Det har snackats mycket om afrikansk litteratur på senare år – om det beror på bokmässan i Göteborg eller tvärtom kan vi väl lämna därhän – och varenda gång kommer just det där uttrycket ”afrikansk litteratur” upp, som om det vore varje enskild författares roll att inordna sig i någon sorts programförklaring (bisarrt nog avfärdade alltså Inga-Lina Lindqvist just den här boken som Inte Riktig Afrikansk Litteratur i Aftonbladet). Afrikanska författare får pålagt sig ett ansvar att Ta Ställning som vi inte skulle lägga på andra – samtidigt som, som Binyavanga Wainainas påpekar i ”How to write about Africa”, europeiska och amerikanska läsare ofta förväntar sig att afrikansk litteratur ska bekräfta klichébilden de har av en kontinent som sträcker sig från Spanien till Kapstaden.

Vad detta behöver är, givetvis, en satiriker. För ett par år sedan läste jag Mabanckous African Psycho, en svart komedi från Brazzavilles fattigkvarter som inte var helt lyckad men kändes lovande – nu har han tagit steget fullt ut. I sitt berättande piggsvin har Mabanckou hittat ett perfekt perspektiv, som låter honom driva med både europeiska och afrikanska syner på varandra. Här serveras varenda kliché ovanpå varandra, i ett enda sammelsurium av förvirrade vita sociologer och afrikanska häxdoktorer, kristendom och hedendom och islam och västerländsk och afrikansk berättartradition, med en berättare som snäser och drar djupa suckar över alltihop och hur alla förkastar det ena för att klamra sig fast vid det andra.

för att inte krångla till det och göra dig förvirrad kan jag säga att romaner är böcker som människorna skriver när de vill berätta saker som inte är sanna, de påstår att allt kommer ur deras fantasi

Han är bara ett piggsvin, säger han, han kan inte begripa varför människorna gör som de gör. Och lik förbannat kan han inte låta bli, när han tjänar sin seriemördare (som är snickare, gör av det vad ni vill), när han ser en efter en falla för det meningslösa våld han själv tvingas utföra, så kan han inte låta bli att börja se på dem som de är…

Fabler ska ha en tydlig moral, det säger klichén om europeisk litteratur sedan Aesopos. Ett piggsvins memoarer, berättad i första person av ett djur som ligger döende (endast människan vet ju att hon ska dö) pissar på ingrodda traditioner och låter läsaren själv skapa en. När man slutat skratta.

Similar Posts:

• Res med dagensbok.com i veckan!
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Mäktigt om omvälvande tid
• Kandidater till ”afrikanska Booker”
• Et voit rien

Det är första gången jag läser något av henne, men det ger mersmak.

Inga-Lina Lindqvist är en rolig och pricksäker berättare. Hon är dessutom en sparsmakad stilist, helt i mitt tycke. Här skrivs inte ett ord för mycket. Här sätts aldrig en punkt för sent. Tankarna slår inte krokben för varandra, och meningarna förvillar sig aldrig in i de inskjutna satsernas skog.

Alla bokens kapitel är korta, men kapitlet ”Språklektioner” tar priset. Det är fyra rader långt. Med hjälp av 48 noga utvalda ord och ett drastiskt korthugget tonfall berättar Inga-Lina Lindqvist hur hon kom till Sverige och lärde sig svenska: ”Det är mycket enkelt allt samman./Jag kom till Sverige med tåg./Svenska lärde jag mig i köket hos T.”

Att hon kan avhandla ett så betydelsefullt ämne som byte av nationalitet och språklig identitet på endast fyra rader, är inte riktigt sant. Allt i den nya boken kretsar kring detta: Varför och hur en ryska kan bli en så finstämd, tonsäker och lekfull stilist på svenska.

Inga-Lina Lindqvist är född i Vilnius. Hon kom till Sverige som femtonåring. Det får jag veta av både förlagets författarpresentation och bokens berättarjag som också heter Inga-Lina Lindqvist. Man kan därför läsa Avdelningen för påhittade föremål som en till lika delar självupplevd och påhittad skildring av hennes ungdomstid, ja, som berättarjaget konstaterar: ”Och samtidigt är ingenting sant därför livet vägrar att låta sig berättas. Man måste slå på det och slipa och banka för att det ska forma sig till en berättelse. Och då är det minsann inte mycket kvar av livet.”

Nej, och detta fenomen är välkänt för de allra flesta författare som utgår från sig själva när de skapar dikt. Själva transformationen leder till förvandlingar. Kanske är det därför Avdelningen för påhittade föremål innehåller en ovanlig blandning av genrer och samtalsämnen? Det går ju inte att greppa livet rakt, inte ens för en slipad stilist som aldrig präntar ner dunkla tankar.

I Avdelningen för påhittade föremål varvas dikter med skrönor, ungdomsminnen med reflektioner över de eviga livsfrågorna och dramautkast med funderingar över litteraturens förhållande till den så kallade verkligheten. Allt sker ombord ett flygplan som för poeten och kulturjournalisten Inga-Lina Lindqvist från Kanada till Sverige.

Hon har just varit på en poesifestival. På ett café i Montreal har hon stött ihop med T, mannen som lärde henne svenska för tjugotvå år sedan. Detta slumpens nyckfulla möte får samma avgörande betydelse i Lindqvists berättelse som den berömda madeleinekakan har i inledningen till Prousts På spaning efter den tid som flytt: Upp stiger minnet av M och deras förälskelse sommaren 1979, när kärnkraftsomröstningen stod för dörren och alla medvetna tonårsföräldrar uppmuntrade sina ungdomar till kärlek och sex. Och där skymtar morfar, ryssen från Minsk, liksom en i Litauen lika förlorad pappa.

Huruvida berättelserna om dessa saknade män innehåller skarvningar, överdrifter och rena osanningar, är ovidkommande. Vem vill göra en bra historia sämre? Inte Inga-Lisa Lindqvist i alla fall. Hon vurmar för fenomenet ”serendipity” som hon träffat på i Jan Myrdals bok Gubbsjuka och själv behärskar till fulländning, denna förmåga att ”leta på måfå och ändå pricka rätt”:

Alla som ägnar sig åt skapande arbete är bekanta med fenomenet. Man följer en stig utan att veta vad som väntar när man kommer fram. Trots allt är man hela tiden övertygad om att vara på rätt väg. Man kommer in på ett bibliotek, ställer sig och stirrar fåraktigt på bokryggarna. Börjar leta på måfå, fastnar för en bok utan att veta varför och finner sedan i den boken svaret på en fråga man aldrig ens funderat på att ställa.

Ja, då är man framme vid avdelningen för påhittade föremål.

Och uppe i det gränslösa lufthavet startar berättarjaget sin inre resa tillbaka till morfars hus i Minsk och till köksbordet där hon lärde sig svenska. I korta kapitel som växlar mellan nu och då levererar hon underbara skrönor, egen och andras poesi och skärvor ur en livshistoria. Det blir en sympatisk bok, just en sådan jag vill ha som sällskap ombord ett flygplan på en långresa.

Similar Posts:

• Det finns hopp ändå
• Stick!
• Att visa vad man läser och ser
• Tunn historia, tunt berättat
• En skön skröna

Översättningarna av ryska dikter är poesi, men samtidigt finns mycket som är intetsägande i denna samling, som kanske ska vara den bråte som dikter växer ur, utan att skämmas. Är det så blir nästa bok suverän, den här har bara glimtvis något att ge.

Tycker man om "Så funkar skilsmässan" i början av boken, den härliga prosatexten vilken har farten, så kommer inget liknande efteråt i hela boken och tycker man om dikten "Poetik", vilket jag gör, så finns inget liknande den heller.

Det är bråte att rota bland nere i källaren, en måste vara motiverad för det, svårt när det finns bibliotek, med välsorterade hyllor med litteraturhistoriens alla verk på 100 meters avstånd. Så lite slöseri med papper vill jag mena, men dock med förbehållet att det finns korn som Inga-Lina Lindqvist kan mala ner och göra mjöl och baka ur den här boken till bättre böcker. Talang finns.

Similar Posts:

• Skärvor av en ungdomstid
• Stick!
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Dags att bli två!
• En besserwissers bättre vitsar