Hannah Tinti "Den gode tjuven"

Johan Wirdelöv — Thu, 10 Sep 2009 22:00:56 +0000

Efter Hannah Tintis debut för några år sen har jag inväntat nästa verk med stort tålamod. Djurverkerier, denna skarpsinniga och starkt stämningsskapande novellsamling på temat djur möter människa, återkommer jag gärna till och i vardagssituationer kan enskilda scener fortfarande plötsligt drabba mig som associationer. Till och med så, tänkte jag, att om jag blev rådfrågad om det funnes någon ny spännande författare man borde hålla koll på, då vore det Tinti. Här har vi verkligen ett hållbart författarskap på gång, skulle jag svarat.

Nu fick jag aldrig den frågan, och tack för det. Så fel jag skulle haft. Nyutkomna Den gode tjuven rymmer knappt något med fler dimensioner än att man glömt det så fort man vänt blad. Det är 1800-tal och temat är stackars pojke som far ut på äventyr och hinner lära sig något om livet innan det slutar lyckligt. Huvudpersonen Ren är föräldralös och saknar ena handen. (Varför? ska man undra.) En dag kommer en man och hämtar honom från barnhemmet. (Är det verkligen hans far? ska man undra.) De livnär sig på tjuvliv och bedrägerier innan dramatiken tätnar och det ser hopplöst ut. (Hur ska det gå? ska man undra.) Efter upplösningen har flera frågor kring Rens bakgrund besvarats genom mer eller mindre sannolika sammanträffanden. (Åh, att ödet kan sammanfläta människors liv så finurligt! ska man nog känna då.)

Vad som inträffar är ett platt fall mellan historisk socialrealism, utvecklingsroman och burlesk skröna. Som studie i hårdhetsgraden hos dåtida levnadsvillkor brister det genom ett besvärligt drag av barntillåtenhet som strax övertygar läsaren om det kommande lyckliga slutet. Inte heller utvecklas Ren nämnvärt under berättelsen – därtill är personlighetsdragen för få. Mannen som hämtar honom, ett försök till en pikareskt charmig levnadskonstnär, framträder mest som en glättig slarver som i verkligheten skulle ha gått under för längesedan (välförtjänt). Och läs här en scen vars hastiga överstökande sammanfattar hela boken, när en av karaktärerna just erkänt ett mord:

Förmaningstalet som Ren hade hållit på vägen dit hade lockat fram sanningen. Dolly hade biktat sig, fast för fel person. Ren stönade. Nu är det ute med oss. Till sin förvåning kände han snarare lättnad än bävan. Han slog sig ner i trappan, slokade med huvudet och väntade på att Milton skulle skicka efter polisen. Men läkaren slog inte larm. Han tog fram en liten anteckningsbok ur fickan och krafsade ivrigt ner något på bladet.

Med sådana lättvindiga och spontant nedkastade Nu ska det vara spännande-scener som ovan trampar romanen på mellan inpass av ”roliga” karaktärer som en harmynt tonårstjej och en dvärg som bor på taket. Jag fattar det inte. Att en så lysande debut kan följas upp av något som passerar så obemärkt.

Hannah Tinti "Djurverkerier"

Johan Wirdelöv — Sat, 11 Feb 2006 23:00:00 +0000

Det finns en obehaglig scen i en av Hannah Tintis noveller där en mamma springer över gräsmattan för att få fatt i en kanin. Sonen har gömt den vid gräsklipparen, under sin t-shirt. Tidigare har pojken kastat ut husdjuret genom ett fönster. När mamman väl fångat byltet och avtäcker tyget är det en av de få gånger i boken då det otäcka skildras rakt på sak istället för att hoppas över och lämnas åt läsarens fantasi. Men detta är ändå representativt. Vare sig ett obehag skrivs ut eller bara antyds är den där känslan genomgående i novellsamlingen, känslan av en svårdefinierad oro, något illavarslande eller underliggande mörker.

Temat är djur, eller snarare djuret och människan. Eller djuret människan. På ett eller annat sätt är djuret centralt – som husdjur, som sevärdhet på zoo, som byte för jägare i Afrika – och i relationen mellan djuret och människan skapas en spänning. Tinti har fattat att djur är hur spännande som helst om bara framställer dem på rätt sätt. Man vet ju egentligen aldrig riktigt var man har djuren eller vad de tänker om en. Man vet inte om de har personligheter eller om man bara projicerar karaktärsdrag på sitt husdjur för att slippa erkänna att man köpt ännu en möbel. Och det mest tveeggade med djur är att de ofta är till synes maktlösa i människans våld, men ändå oberäkneligt instinktiva och kallsinnigt grymma helt i enlighet med naturens lag. De kan ju överfalla en i princip när som helst. Utan att behöva förklara sig. Så istället för att gå åt en studie i människans tämjande inflytande över djuret tar novellerna vägen åt andra hållet: djurets djuriserande effekt på människan.

Det är som i novellen "Hur man återuppväcker ormen inom sig", där den unga kvinnan får en boa constrictor av sin nye älskare, konceptkonstnären Fred som strax överger henne utan förklaring eller ursäkt. Känslan av besvikelse är lika primal som hunger och frustrationen måste yttra sig, allra bäst i form av ett hämndbegär i vilket ormen får ställföreträda svikaren. Det är också som i "Hem Ljuva hem", där ett klassiskt otrohetsdrama utspelar sig och världens mest sympatiska och rättskaffens fru till slut drivs till att bruka våld. Det känns så märkligt naturligt när det sker, som ren överlevnadsinstinkt. Provocerar man någon får man en reaktion. Retar du en varg hugger den.

Grejen med Hannah Tinti är också att hon är så teknisk. Hennes noveller har det där som är så tacksamt, att man känner att hon vet precis, precis vad hon sysslar med och att varenda detalj finns där medvetet vald och av särskild anledning. Inget är överflödigt och allt är viktigt för helhetsintrycket. Tidshopp och dramaturgi är utmärkt hanterade. Språket med sina korta meningar är effektivt och fängslande i sin enkelhet.

Det sker med humor, med finess och med stil. Men främst med känslan av obehag, som när en kanin ligger och darrar i en diskho, när man inte vet om man ser björnar i syne eller inte, eller när en pojke knuffar ut en vuxen man framför en buss. "Djur är också människor", har det sagts i ett helt annat sammanhang. Vänd på det, och det är sant.

dagensbok.com » Hannah Tinti

Hannah Tinti "Den gode tjuven"

Similar Posts:

Hannah Tinti "Djurverkerier"

Similar Posts: