Att vända på saker och ting är ett klassiskt sätt att tydliggöra det absurda i synsätt och strukturer som man är alltför van vid och det här är inte den första versionen där kvinnorna är de som har övertaget men en av de våldsammare, antagligen för att det är en skildring av tiden just kring ett maktövertagande. Innehållet i Gerd Brantenbergs 1970-talssnälla Egalias döttrar bleknar bredvid dessa kvinnor som inledningsvis hämnas faktiska oförrätter men sedan går allt längre.

Ramberättelsen blir en förstärkning av tankeexperimentet men tyvärr försvagar den mer än den lägger till. Den osäkerhet kring tiden som finns blir märklig, särskilt kombinerad med bildtexter till förhistoriska artefakter som småningom åldersbestäms.

Det finns många ekon från Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse och Oryx & Crake och det finns blurbar såväl av Margaret Atwood som sådana där boken liknas vid hennes men till deras nivå når den inte. Det är inte lika genomarbetat och trovärdigt och det finns ett visst effektsökeri som jag tycker skämmer det hela, liksom det tillkrånglande i tidsnivåerna. Tanken är god men utförandet har en hel del brister.

Samtidigt är det spännande – vad kommer att hända, hur kommer det att gå? Vi får följa huvudpersonerna under ett antal år genom korta nedslag där deras vägar korsas på olika sätt. En nedräkning men mot vad? Den utnyttjade fosterhemsplacerade Allie, gangsterdottern Roxy som bevittnat beställningsmordet på sin mor, den skrupellösa borgmästaren Margot som ser möjligheterna först och hennes dotter Jocelyn som inte är som andra. Och så Tunde, journalisten som granskar och bevakar det hela, som rör sig både bland kvinnorna och bland mansaktivisterna.

De sexuella övergreppen med kvinnliga förövare skildras noggrant och detaljerat, liksom övrigt våld och det blir nästan för mycket men vi har kanske blivit så avtrubbade att det måste till. Eller också är det för att de vackra scenerna ska framstå än mer som kontrast, eller kanske för att förstärka de små, små sakerna som egentligen säger mer om vår samtid:

”Du är inte svag. Det är du inte. Inte för nån som bryr sig om dig. Och vad skulle det spela för roll, förresten? Man får vara svag.”
Men det är just det.
Nu finns det stora annonstavlor med reklam där kaxiga unga kvinnor visar upp sina långa, böjda ljusbågar för gulliga, förtjusta killar. Det ska få en att vilja köpa läsk eller sneakers eller tuggummi. Det fungerar, annonserna säljer. Och de säljer ytterligare en sak till tjejer, tyst, vid sidan om. Var stark, säger de, det är så du får allt du vill ha.

Tesen är att det är kraften och förmågan som leder till de negativa konsekvenserna av den; kvinnor är inte på något sätt snällare, mjukare och godare än män, den starkare utnyttjar sin makt över den svagare helt enkelt för att den kan.

Similar Posts:

• Bestialisk ytlighet
• Oförglömlig läsning
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Maskuliniströrelsens bok för feminister
• Välsignad vare frukten

Petronius är en tonårspojke som bor i Egalia, med sin ganska så stränga och konservativa mor Direktör Bram och sin far; vackra Kristoffer samt sin lillasyster som bara älskar att retas med honom. Jämt.

I Egalia bor också många andra kvinniskor och dam kan kanske tycka att det är ett konstigt orealistiskt samhälle, men det är det inte. Inte konstigare än det som är på riktigt. I Egalia är det män som avlar och passar barn, bär herrväska och PH. Kvinnornas uppgift är att försörja sina familjer, när de inte tar en öl eller två – eller kanske en bloody Marius tillsammans på fruklubben. Hur Lucia blev det så? Jo, det lär sig barnen i skolan av Herken Uggelberg.

-I de tidigaste samhällena fick kvinnan makten på grund av sin fruktsamhet, fortsatte han. Kvinnan födde ju barn och brukade jorden. Männen sprang omkring och jagade. Det var svårt, och som regel fick de inget. De hade för vana att skrika och hojta så att vilddjuren flydde innan de kom tillräckligt nära. Ja, folk visste inte riktigt vad som var orsaken men i alla fall kom de ofta tomhänta hem, och det de kunde bidra med var på intet sätt nödvändigt för att samhället skulle bestå. Mannen kom därför att betraktas som mer eller mindre en belastning.

Så vad låter mer logiskt än att männen blev, efter det att kvinnorna också upptäckt deras del i avelsakten – satta att passa barnen och serva sina kvinnor.

I Egalias döttrar får vi följa Petronius uppväxt i det egelianska matriarkala samhället. Det är inte svårt att fatta sympati för honom och männen. Allt eftersom inser han och andra män den stora orättvisan i att ha blivit född till man. En mansliga startas och debatterna går höga. Ska de följa den matraxiastiska tanken? Handlar inte allting egentligen bara om klass? Detta är vad direktör Bram med många andra kvinnor tycker. Hon menar att mansligan är rent larv, de orättvisor som möjligtvis finns i samhället är enbart i form av klassklyftor.

Men mansligan fortsätter att stå på sig, tro att kön är en social konstruktion. Och att på olika vis kämpa för ett jämlikt Egalia.

Det är en ofantligt rolig, men samtidigt allvarlig och ångestskapande bok. Ett starkt debattinlägg för feministrörelsen. Framförallt är det omvälvande att inse hur förtryckande ett språk kan vara, och att man/dam ändå är helt beroende av det. (När jag skriver detta blir en allt större del av worddokumentet rödmarkerat.)

Ofta måste man/dam stanna upp och tänka flera gånger per boksida – vad stod det egentligen där? Och varför heter det så? Och det har jag aldrig tänkt på förut! Detsamma gäller för historieskrivningen. Hur kan någon bli medveten om en historia som funnits om det aldrig skrivs om den?

Det märks att boken är skriven på 70-talet, inte minst för att marxismen/matraxiaismen och den stora PH-bränningen tar upp en stor del, men trots det känns boken fortfarande oroväckande aktuell. Möjligtvis kan också alla de brott och kränkningar som Petronius får utså verka något i överkant – eller snarare så lever han vidare med dem lite för enkelt. Om en tjej i dagens samhälle råkat ut för allt det där som han gör, hade hon förmodligen fått käka prozac resten av livet.

Tillslut blir ordet Direktör Brams. För hon tar alltid sista ordet.

…män saknar all verklig kontakt med livet. De har ingen fysisk kontakt med avkomman. Och därför kan de inte heller tänka på hur det går med jordens folk när de själva är döda. I ett samhälle där männen fick bestämma skulle allt liv på jorden dö ut. Om männen inte hålls nere, om männen inte tuktas om männen inte civiliseras, om männen inte hålls på plats, kommer livet att förgås…

Similar Posts:

• Den starkare
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Hemmafrun som dödade jämställdheten