Juni växer upp tillsammans med sin pappa i hippiekollektivet Skogen. Hon rår för det mesta om sig själv, går dit hon vill gå, med den som finns tillgänglig. I kollektivet gör Juni även sin första bekantskap med serier, och det är inte vilka serier som helst utan ”vuxenserier” med mycket naket. Pappans oförmåga eller ovilja att censurera bort valda delar av verkligheten för sin dotter följer henne upp i vuxen ålder. ”Det största hotet mot demokratin är censur!”, ”För om man visar vissa saker men inte andra hycklar man.” och ” Vi måste ge våra barn en sann bild av verkligheten!” är den syn på censur som Juni blivit sviken av som barn.

Uppväxten i hippiekollektivet har även gjort Juni oförberedd på de sociala situationer hon hamnar i. Hon börjar läsa grafisk design och illustration på Konstfack och vet inte hur hon ska hantera de öppna, kala lokalerna. Istället för att gå med de andra på lunch sitter hon kvar själv, har ångest varje dag och vill hellre göra serier än skapa grafisk design.

Den problematiska relationen till pappan följer med upp i vuxen ålder. När Juni konfronterar pappan med varför hon fick läsa dessa erotiska serier som barn försvarar han det med: ”Förresten var det för att USA var fullt av hycklande moralister som ville förbjuda allt som var roligt”. Och det är ett av de få ställen som distansen mellan pappan och Juni blir rolig i all sin tragik.

Att Juni tillslut lever ut den fria sexualiteten som hon är uppfostrad med är befriande i all sin självklarhet. Hon dejtar män med skev manlighetssyn, män som skrämmer henne och åker till Italien och knullar runt. I Italien är det som gjort för konflikt, spänning och hetta. Men det potentiella triangeldramat blir varken till trekant eller gräl. Därför blir Julia Thorells kollegor Lina Neidestam och Frida Ulvegren mer utmanande mot både karaktärer och läsare.

Bilderna är ritade i svartvitt, med en lätt överdriven detaljrikedom. I de kapitel som skildrar uppväxten och pappans hem är det ett myller av grejer, som gör det svårt för läsaren att uppfatta det som faktiskt finns där. Men det är liv, rörelse och värme i illustrationerna. Undantaget är Konstfack, som är rakt och rent, precis så dött och ogästvänligt som Juni upplever det.

Det är en klassisk uppväxtskildring av en ovanlig barndom, som Julia Thorell skriver och ritar fram. Den är många gånger förutsägbar på ett sätt som gör att alla möjliga utvägar försvinner. Men Juni ger mig en insikt i att alla barndomar behöver bearbeta sina egna trauman. Och att Juni efter sin uppväxt i kollektivet Skogen trots allt har lyckats hamna i en vuxenserie tillsammans med både naket och erotik måste trots allt räknas som en vinst.

Similar Posts:

• Fri kärlek
• Svensk Sex and the city i serieformat
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• Olika nyanser av melankoli
• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format

Novellen, eller novelletten som förlaget valt att kalla det, handlar om Frida, som när hon är fjorton möter Aron på en fest. Aron är mjuk och romantisk och stryker henne mjukt över armen. Han blir hennes stora tonårskärlek som hon inte kan glömma. Men i novellens del två har Aron flyttat, Frida är nitton och går på gymnasiet, har håriga ben och sitter bredbent på tunnelbanan. Hon är en självständig, ung kvinna. Eller åtminstone är det så hon känner sig. Några gånger i veckan åker hon hem till 32-årige trummisen Sam i Högdalen. De har ett förhållande som är helt på Fridas villkor. De träffas och har sex, ser på Fridas favoritserie och äter Sams fisksoppa. Sam vill hålla handen, det vill inte Frida. Sam verkar förälskad, men Frida är fortfarande kär i Aron. Hon känner sig som ett svin som ändå är med Sam och ställer sådana krav på honom. ”Om jag hörde en man som ställde såna här krav som jag ställer på honom på en kvinna…skulle jag tycka det var vidrigt”, konstaterar hon.

Frida Ulvegren vänder genusglasögonen upp och ner och visar oss det kvinnliga ”svinet”. Det är inte en bild som är ny, men som tåls att visas upp igen. Hon demonstrerar skillnaden mellan olika sorters relationer, där vissa handlar om kärlek och följsamhet och andra kanske mer om att lära sig saker. Frida Ulvegren har också en tecknarstil som ger sina figurer mycket liv och känsla. Framför allt huvudkaraktären Frida är tecknad med väldigt många olika ansiktsuttryck, vilket gör henne levande. När Frida Ulvegren för handlingen framåt i novellen, gör hon det ofta genom att låta huvudkaraktären återberätta längst upp i serierutan. Vid andra tillfällen talar Frida i pratbubblor direkt till läsaren. Jag gillar detta, men ibland blir det en aning övertydligt. Till nästa serienovell önskar jag därför att Frida Ulvegren ska låta karaktärerna prata mer med varandra, och lita på kraften i sina teckningar.

Similar Posts:

• Konsekvenser av en fri och gränslös barndom
• Zelda är tillbaka!
• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format
• Lakonisk vardag i hemtjänsten
• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…

På måndag skriver Alice om tre bilderböcker. Som dagens ser vi den jättefina, stämningsfulla och vackra bilderboken Memmo och Mysen söker efter färger av Emma Virke. Det blir också uppdaterad saga i Lilla snälla varg av Nadia Shireen och lek-och rymmartema i Stora rymmardagen av Cannie Möller.

På onsdag skriver Anna C om en ungdomsbok – Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Eriksson Sandberg. Hon känner igen sig och tycker om de ärliga och intima sexscenerna, men saknar delvis tonåringens röst och tycker att språket är lite platt.

På torsdag skriver Emelie om Aase Bergs Liknöjd fauna, en uppmärksammad och prisbelönad diktsamling som Emelie inte riktigt hittar in i.

På lördag har vi en diger novellspecial för er som gillar kortprosa. Då skriver Emelie om Novellixs senaste fyra med Amanda Svensson, Helena Granströmer, Jens Lapidus och Wille Crafoord. Perfekt läsning på tunnelbanan! Camilla skriver om två Brevnoveller, riktiga veteraner i sammanhanget och Sinnenas brunn, en surrealistisk diktsamling av Nelly Kaplan där redan omslaget väcker lust, nyfikenhet och äckel. Björn har läst Alberto Méndez Blinda solrosor, berättelser om att förlora allt och glömmas bort i skuggan av spanska inbördeskriget, Antonio Tabucchis Tiden åldras fort, om de knaggliga uråldriga illa asfalterade vägar som är Europa samt Yiyun Lis Be för mig i tusen år. Anna C skriver om ett antal noveller från Astor förlag, som alla är skrivna av spanskspråkiga författare. Hon skriver också om en grafisk novell av Frida Ulvegren. Alice läser Selene Hellströms debut Våra händer, stickande, kliande. Det är korta noveller, ofta skrivna ur ett oväntat perspektiv, till exempel den unge förövarens vid en våldtäkt. Riktigt intressant, och lite obehagligt.

Detta och mer därtill händer hos oss på Dagensbok vecka 4.

God läsning önskar vi på redaktionen.

Similar Posts:

• Fyra noveller
• Nytt år på dagensbok.com
• Vecka 46 handlar om våldsbrottslingar, rockstjärnor och Knausgård
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 38 på dagensbok.com – Vägen framåt