Den förhistoriska perioden var ett landskap med istäcke som kom och försvann i omgångar. Varmare perioder och kallare perioder gjorde att vissa trädarter överlevde och andra inte. Människans åttatusen år som jägare vet vi inte så mycket om, men antagligen fanns hasselsnår med nyttiga nötter som ingick i kosten för dåtidens människor. Och jägarna använde träd när de gjorde fångstgropar och fällor för att fånga in de vilda djuren.

Böndernas inträde betydde något annat för träd och skog. Förutom att eldandet krävde bränsle, fick boskap beta i utmarkerna. Det skapade utglesade skogsområden som alltmer kunde utvidgas till odlingsmark. Svedjebruk var en metod som bedrevs på kunglig uppmaning, när nybyggare fick odla skogsbevuxen mark i de värmländska och norrländska bygderna. På så vis kunde de kungliga krigen finansieras med fler skattebetalare. (För den oinvigde är det 1600-talets Sverige med stormaktsdrömmar som avses.)

Ett glest befolkat Sverige framställde tjära som blev en tidig exportprodukt till nationer med skeppstillverkning – faktiskt redan under Hansatiden. Eken fick bara kungen äga och använda till sina skeppsbyggen. Ett par århundraden längre fram var träkol det viktigaste bränslet i järnframställningen som blev nästa stora exportvara.

Så här håller det på i boken. Avsnitt efter avsnitt innehåller rikliga faktaredovisningar som handlar om en råvara, nämligen träd.

En stor del avhandlar också själva ägandet; Enskilda bönders ägande kontra centralmaktens behov. Plus de framväxande företagen som får chans att ingå i produktkedjan: Äga skog, avverka skog, sågindustri, byggindustri, massa- och papperstillverkning och export. Administrativa enheter utvecklades i Sverige med jägmästare som kontrollerade böndernas sätt att sköta skogen. Periodvis har nämligen träd riskerat att bli en bristvara. Men det visar sig ändå att skogen har överlevt trots senare århundradens industrialisering och byggboomer. Idag är Sverige den näststörsta skogsnationen i Europa, efter Ryssland.

Författaren är spränglärd och har tagit del av historiska skogslexikon från 1789 (Magnus Hendric Brummer) och 1894 (Axel Cnattingius). Han har läst mängder av statistik och akademiska rapporter samt skogsägarföreningars dokument. Han redogör för industrier, bolag, föreningar och bönder som haft skogen som näring. Wetterberg förmedlar tydligt att han är vetgirig och djupt fascinerad av hur Sverige kunnat balansera olika faktorer som många enskilda skogsägare, effektiviserad industri och naturvård. Det är som om författaren vill utropa att Sverige har ”Kunskap som ledstjärna!”. Utgångspunkten i valet av fakta tycks vara att understryka hur politiken i Sverige lärt sig av sina misstag. Farliga ämnen såsom hormoslyr används inte längre för att gallra lövsly och arbetsförhållanden förbättras för arbetstagare. Skogsägare har lärt sig att ensidighet i moderna tidens planteringstrender (enbart tall eller gran) är något som är kostsamt när kraftiga stormar och skogsbränder inträffar. Att det spridda ägandet har betydelse för framtiden är också en av de positiva slutsatserna läsaren får ta del av. I Sverige ägs 50 % av skogen av 330 000 enskilda ägare, 25 % av privata aktiebolag och 25 % av staten, allmänna ägare, kommun, kyrka. Med olika drivkrafter och målsättningar kommer mångfalden att garanteras för framtidens skogsvård och skogsindustri.

Jag förstår författarens vilja att förklara linjer i ett bredare perspektiv. Även jag fascineras av fungerande byråkrati och att kapitalets företrädare och andra aktörer kan samexistera så som ofta sker i Sverige eller i övriga delar av Norden. Det är positivt att enskilt skogsägande är möjligt trots de stora avkastningskrav som ofta gäller i investeringar. Jag har inte heller nog ord för att hylla den fantastiska allemansrätten.

Tyvärr blir läsningen av boken mer av en skoluppgift än jag förväntade mig. Texterna lyfter nämligen inte fram människorna. Visst får företagsägare, flottare, fackförenings- och skogsägarrörelsen egna avsnitt. Men de får en roll som närmast påminner om att de är små beståndsdelar i en statligt beställd utredning. Här smäller det fram fakta på fakta i en språklig kostym som kan liknas vid en träfrack. En njutbar essäist väcker associationer hos sin läsare och det lyckas inte Wetterberg med. Jag tycker också att undertiteln på boken leder helt fel. Här blir det ingen vandring i den svenska skogen, snarare blir det en historisk exposé av träd som produkt. Fler oanade perspektiv av mänsklighet – kanske är det förundran jag saknar – kunde ha bidragit till att kunskaperna fått ett annat fäste i mig.

Similar Posts:

• Se skogen!
• ”Minst beständiga är människorna”
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Debatten som växer i skogen?
• Länge leve stenåldern!

Minst beständiga är människorna. ”Skåningarna” kommer och går. Det är vandringarna som bär förändringarna med sig. Ända sedan de första jägarna har den ena vågen människor efter den andra dragits till nya möjligheter, ofta med nya kunskaper och tekniker. Men strömmarna har också gått vidare, många ”skåningar” har sökt sig bort, ibland för gott, ibland för att vända tillbaka med nya erfarenheter och tillgångar.

Skåne som en föränderlig samling människor i en föränderlig natur där själva beständigheten är landskapsgränsen; jag gillar definitionen.

Wetterberg skriver att ”Historien handlar om hur människorna möter [landskapet] och hanterar förutsättningarna. Därför handlar boken i hög grad om geografin.” Att jag farit runt så mycket i Skåne och känner till hur naturen ser ut förhöjer läsningen. Den första delen börja 11500 före kristus. Då är det förstås själva landskapet som får ge oss ledtrådarna till passerade skeenden. Landskapet, miljön och språkliga avlagringar.

Jag finner läsningen som mest intressant just här, långt innan det finns skriftliga källor. Människorna som levde av och i den natur som jag vandrar i idag, kommer mig så mycket närmare än vad någonsin de namngivna makthavarna kan göra. Jag antar att det beror på att det är lättare att läsa in sig själv när det nästan inte finns något annat att läsa in.

Wetterbergs perspektiv böljar fram och tillbaka mellan det namngivna, maktskiften och de spår som finns i naturen. Det är grundligt och lärt. Nya rön presenteras och jämförelser görs då det finns motstridiga teorier. I slutändan får läsaren själv fundera över vilket svar som är det mest rimliga.

När jag nu rör mig i det skånska landskapet gör jag det med en djupare förståelse av dess historia. Så har jag till exempel lärt mig en del om de vanliga ortnamnsändelserna -torp och -röd. -torp är oftast vikingatida och -röd är uppröjda nybyggen vid sidan av.

Jag läser också med stort intresse om jordbrukets utveckling och hur denna utveckling har omvandlat landskapet och totalt förändrat livsbetingelserna här. Det är så lätt att tänka att den ”skånska myllan” bara finns där.

Den som är intresserad av maktstrider och förhållandet mellan världsliga och andliga ledare får också sitt lystmäte. Och förstås den som är intresserad av relationen mellan Danmark och Sverige och hur dessa nationer växte fram.

Det är en rejäl och lärd tegelsten detta, ingenting att skumläsa innan det är dags att sova. Det tar sin lilla tid att ta sig igenom alla sidor, men det är mödan värt. Här finns så mycket att lära sig om, inte bara Skåne, utan också om vad det är vara människa. Och om det spännande samspelet mellan människa och natur.

Similar Posts:

• En tät skog av fakta
• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Freden intressantare än kriget
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

Så för att tackla de här problemen publicerar SNS förlag Gunnar Wetterbergs bok Arbetet, ett debattinlägg som argumenterar för att vi måste återupprätta arbetslinjen i Sverige. Det måste löna sig att arbeta helt enkelt. I det syftet lägger Wetterberg fram en lång rad konkreta förslag på ändringar.

Det är förnuftiga, praktiska, pragmatiska och genomförbara förslag. Och precis som förnuftiga, praktiska, pragmatiska och genomförbara förslag ofta är, så är det i det närmaste kliniskt befriade från några vidare visioner. Befriade från systemkritik. Befriade från djupare samhälls- och strukturanalys. Och mästrande avfärdande av alla idéer som på något vis inkluderar detta.

Visst finns det intressanta förslag här och var. Men helheten är enbart förnuftig utifrån en viss, mycket obehaglig, människosyn. Människor verkar i Wetterbergs värld främst vara lata dagdrivare och fuskande bidragstagare. De behöver stukas och kuschas (!) för att foga sig i andras vilja och producera det samhälleligt goda på optimalt sätt. Och arbetar gör man förstås enbart för att få en lön, därav en stark fokusering på ekonomi i arbetslinjens ”återupprättelse”.

Följaktligen blir en mycket stor mängd av Wetterbergs råd av piskans natur – sänkt sjukpenning, höjd pensionsålder, öka lönespridningen, avgifter på utbildning i ”nöjessyfte”, individualiserade socialförsäkringar i form av ett s.k. ”medborgarkonto”… Hade det inte framgått av personbeskrivningen hade det varit omöjligt att gissa att Wetterberg faktiskt är fackföreningsman. Listan skulle, möjligen med några få undantag, lika gärna kunna kommit från näringslivets chefer.

Att argumentationen inte alls är underbyggd, utan på helt lösa grunder argumenterar för behoven av alla dessa åtgärder – och på lika lösa grunder avfärdar alternativa förslag – gör att boken känns som ett tämligen lättviktigt bidrag i debatten. En önskelista utan vare sig behovs- eller konsekvensanalys. Och inte särskilt välskriven sådan, till yttermera visso.

Att Wetterberg, efter att ha levererat alla dessa pisksnärtar till förslag, avslutar boken med att säga att det viktigaste ändå är att ha roligt, och välja vad man har lust att göra – det känns närmast som ett hån, särskilt när det kommer från en högavlönad toppchef.

Similar Posts:

• ”Minst beständiga är människorna”
• En tät skog av fakta
• Det var bättre förr
• Konspirationer mot kapitalismen
• Kubas politiska fångar