Något som ytterligare kommer till korta i den mediala rapporteringen kring alltifrån nyhetstorkornas stora hudcanceruppslag till de feta rubrikerna om ”mördarbakterier” är orsakssambanden. Då är man inte så lite tacksam att det finns böcker.

I Läkare utan vapen. Ett reportage om antibiotikaresistens skriver journalisten och läkaren Björn Ramel till exempel kunnigt och lättbegripligt om antibiotika – den biologiska läkemedelsgrupp där penicillin kanske är den namnkunnigaste och som kan sättas in mot diverse bakteriesjukdomar – om dess historia och dess djupt problematiska framtid. Det gör han inte minst genom konkreta situationer och erfarenheter från svenska sjukhus, grekiska apotek och kenyanska tältläkarstationer.

Det börjar med ett helt vardagligt läkarbesök. Ramel arbetar som stafettläkare på en vårdcentral någonstans i Sydsverige. Det är semestertider och patienten är förkyld.

Det är bihåleinflammation, förklarar han bestämt. Jag behöver antibiotika.

Ramel försöker resonera. Förmodligen är det ett virus, och antibiotika biter inte på virus. Att patienten är övertygad om att antibiotika tidigare hjälpt beror antagligen på att förkylningen gått över på några dagar av sig självt. Att antibiotikaresistens på grund av överanvändning är ett av vår tids allra största folkhälsoproblem orkar han inte ens gå in på. Utanför blir köerna längre, kollegorna suckar och patienten blir irriterad.

Att man blir sjuk och kanske måste vila några dagar, låta kroppen ta hand om sig själv, ryms inte riktigt i schemat för moderna människor. I takt med att läkarvetenskapen blir en tjänst att konsumera tycks vi förvänta oss att också få det vi ber om och betalar för. Ordentlig medicin. Snabba lösningar. ”Vänta och se” verkar helt enkelt inte så prisvärt.

Det är en attityd som riskerar att vålla oss enorma problem. Inte bara på grund av överanvändning i vården, utan också därför att antibiotika använts i mängder inom jordbruk och djuruppfödning, både som sjukdomsprevention och för ren tillväxt. Fler och fler bakterier blir resistenta mot fler och fler antibiotikasorter.

Utan fungerande antibiotika får vi en stark comeback för sjukdomar som tuberkulos, blodförgiftning, tarm- och lungsjukdomar och hudinfektioner, och riskerna kring barnafödande, organtransplantationer och cellgiftsbehandlingar blir betydligt större. Resistenta ”superbakterier” och ”sjukhussjukor” skördar redan tiotusentals dödsoffer årligen i västvärlden och än värre slår resistensproblemen naturligtvis i länder som redan från börjar har sämre tillgång till vård och mediciner.

Resistensläget gör dessutom läkemedelsbolagen obenägna att satsa på nya antibiotikasorter. Utvecklingen har i det närmaste stannat av sedan decennier. Det gör antibiotikaresistensen till ett problem som måste lösas politiskt och globalt, menar Ramel, inte minst på grund av antibiotikans ekologiska aspekter. Resistenta bakterier känner helt enkelt inga gränser. De kan utvecklas hos grannen, eller utanför en läckande läkemedelsfabrik i Indien, där de sedan snabbt hakar på turistströmmarna.

Konsekvenserna av vår överanvändning är globala – men det finns också individuella vinster att göra på att inte medicinera i onödan. Precis som jorden är ju kroppen ett slags känsligt ekosystem, med fredliga och livsnödvändiga bakterier och med ett immunförsvar under utveckling – om vi låter det.

Läkare utan vapen skildrar ett stort och svårlösligt problem som skulle kunna få oerhörda konsekvenser på en rad områden. Den fungerar också lite som ett prisma för hur vi egentligen i grunden förhåller oss till vår omvärld, till miljön, våra medmänniskor och medvarelser jorden kring och inte minst till vår egen kropp.

Det är inte precis uppmuntrande läsning. Däremot intressant och väldigt, väldigt angelägen.

Similar Posts:

• En revolution i det tysta
• I solen med dagensbok.com – vecka 26
• Äta bör man, annars dör man?
• Bomullens skitiga historia
• Välbekant ångest och långa resonemang

Journalisten Gunilla Ander försöker i den här boken spåra bomullens ”solkiga historia”. Hon reser till diktaturens Uzbekistan, där barn används som obetalda tvångsarbetare för att skörda bomullen åt diktatorn. Vi får reportage från de fattiga bomullsböndernas situation i Övre Volta, liksom från subventionerade bomullsproducenter i södra USA. Författaren spränger också in historiska skildringar från tidigmodern tid, från den brittiska industriella revolutionen och från 1800-talets amerikanska Söder, där slaveriet krönte ”King Cotton”. Ett stort stycke av boken ägnas också åt samtida förhandlingar om handelspolitik inom ramen för Världshandelsorganisationen, WTO.

Det är således en ambitiös bok. Samtidigt lider den av fenomenet att den greppar efter för mycket. Konsekvensen blir att den hastar igenom så många saker att inget känns helt avslutat. Det här bättras inte på av att Ander verkar förutsätta att läsaren inte har några som helst förkunskaper. Det må vara en god föresats, men grundläggande introduktioner till allt från vad ”landgrabbing” är till Världsbankens uppkomst förtar än mer av fokus i den här boken. Det hade varit bättre använt sidutrymme att höja ribban en smula, och låta läsaren söka basal information någon annanstans om man så behöver, för att istället fokusera mer på bokens tema.

Boken innehåller flera viktiga kapitel. Reportagen från Uzbekistan och Övre Volta är utan tvekan de mest intressanta delarna – men alltför många frågor känns tyvärr obesvarade när författaren snart byter ämne igen. Kapitlen om WTO:s handelspolitik är informativa, men inte lika levande eftersom de är mindre av reportage och mer referat av ett händelseförlopp.

En bestående känsla är att det är lite oklart vilka som utgör den här bokens målgrupp. Kanske är det den engagerade konsumenten, som söker lite kött på benen i den här frågan. Ander avslutar boken med ett hoppfullt budskap: du kan påverka branschen som konsument. Flera företag, som Tesco och H&M, har börjat ta frågan om bomullsodlingens villkor på allvar, och tillämpa så kallade CSR-program (”corporate social responsibility”), menar hon. Här hade det varit intressant om författaren hade skrivit mer om erfarenheterna av de CSR-program som funnits i många år på produktionssidan inom textilbranschen. I vilken mån har de verkligen fått positiva konsekvenser, och i vilken mån har det varit ett spel för gallerierna, ”greenwash” för att lura intet ont anande konsumenter?

Genom att köpa kläder som tillverkats med schysst bomull – rättvisemärkt sådan, där extern kontroll gör att man som konsument kan vara säker på att det högre priset verkligen kommer rätt personer till del – så kan man bidra till en positiv utveckling för några av världens fattigaste bönder. Det är iallafall ett budskap som förhoppningsvis kan hörsammas av många läsare.

Similar Posts:

• Global utsugning dissekerad
• Hur gör man?
• Tillbakablick
• Levande om socialismens död
• En revolution i det tysta

Också i Sverige har förhållandet mellan stad och landsbygd blivit närmast en ickefråga och en del av alla dessa processer som numera betraktas som omöjliga att göra något åt, som om samhällelig och ekonomisk utveckling vore naturkrafter snarare än något som skapas av människor själva.

När urbaniseringen, inflyttningen till städerna, gått tillräckligt långt är heller inte vare sig politiska partier eller medier särskilt intresserade av att föra glesbygdsbefolkningens talan. Den minoriteten vinner man inga val på – och inte är de särskilt köpstarka heller. Så får vi inte bara en landsbygdsbefolkning som känner sig sviken, motarbetad och utanförställd, utan också en mäktigare stadsbefolkning med en tämligen snedvriden bild av världen.

Om den här recensionen låter en smula polemisk är det förmodligen mer recensentens fel än Kristina Mattssons. Mattsson har skrivit en nyanserad, lättillgänglig och inkännande bok, där mängder av intervjuer, material, egna erfarenheter och funderingar ger många olika perspektiv på landsbygdsproblematiken. I Landet utanför. Ett reportage om Sverige bortom storstaden får vi möta en mängd människor som valt att flytta från landsbygden, att stanna kvar eller att återvända, medan andra har landsbygden bara som ett avlägset släktminne. Vi får möta kommuninvånarna som lyckats vända utvecklingen i sin hembygd och vi får möta de områden där hopplösheten ligger som en blöt filt över en åldrande befolkning och en rasande kommunekonomi.

Att bostadsbrist är ett ständigt problem i storstadsregionerna har nog ingen missat. Att det samtidigt rivs bostäder – ibland aldrig ens använda bostäder – i betydligt fler kommuner, hör man däremot sällan talas om. I över 200 av Sveriges 290 kommuner är befolkningsminskningen, och snedfördelningen i invånarnas ålder, det som sätter sin prägel på tillvarons förutsättningar.

Slagordet ”Hela Sverige ska leva” ekar, som Mattsson lakoniskt konstaterar, lite tomt. Närmast folktomt. Och är det nödvändigt med en levande landsbygd, om nu människor faktiskt vill bo i storstäderna, med allt vad det innebär av karriär-, livsstils- och konsumtionsmöjligheter? Räcker det inte om landsbygden fungerar som sportlovskuliss åt välbeställda stockholmare, som den pistade förlängning av Stureplansanda som exempelvis skidorten Åre framstår som i boken?

Problemet, menar Mattsson, är att det så snabbt blivit svårare och svårare för dem som faktiskt vill bo på landsbygden att fungera där.

Vi står mitt i en omvandling som hotar att ta kål på stora delar av landet som livsrum för ett vardagsliv med barn som väntar på skolbussen, grannar som byter några ord utanför Ica eller barnfamiljer som kan välja att flytta hem till rötterna för att barnen ska få samma uppväxt som den man själv hade. Möjligheten att välja ett sådant liv kommer att upphöra.

Det är där, i ickedebatten om vad som håller på att hända och vad det kan få för konsekvenser, som Mattsson tar sin välbehövliga utgångspunkt. I tystnaden, i hur politiken ”abdikerat” inför problemen och i den fullkomliga aningslöshet som diskussionen, när den väl förs, förs i.

Från framför allt nyliberalt Stockholmshåll gnälls det till exempel över glesbygdsstöd och liknande. ”Varför ska vi behöva betala för att glesbygden är efterbliven? De får väl ta sig i kragen, bonnläpparna!” Men när Mattsson jämför den svenska fördelningspolitiken med den norska framträder vips en helt annan bild. I Norge går nämligen skatteintäkterna från naturtillgångar som kraftverk direkt till kommunerna, vilket gör deras ekonomiska utgångspunkter radikalt annorlunda än deras svenska grannkommuners. Var är det egentligen ett lands värden skapas? Är det självklart att pengarna ska hamna just där de som tjänar mest väljer att sova, eller finns det faktiskt alternativa lösningar?

Av en slump läser jag Landet utanför strax efter att jag läst Gunilla Anders Bomull, och det är svårt att inte dra vissa paralleller mellan de koloniala strukturer som envist och hopplöst placerar afrikanska bomullsodlare i bakvattnet med läget för den svenska glesbygden. Numera talar ju historieskrivningen faktiskt inte sällan om just ”koloniseringen av Norrland”.

Nu ska man ju vara försiktig med grovt tecknade liknelser, men i båda fallen ligger makten – den politiska, den ekonomiska makten; makten över dagordningen och prissättningen, vad och vem som räknas och hur mycket – någon annanstans. Det perspektivet sätter lätt tillväxt framför både människor och miljö. Så mycket lättare att kalhugga en skog eller förgifta en sjö när vinsterna kan plockas ut på behörigt avstånd.

Låt oss hoppas att Landet utanför bara är början på en livsnödvändig debatt. Om hela Sverige verkligen ska leva är det akut hög tid att släppa slagorden och börja diskutera hur det rent konkret ska kunna gå till – och vilka konsekvenserna kan tänkas bli om vi medvetet eller omedvetet väljer bort stora delar av landet.

Similar Posts:

• Samtidigt, någon annanstans
• Vad vet vi egentligen om hur Sverige lever?
• Sverige bortom storstäderna
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”