Fortfarande är jag svag för romaner där handling och problematik är underställd själva språket, förekommer liksom bara som självklara ingredienser i livet. De stora frågorna och de svåra relationerna kommer vi ju inte undan, detaljerna som omgärdar dem – en skiva, en drink, en stad, ett kafé – kan vara avgörande för hur de framstår i litterär form. I princip har jag alltså inget emot det långsamma, fragmentariska och likgiltiga i Mellantider. Det börjar också lovande. Carin flyttar från Stockholm till Uppsala för att läsa lite humaniora på universitetet. Hon och Klara, bästa vännen sedan länge, hänger på nationer, dricker öl och lyssnar på indiepop i sin gemensamma lägenhet. Terminerna glider över i varandra, en kurs avlöser en annan, en samtidigt sorglös och rastlös tillvaro skildras på ett snyggt sätt.

Efter studieåren flyttar Carin in i en lägenhet "på gränsen mellan Örnsberg och Axelsberg" tillsammans med sin nyfunna pojkvän Klas. Medan Klas är iväg på långtidsarbete som bartender på en båt får Carin tid att reflektera över sitt liv, förhållandet med Klas, vänner och jobb i en ändlös räcka eftermiddagar av likgiltighet och ickeliv. Svanar i viken och dagliga löprundor upptar all tid som inte ägnas åt funderingar kring förändring och mening.

Utan att meddela Klas beslutar sig Carin impulsivt men utan större engagemang för att tacka ja till att hyra en bekants bekants lägenhet i Berlin. Väl där fortsätter löprundorna och svanarna att hålla henne sällskap, tillsammans med regelbundna men planlösa besök på bibioteket där hon mest konstaterar att folk sitter och studerar eller letar i dammiga arkiv.

Helena Ljungström har tidigare skrivit kortprosa, vilket inte förvånar. Många passager skulle tjäna på att läsas som noveller. Sammantaget blir dessa trehundra sidor jämntjocka, den sakligt redogörande och inre reflekterande prosan håller inte uppe vare sig tempo eller nivå genom hela boken. Carins liv liknar alltmer ett slags vegeterande tillvaro, en väntan på något förlösande som inte kommer. Ett par hundra sidor in i romanen bryr jag mig helt enkelt inte om hur den ska fortsätta, samtidigt som jag börjar söka alternativa handlingar och på egen hand i tysthet föreslår hur Carin borde gå tillväga. Vid det laget framstår det nämligen med tydlighet att inga drastiska förändringar kommer att inträffa, vare sig med Carin eller mitt intresse för berättelsen.

Similar Posts:

• Smäller sisådär
• Ett offer för könstillhörigheten
• Plocka upp en fjolårsdebut
• Bist du allein?
• Att knyta tunna band

Jag har ypperligt svårt för kortprosan hos Sveriges debutanter. Så varför valde jag att läsa ytterligare en? Jo, Helena Ljungström har en gedigen litteraturutbildning; fil. mag. i litteraturvetenskap och flera år på skrivarlinjer. Antingen så skulle hon lyckas göra någonting annorlunda eller så skulle jag få njuta av att göra en riktig totalsågning.

Helena Ljungström lyckades rädda sig själv från min klinga.

Ljungströms fördel ligger i hennes mjuka melodiska språk. När jag öppnar boken hör jag nästan en p2-speaker läsa upp texten för mig. Styckvis blir språket riktigt sensuellt suggererande. Ofta skymtas en sorts undantryckt vrede. Den känslan hänger sig kvar när jag läst ut boken, även om jag egentligen anser mig tycka att det är en varm bok. Ändå är boken enkel, utan tillgjordheter.

Ljungström beskriver en resa; en semester, tillbakablickar och hem igen till staden. Och samtidigt en inre resa för bokens centralperson. Någonting i den stilen. Växlar obehindrat mellan första, andra och tredje personsperspektivet.

Avbrotten för avsnitten ur Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige får en komisk klang med sina rabblande uppräkningar av alla Sveriges fåglar. "Mer tillfälligt skymta jaktfalk och stenfalk ävensom tornfalk." Jag förstår inte riktigt meningen med dessa avsnitt. Även om jag inte kan förneka att de har en effekt på mig. Associationerna går till bakfulla söndagsförmiddagar då man halvvaket stirrar sig in i naturprogrammen på TV. Med en sorts frånvarande fascination. Tvättar sin hjärna med lommarnas parningsriter och sparvarnas bobyggande.

Dock är Ljungströms texter då och då lite för skrivklådiga. Jag tror mig dessutom ha hittat ett direkt fel i texten – jag kunde inte få det till något berättarestetiskt knep hur jag än vände och vred på det. Sådant gör mig lite misstänksam. Har förlaget och Helena Ljungström själv inte varit tillräckligt intresserade av texten för att fördjupa sig i korrekturen? Å andra sidan kan det vara jag som inte riktigt fattade.

Med den estetiska språkbegåvning som Helena Ljungström har, och hennes sköna halvt jantesvenska, halvt konstnärstempramentsfulla lynne, har vi nog bara sett en aningens början av hennes författande.

Similar Posts:

• Tema: fåglar
• En liten svart bok
• Kanske är det kråkan…
• Vad du inte trodde att du inte visste om fåglar
• Tillbaka till skolbänken