Så, sommaren 1902, beger sig Jack London till London för att skriva om människorna i East Ends slum. Han klär sig i begagnade kläder, utger sig för att vara en strandsatt amerikansk sjöman och lever som en av stadens många fattiga. Samtidigt pågår kröningen av Edvard VII, en extravagant historia som naturligtvis står i stark kontrast till livet som den undersökande journalisten lever i East End.

Det London gör har kommit att kallas att wallraffa, efter den tyske journalisten Günter Wallraff som använde metoden för att skriva om arbetsvillkor på 1970-talet. Jag reagerade på det när jag läste om Ester Blenda Nordström, journalisten som tog anställning som piga för att kunna skriva om deras arbetsvillkor redan på 1910-talet. Nu får jag lära mig att inte heller hon var först – vilket för övrigt inte heller London var. Christian Ekvall, som också står för nyöversättningen av boken, nämner i sitt efterord att Nellie Bly gjorde det redan 15 år innan London, när hon spelade galen för att kunna skildra tillvaron på mentalsjukhus i Ten Days in a Mad-House. En 1800-talets Anna Odell, med andra ord.

London är, vilket jag först hakar upp mig på i min egen jämförelse med Nordström, inte fullständigt inbäddad. Han hyr ett rum dit han kan gå och tvätta sig och sova ut. Han ger ibland upp att vara fattig och köper ordentligt med mat, både till sig själv och till eventuellt sällskap. Ändå skriver han till vänner, efter två veckor med det här livet: ”Jag tror att jag skulle dö om jag var tvungen att bo två år i Londons East End”. Och Jack London är alltså knappast någon duvunge. Han har levt hårt tidigare.

Den brittiska huvudstad Jack London kommer till är hjärtat i ett enormt imperium som sträcker sig över hela jorden. Det är kapitalismens och de gamla anornas högborg. Det är en stad som tuggar människor sönder och samman och spottar ut dem igen. Det är ont om arbete, men framför allt är det nästan omöjligt att försörja sig på många av de arbeten som finns. Också de som jobbar 12-14-timmarsdagar, med påtaglig risk för liv och lem, har svårt att få ihop till ens den torftigaste bukfylla åt familjen. Marginaler för sjukdom och olyckor finns inga alls. Folk bor i små kyffen, och många saknar helt bostad. London går med och får de mest blygsamma mål mat eller sovplatser på välgörenhetsinrättningar där människor köar i timmar för att få plats, och sedan tvingas slita hårt eller sitta igenom dagar av predikningar för att göra rätt för födan.

Jack London har sin analys klar. Rikedomarna är, precis som arbetet, brutalt orättvist fördelade:

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder att om en människa lever i lathet kommer en annan att dö av svält, och Montesquieu har sagt: ”Det faktum att många är upptagna med att sy kläder åt en enda individ är anledningen till att många är utan kläder.” Så det ena förklarar det andra. Vi kan inte förstå den utsvultne och dvärgaktige arbetsträlen i East End (han som bor med sin familj i en liten enrummare och hyr ut en liten del av detta rum till andra utsvultna och dvärgaktiga trälar) förrän vi tittar på de stora och kraftiga livgardisterna i West End och inser att den ene måste göda och klä och vårda den andre.

Här är det kröningsparadens livgardister som får stå för överheten. Någon gör arbetet, men någon helt annan skördar frukterna av det.

London blandar indignerad samhällskritik med statistik, individskildringar med mer svepande analyser av vad fattigdom gör med människor. Han är skarp när han skildrar de enskilda människoödena, och lika skarp i sin klassanalys. Lite daterad är han såklart ibland i ordval liksom i ointresset för de kolonier som också utgör en central del av det brittiska imperiets ekonomi. Det svepande har också inte sällan åldrats sämre än de högst konkreta mötena med människor.

Det stora flertalet av arbetare i västvärlden har kanske fått det bättre på de drygt hundra åren sedan Jack London skrev om East End, men grundprinciperna är fortfarande desamma. Det hårda kroppsarbetet utförs någon helt annanstans än där vinsterna av det spenderas.

Similar Posts:

• I skuggan av fattighuset
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• De blodiga grändernas lockelse
• En berättelse om klass
• Wallraffade långt före Wallraff

”Det är”, sade han ”jag samlar på en viss sorts rester.”
”Vad då för slags rester?” frågade Humkoke.
”Tystnad”, sade Murke, ”jag samlar på tystnad.”
Humkoke tittade frågande på honom, och Murke fortsatte: ”När jag har ett band som skall klippas och de som talar ibland har gjort en paus – också suckar, andetag, total tystnad -, då kastar jag inte klippen i papperskorgen, utan sparar dem. Bur-Malottkes band innehöll för övrigt inte en enda sekunds tystnad.”

Novellen ”Ej blott i juletid” cirklar kring en familj, där huvudpersonens faster Millas vana att klä julgranen upplöser en hel familj. Före kriget var det endast en tradition att faster Milla var noga med julgranen. Under kriget var det inte längre möjligt att upprätthålla traditionen eftersom bombattackerna gjorde att de ömtåliga prydnaderna föll ur granen och gick sönder. Då granen gör sitt återtåg in i Millas hem får den inte tas ned. Då släkten försöker ta bort granen efter julen blir faster Milla hysterisk och skriker hjärtskärande i flera dagar till dess en ny julgran införskaffas. Efter det är familjen dömd att fira jul varje kväll. Detta får såväl ekonomiska som hälsomässiga konsekvenser för familjen. Kusinen Lucie får vansinnesanfall och tvingas utebli från firandet flera veckor och kommer aldrig mer kunna äta en pepparkaka. Svågern Karl vill emigrera till ett land där det inte får växa granar och där ”importen av dem måste vara förbjuden eller omöjliggjord genom höga tullar”. Familjen hyr så småningom in skådespelare som skall ta deras plats i julfirandet, barnen byts ut mot vaxdockor. Endast faster Milla är sig själv.

Heinrich Böll erhöll Nobelpriset i litteratur 1972. Gott så, och ett gott val, eftersom Bölls berättarkonst är rent otrolig. Dock ger Lindelöws utgåva av Doktor Murke en lite för nyttig eftersmak. Boken inleds med ett förord och avslutas med Bölls Nobelföreläsning. I mitten finns guldet. Där finns berättelserna som med sin udd och absurda satir fångar in mig och omsluter mig totalt. Att Nobelföreläsningen är det som får avrunda den fantastiska trerättersmiddagen känns så fel. Det är som att jag istället för en ljuvlig pannacotta får fullkornsris till efterrätt. Nobelföreläsningen är intressant, jag säger inte annat, men att det ska tryckas så på Bölls nobelpris, på att han minsann är en ”viktig” författare, en del av kanon, är onödigt. Berättelserna står så bra för sig själva. Man förstår Bölls betydelse bara genom att läsa hans verk.

Ofta tycker jag att det är givande med förord till böcker, det är alltid intressant att få en annan läsares ingång till ett författarskap eller ett verk. Stig Hanséns förord ”Resan till Köln” känns dock hackigt, klippt. Som om han skrev alldeles för långt och bara valde att lyfta ut partier ur texten. Man känner att Hansén är kunnig och passionerad vad gäller Bölls författarskap, men det blir stundtals lite redovisande och ointressant. Särskilt då Hansén har med en intervju med Günter Wallraff. Det är som allra bäst när Hansén blir personlig. Jag rekommenderar läsare av Doktor Murkes samlade tystnad att börja med förordet, det finns intressanta poänger där. Läs sedan Nobelföreläsningen och avsluta med novellerna. Då har ni det godaste till sist.

Similar Posts:

• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Dragkamp mellan det apolliniska och dionysiska
• Herta Müller Nobelföreläser ikväll
• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Sagor för barn, och för dem som inte är det

Wallraff ger sig också ut på stan under täckmantel som uteliggare, för att undersöka vad den verkligheten innebär. Telefonförsäljare och arbetare på ett bageri är två andra roller han spelar, allt i syfte att avslöja sociala orättvisor. Det är en brutal värld han skildrar, där telefonförsäljare glatt lurar på kunder värdelösa produkter, bara för att kunna göra snabba pengar. Det är också en värld där storföretag som Lidl pressar sina leverantörer – som bageriet Wallraff tar arbete på – så till den grad att arbetsmiljön för arbetarna blir under all kritik.

Nog är Wallraffs metod effektiv: författaren kommer utan tvekan en rad missförhållanden på spåren genom att göra det han gör bäst, nämligen wallraffa. Det är också denna engagerade journalistik som är bokens värde, snarare än att han egentligen är någon lysande skribent. Det märks i de reportage där Wallraff inte agerat under täckmantel, utan bygger innehållet på andrahandsinformation. Genast blir också reportagen mer stela och mindre fyllda av alla de dråpliga anekdoter och uppmärksamma iakttagelser som annars är Wallraffs kännetecken.

Günter Wallraff fyller i år 68, men tvekar trots det inte för att utsätta sig själv för en rad faror, allt för att skildra vår nya sköna värld. I dagens mediavärld kunde man önska att fler journalister skulle följa hans exempel.

Similar Posts:

• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Här är ingenting riktigt perfekt
• Kan man köpa sex i det ideala samhället?
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?