Detta säger emellertid väldigt lite om Sjön. Egentligen är det ingen äventyrshistoria, i alla fall inte i första hand. Den minst sagt rörliga historien framstår som en nödvändighet, en logisk följd av ett ohejdat språk. Historien griper inte tag, man ser den knappt för alla träd – det språkliga ytskiktets prunkande massa. Man möter en text som är blank och massiv. Här i ligger väl romanens spänning. Författaren leker med det schablonmässigt autentiska. Ung man söker äventyr och kärlek, finner – tomhet. Han inser på slutet att gräset inte är grönare på andra sidan, gå inte över floden, etc. Det paradisiska hem han lämnade var allt han behövde, och ifrån detta är han för alltid förvisad.

Men Harrys röst är allt annat än autentisk. Ingen människa bakom. Det gör det hela underhållande på riktigt. Ibland skrattar man. Om den ryske lingvisten och strukturalisten Roman Jakobsons definition av den poetiska funktionen är giltig – att det språkliga meddelandet är riktat mer mot sig självt än mot avsändare, mottagare, kontext, kontakt och kod – då är Sjön poetisk i ordets rätta bemärkelse.

Det tar ungefär en timme att läsa den 83 sidor tunna romanen. Den timmen lämnar väl inga djupare spår, men varför skulle den? Man har roligt, blir lite gladare. Kokar en kopp kaffe, fast man egentligen inte är sugen.

Similar Posts:

• Ja, se dagens demoner…
• Jakobsons fiktioner
• Ingen särskilt lyckad korstågsskildring
• Sliding down the surface of things
• Ingen skriver som Khemiri

Och för all del, några fullträffar får textförfattaren Harry Roos in. Framför allt genom begåvade träffsäkerheter och överdrifter. Ett offer för "de framkrystade presenternas demon" rusar runt på Designtorget i förtvivlan efter en mandelblomstvål med senapskorn, svindyr matolja eller en stor fotobok om korgflätning under vattnet. Uppfylld av Ernst drar man in en rostig harv i vardagsrummet för att inreda efter modellen "shabby chic möter svensk allmoge", och tror dessutom att det är färgen avocado som namngett frukten. Dessutom gör Nina Hemmingssons illustrationer, som alltid, en god insats. Hon lyckas anpassa sin egen stil till temat utan att förlora sina signum av beska och svart ironi.

Demoner är precis och lättillgänglig, ett väl medvetet genomfört koncept. Den är balanserat tydlig och humoristiskt gångbar för en stor målgrupp, och det är förstås också därför den är så uppenbart och ogenerat presentbokig. Det vore lätt att förfäkta hur många "bättre" och mer skönlitterära böcker man kan ge bort om man nu ska ge bort en bok, men då frånser man presentbokens funktion. Den lever på att vara personligare än presentkort och trisslotter. Och det är den förtjänt av. Särskilt Demoner, som lyckas frångå den där putslustigt uppsluppna glättighet som annars belastar presentbokssortimentet i allmänhet. Kanske säger den till och med verkligen något om samtiden, genom sin existens snarare än sitt innehåll. Detta frosseri i dagsaktuella tidsmarkörer – Facebook tillskrivs bredbandsdemonen – känns i sig väldigt typiskt för tiden. Plötsligt tycker jag att vi idag är ganska närsynta av oss.

Similar Posts:

• Om möjligt omöjliga val
• Uppfyllda förväntningar
• Ingen äventyrsroman
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen