Innan man ens börjat läsa infinner sig alltså den där känslan av höghöjdsteoretiserande och vara-gravallarlig-intill-döden. Eftersom ämnet för boken – Heideggers tänkande – inte heller är berömt för sin lättillgänglighet så är det nog en och annan läsare som tänker att det här verkar vara en jättebra bok, den ska jag köpa alldeles efter jag fått till den där weekenden med Roy Anderssons samtliga filmer.

Att boken ger det här intrycket är synd. För det är påfallande hur begriplig Hans Ruin är, han skriver med en beundransvärd klarhet och petar ofta in små miniessäer i essän som hjälper oss läsare att koppla ihop Heidegger med filosofihistorien. Och Ruin skriver om många av de ämnen som gör att Heidegger fortfarande är aktuell idag.

Kanske är det Ruins mångåriga arbete som lärare och introduktör av Heidegger eller kanske är Ruin bara en dialogisk tänkare som har lätt att se ett problem ur olika synvinklar, resultatet är i vilket fall en pedagogisk klarhet som öppnar upp tankarna hos den ofta mer meditativt lagde och språkligt nyskapande Heidegger.

Ett par inledande kapitel är av introducerande karaktär för de som ännu inte läst så mycket Heidegger. En essä handlar om Heideggers Nietzscheläsningar, ett om den text som många humanistiska studenter funnit lika obegriplig som häpnadsväckande: Konstverkets ursprung. En annan essä går igenom det omtalade rektorstal som inledde Heideggers tid i nazisternas tjänst. En väldigt bra text handlar om Heideggers syn på teknik och naturvetenskap.

Själv tyckte jag att Ruins återkommande diskussion av Heideggers stämningsbegrepp var mest intressant, ett begrepp som bara kort diskuteras i Vara och Tid.

Medan en känsla är något privat så är stämningar något som ofta stiger upp ur den sociala situationen. Man anländer till en fest där det råder en viss stämning, man åker hem till sina föräldrar och genast är man i en viss stämning, man vaknar på måndag morgon och genast fastnar man i en stämning, man sätter sig och läser en bok om Heidegger och man landar i en viss stämning.

En känsla har man inne i kroppen, den har sin rot i kroppen och stämmer väl överens med en filosofi som utgår från att i grund och botten är vi alla individer. Det är bara du som kan göra något åt den känsla du har i kroppen, som Ophra Winfrey aldrig tröttnar på att upprepa.

En stämning är något annat än en känsla. Den kommer över en, den ger sin färg till tillvaron och ofta finns den överallt och ingenstans. Inte sällan är det situationen som skapar stämningen och därför fungerar denna mycket sämre ihop med en individcentrerad filosofi. Om stämningen har sin rot i människan så är det för att människan redan är där ute i samvaro. Stämningen uppstår för att vi redan från början är i en värld bland andra människor som angår oss.

Enligt Ruin så finns det inte mycket forskning kring Stämningsbegreppet. Det är underligt. Det är ett område där en fenomenologisk analys verkligen kunde bidra till en förståelse av vad det innebär att vara människa. Det är också, rent pedagogiskt, en begriplig ingång till den uppgörelse med subjektet som fenomenologer ofta intresserar sig för. Låt oss hoppas att Ruin samlar sig till en större text om stämningarnas filosofi.

Det har sagts att det roligaste med Heidegger som person var att han totalt saknade humor, han var alltid allvarlig och kunde aldrig erkänna att han hade tänkt fel. Om jag har något att invända mot Ruin så är det att Ruin inte har någon humoristisk distans, varken till sin egen text eller till Heideggers tänkande.

Vill man att läsandet av Ruin skall ha sina lättsamma stunder så får man tillföra denna lätthet själv. Man kan till exempel le åt att Ruin skriver en essä om begreppet Ruinans utan att nämna att han skriver om sitt eget efternamn.

Och hade Ruin då och då befunnit sig i en lättsam stämning när han skrev så hade han kunnat le med läsaren åt det (o)roande i att hans diskussion om begreppet moiras pendling mellan öde och död kan få initierade läsare att tänka på att Södertörns högskola – där Ruin varit professor i många år – har en inte alldeles okontroversiell rektor som heter Moira.

Men detta är – som det heter – invändningar i marginalen. Alla med ett seriöst intresse för Heidegger och vad han betyder idag bör genast sätta sig och läsa Ruins fina bok.

Similar Posts:

• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul
• Det var bättre förr?

I går skrev Oscar om Pojken som fann en ny färg och jämförde läsupplevelsen med favoritromanen Vägen.

Idag skriver jag om Jessica Kolterjahns fantastiska bok om Karin Boyes tid i Berlin. Den utspelar i början av trettiotalet när nazismen fick fler och fler anhängare. Boye såg med fasa på den politiska utvecklingen redan innan Hitler blev rikskansler och självutnämnd ”führer”. Några år senare skrev hon dystopin Kallocain.

Om du missade vår dystopiska lördag i helgen så finns det alltså all anledning att surfa runt där några timmar där bland mörka framtidsskildringar.

På onsdag skriver Anna om Kristian Lundbergs mycket uppmärksammade roman En hemstad. Efter Yarden och Och allt ska vara kärlek fortsätter Lundberg att skriva självbiografiskt och ställer frågor om klass, människoblivande och vem som äger och formar en stad.

På torsdag går Botkyrka internationella bokmässa av stapeln, givetvis är dagensbok där och rapporterar för er som inte har möjlighet att ta er dit.

På fredag skriver Kettil om Hans Ruins Frihet, ändlighet, historicitet. Essäer om Heidegger och utlovar en bok som inte är så pompös som titeln, omslaget, ämnet och författarporträttet kan lura en att tro.

På söndag skriver Björn om Atiq Rahimis Satans Dostojevskij. Rahimis roman handlar om en mördare (om han nu är det) som tror att han är hjälten i en Dostojevskijroman. I själva verket är han nog i Kafka i stället – men vem är inte det i det i ett krigsdrabbat Kabul?

Similar Posts:

• Nedräkning inför Bokmässan i Örebro
• Karin Boye-reboot
• Humorlöst och jättebra
• Smått förlagt. Bokmässa i Malmö
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok