilder från katastrofens Italien