En bofink och en koltrast sjöng duett. Bofinken lät envis, tvärsäker, trodde i sin Kisalantliga oskuld att ingen annan uppfattning än hans kunde tänkas vara den rätta, medan taltrasten lät som en diplomat, full av bortförklaringar och vackra ord.

Gerda Antti gillar fåglar. Det gör jag också. I övrigt är vi nog inte överens om någonting alls och i början av min läsning vill jag helst bara slänga boken i väggen för att jag blir så arg på hennes konservativa gnäll. ALLT är fel i dagens samhälle, ALLT. Det används till och med för många ingredienser i matlagningsprogrammen på teve.

Livet omkring är en tankebok som till största del består av korta små inlägg om ditten och datten och det blir lite facebook-känsla över det hela. Jag vill säga emot. Eller möjligen klicka bort henne så att jag slipper se hennes stockkonservativa åsikter i mitt flöde. Men nu har jag ju en gång åtagit mig att recensera boken så då får jag helt enkelt fortsätta läsa. Och nu när jag läst klart gillar jag henne förstås, hennes underfundiga ironier, hennes humoristiska gnäll och framförallt hennes insikter om att det kan finnas andra sanningar än hennes hur säker hon än är på att hennes sanningar är de enda sanna. En i sanning fin egenskap!

Gerda Antti har varit aktiv politiker för Centerpartiet och många av hennes syrligaste kommentarer rör det politiska livet och hur politiker tar sig ut när de gömmer sig bakom standardsvar och standardkommentarer. Om hur man blir invald för att man ses som en klok person men när man väl är invald så har man bara att följa den exakt utstakade linjen och nåde en om man utgår ifrån hur man själv ser på saker. Nåde en om man försöker använda sig av den klokskap man en gång blev invald för.

Mellan de politiska inläggen finns här också saknaden efter den döde maken, rädslan och tankarna på den egna förestående döden och iakttagelser från en landsbygd i förändring. Allt mot en fond av naturbetraktelser, naturen blir på något sätt stabiliteten som alltid finns där när allt annat förändras. Fåglarna kan man lita på!

Och jag känner att det har varit en nyttig läsning för mig, att faktiskt ta mig igenom flera hundra inlägg skrivna av någon med en helt annan utgångspunkt än jag. Det är så ovanligt att vi gör det idag. Vi väljer våra flöden och i de fall vi väljer att ha kvar i våra flöden även de åsikter vi inte gillar så använder vi dem för att vässa argumenten mot varandra. Vi gör oss mer och mer till fiender och letar bara olikheter. Men när jag nu tillåter mig att tiga still och bara ta in dessa politiska åsikter som oftast strider mot mina egna så hittar jag också beröringspunkter och i slutet av läsningen så har jag ändå kommit till den där viktigaste insikten av alla: ”så är det kanske inte så stor skillnad på människor och människor ändå.”

Similar Posts:

• Svårare behöver det kanske inte vara, livet?!
• Åsikter och odramatik
• Vi är alla fåglar under himlen
• Fåglarna blev allt
• Flimrande förflyttningar

I titelnovellen möter vi kvinnan vars man återfallit till sin före detta fru, och får följa hennes tankar under en arbetsdag i rättsalen. Målet som behandlas gäller en problemfamilj, och det ska avgöras om de två tonårsdöttrarna – som rymt från hemmet och har missbruksproblem – ska få ansvaret med eget boende eller om de ska bo kvar hos sin alkade morsa. Texten är, jämsides med handlingen i rättsalen, upptagen av huvudpersonens resonemang och åsikter om samhällets insats och sin egen livssituation.

I novellen Aldrig mer Chopin trängs huvudpersonens resonerande istället med en nästan klassisk sol-och-vår-historia, där den åldrade och frånskilda lärarinnan börjar bekanta sig med den stilige polacken som besöker grannlägenheten. Antti är generös med bildspråket, samtidigt som karaktärens röst ändå faller naturligt, och det är intressant hur finbalanserat handlingen låter sig gissas utan att kunna kallas förutsägbar.

Den mest åsiktsfyllda (och äldsta) karaktären finns i sista novellen, Platsen där vi bor. Det är befriande att höra den konservativa gamlingen sluta tiga inför sin moderna dotter och istället börja ösa ur sig sin politiska inkorrekthet. Just denna, den politiska inkorrektheten, känns mycket medvetet hanterad från författarens sida. Antti nyttjar den förlösande känslan av att någon med kraft och mod vågar säga sitt hjärtas mening trots att man inte får, samtidigt som frågan nyanseras av att andra karaktärer inte låter den förbli oemotsagd.

Ja, det finns mycket att berömma novellsamlingen för: hårdheten, karaktärernas språkdräkter, realismens trovärdighet och de samhällsbevarande ärendena. Åsikterna täcker många ämnen, det tycks till och resoneras om män och relationer, om flyktingpolitik och resursfördelning, om åldrande och livsfrågor och ansvar. Men det som fattas är dramatiken. Bland alla insikter och åsikter händer det egentligen inte särskilt mycket, vilket gör läsningen lite seg. Enda gången det verkligen blir allvar i praktiken är i novellen Det är Joakimlördag, lysande skildrad genom en alkoholiserad pappas naiva och rusiga medvetande. Pappan får träffa sin son över helgen och ska då låta bli drickat, men så har han en öl i kylen och så går det som det går, det blir otäckt och blodigt och tragiskt. Här ryms både socialrealismen och dramatiken utan att trängas, mästerligt sammanflätade, och detta får novellen att stå en bra bit högre än resten.

Similar Posts:

• Vi har fåglarna gemensamt
• Svårare behöver det kanske inte vara, livet?!
• Människans vaga konturer
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Tre och en överraskning

I Gerda Anttis nya bok finns hela landsbygdskänslan samlad. Det är en kvinna i sina bästa år som berättar. Hon berättar om sitt liv, om sina funderingar och om hur allt blev. Vardagsbekymren avhandlas lika väl som glädjeämnena och sorgerna, stora som små. Veras son har en verkstad och hennes man är bonde. Grannen Hasse är frånskild och de flesta husen i byn är nu mest sommarställen. Hundarna är en välsignelse och arbetet som sjuksköterska är bra. Det finns så mycket att fundera över när man har så stor erfarenhet av livet att det nästan är stört omöjligt att låta bli att tänka på det.

Jag fängslas av språket. Det är inte direkt talspråk men det är något som påminner mig om talspråket hemma. Gerda Antti skriver ner en människas funderingar och därmed får hela boken något som kan liknas vid en dagboksform. Det känns som att läsa någons privata anteckningar men också som ett förtroende. Språket är så hemtamt för mig som har växt upp i en liknande bondemiljö och jag associerar det till ett vardags språk i skrift, lite som talspråk men med mer känsla och mer förtrolighet.

Livet skriver kapitel är en långsam bok. Den tar lite längre tid att läsa i och med att språket kräver mer koncentration. Dessutom hetsar den inte fram i handlingen heller. Eftertänksamt går den framåt och säger på så sätt mer än de flesta böcker jag läst på länge. Jag är sedan gammalt betagen av finlandssvenska författare, främst kvinnliga. Jag tycker oftast att de använder svenskan på ett mjukare och mer poetiskt sätt än vad rikssvenska författare ofta gör. Jag finner något av denna mjukhet även hos Gerda Antti. Hon är visserligen inte alls finlandssvensk men som född i Övertorneå behärskar hon säkert Tornedalsfinska och det kanske har sin del i saken.

Jag saknar ofta realistiska inblickar i nutida kvinnors liv. Är man över tjugofem så skall man i alla fall inte skriva om det, verkar vara nutidens devis. I den här boken finns en ärlighet och ett lugn. Här tillåts även kvinnor att åldras, problemen som åldrandet för med sig behandlas med den sorg och ängslan som dessa kräver men det finns ingen åldershysteri, inte en antirynkkräm i sikte.

Similar Posts:

• Vi har fåglarna gemensamt
• Åsikter och odramatik
• Oförutsägbart bekant
• Från kall till profession
• Blodiga gamla näsdukar och stulna dambindor