Konstigt nog tycks det mig som om den rastlösa experimenterande modernismen är en konstepok som har bidragit förhållandevis lite till det måleriska språkets utveckling, medan äldre, uttalat tillbakablickande epoker som t.ex. renässansen, har frambringat konstnärsskap som har omformulerat måleriets språkliga förutsättningar.

Larsson driver tesen att den avantgardistiska modernismen misslyckats med att förverkliga måleriets uttrycksmöjligheter genom att i en destruktiv orginalitetshets ha renodlat det måleriska språket till den grad att det inte längre är uttrycksfullt. I sann antimodernistisk/-romantisk anda försöker han visa att allt måleri krasst kan underkastas ett schema av åtta grundegenskaper: rum, volym, bildrytm, ljus, färg, stoff, mimik och materialitet. Utifrån detta schema kan man jämföra vilka tavlor som helst, hur många konstepoker som än ligger mellan dem.

I essäns tredje kapitel, vilken är det starkaste, beskriver Larsson ett antal avgörande möten med konstverk. Som när han tjugofyra år gammal för första gången ser fullskaleskissen i kol till Rafaels ”Skolan i Aten” på Ambrosiabiblioteket i Milano. Här kommer det nyktra avtäckandet av det måleriska språket till korta, för det som berör Larsson så djupt är inte endast den nyanserade volymskildringen, den plastiska figurationen eller det vackert anfrätta papperets materialitet, utan också något så mystiskt och romantiskt som mänsklig närvaro. Larsson blundar inte för sitt eget schemas tillkortakommande i realiteten. I stället konstaterar han med självdistans: ”Kanske får vi kalla det nya reglaget för människoliv”. Det är naturligtvis inte allvarligt menat. Om ”människoliv” som en nionde grundegenskap skulle läggas till schemat, skulle de åtta övriga tillsammans med hela teorin om det måleriska språket sugas in i det ”närvarons” metafysiska nav som den nionde egenskapen oundvikligen ger upphov till.

I det tredje kapitlet lyfter språket verkligen. Inspirationen och engagemanget går här inte att ta miste på. Larsson undviker såväl intellektualism som överdriven didaktik. Han klarar utmaningen att vara på samma gång lågmäld och anspråksfull när han helt oneurotiskt och lättsamt rör sig mellan konsthistoriens stora mästare. Jag antar att han kan göra det i egenskap av konstnär, och inte kritiker eller forskare; i sitt inifrånperspektiv har han ryggen fri. Han kan kosta på sig att måla med breda penseldrag, ibland går det överstyr, men oftare frigörs de behandlade målningarna och man känner som läsare hur den postmoderna krampen släpper. Man kan inte annat än känna en upprymd lättnad inför meningar som: ”Jag funderar lite på varför Velázques porträtt tycks mig så psykologiskt trovärdiga. Rembrandt framstår som en sentimental pratmakare i jämförelse.”

Egentligen är väl boken ett misslyckande. De åtta grundegenskaper som Larsson identifierar räcker inte för att förklara det omvälvande, nyskapande i de stora målningarna. Men Larsson verkar inte bry sig. Han har en sänkt garde. Vad han verkligen vill är att fritt och innerligt tala om måleriets uttrycksmöjligheter, och det gör han. Det är vackert.

Similar Posts:

• Att läsa
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Fingret, linjen, kartan
• Möte med ett 1900-tal som riskerar att falla i glömska
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa

Sedan läser jag Ajvide Lindqvists Människohamn. Det är spännande. I alla fall i början. Ingen Stephen King precis, men ändå. Ajvide Lindkvist är en bra författare. Tror jag.

Senare på eftermiddagen läser man Heidegger. Man är filosofistudent, talar Heidegger (fast man läst en text). Tänker att det inte är så svårt ändå, tillvaro, vara och Intet. Man tar sig igenom det. Man äter lite flingor. Ingen leverpastej på mackan, för det förbjuder ens nya medelklasskost. Läser några rader mellan två flingmunnar. Heidegger skriver om att leva egentligt och ogentligt. När man låter ”man” ta över sitt liv och tal – ”man gjorde det och det” – gör man sig själv generell, förnekar sin individualitet: lever ogentligt. Man tänker att ja, där hittar man Sartre, intressant.

Jag bläddrar lite i Gunnar Larssons nyutkomna Nyskapande måleri. En essä om måleriets uttrycksmedel. Den ska jag snart recensera. Är den bra? Fan vet. Den är tunn. Läsvänlig? Korta mer eller mindre meningsfulla avsnitt om hans favoritkonstnärer: Velazquez, Tizian, Rafael, Matisse, Constabel, Monet etc. Ingen kanonrevolution precis. Bestämmer mig för att boken är underbar.

Innan jag går och lägger mig googlar jag planlöst, och hittar in på fansidan Tolkiens Arda. De som sitter i redaktionen berättar om sina relationer till Tolkiens böcker. En skriver:

Mitt första möte med Tolkiens alster var när jag vid sex års ålder fick Bilbo läst för mig som godnattsaga. Cirka två år senare började min pappa läsa Härskarringen för mig, och jag tror aldrig att en bok trollbundit mig så mycket; jag ritade dussintals teckningar, lekte Gandalf på rasterna, och gjorde tappra försök att få mina vänner att läsa dessa böcker (utan något vidare lyckat resultat).

En annan annan:

Jag har ett antal vitt skilda intressen, men Tolkien tronar alltid överst i högen. Och min tolkienism går djupt ned i tidens schakt, närmare bestämt till när pappa högläste Bilbo och Härskarringen för en väldans massa år sedan.

En tredje:

Jag började läsa Tolkien redan i grundskolan, och är sedan dess fast. Förtrollades av det magiska, möjligheten till det omöjliga. En flykt från ett småtråkigt liv i en småtråkig småstad i Värmland. [...] Anser mig vara något av en novis vad det gäller Tolkienkunskap, och läser om hela bokskörden minst en gång om året … trots det, är det svårt att få allt att fastna!

När jag somnar drömmer jag om Gubbsjuka. Någon auktoritet talar om den, talar Gubbsjuka. ”Den är väldigt ojämn. Väldigt ojämn. Man måste orientera sig genom den på rätt sätt. Vissa kapitel kommer stå sig, bli klassiker. Andra är så oerhört slarviga och meningslösa.”

Similar Posts:

• Den berättande varelsen
• Lättsmält om Härskarringen
• Härskarringen
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också