Varje rad i första delen av boken är som en aforism men det löper ändå lätt och ledigt och en känner vår tid dunka fast stoffet är gammalt som dom gamla grekerna, det handlar ju faktiskt till och med om en av de gamla grekerna närmare bestämt Pythagoras. Lång besvärjer sig på något sätt och kliver innanför huden på Pythagoras och hans tid och skriver en biografi och en skröna och ett historiskt/filosofiskt verk med fotnoter på samma gång.

Han har hållit sig i den "(sken)självbiografiska" fåran länge nu, på ett underfundigt sätt och jag har fått gapskratta men med sin näst senaste roman Ryska kusinen så lämnar han vår tid och ger sig in i mer klassiskt episkt berättande (Jag tänker på Eino Hanski), här möts det först nämnda och det senaste. Denna bok är en självbiografi (som Pythagoras hur konstigt det än låter) men ändå en episk roman om ett annat liv. Prosan är dock omisskännligt Långskt lekfull, ett nöje att läsa trots tuggmotstånd.

Mästerverk, följaktligen nomineras han för första gången till Nordiska rådets pris. Vinner inte men är ändå äkta stolt då han läser ur boken på restaurang Trappan på Folkets hus i Göteborg som nu två år i rad tagit dit en handfull av de nominerade författarna till nämnda pris. I år var det skam att det svenskaste av nomineringarna som var där var Lång med sin klingande finlandsvenska men ännu skamligare för trappan är att högsta trappsteget har de aldrig prickat in, aldrig har vinnaren varit med på dessa författarkvällar. Lång är som uppträdande författare, tillbakadragen och lågmäld, raka motsatsen till sin sprudlande, lekfulla, fyndiga, påhittiga prosa.

Pythagoras en halvgud/människa, Apollo är hans far enligt sägnen är huvudpersonen. Vi får följa mobbingen från barndomen och uppväxten men någon psykologisk finskildring av människan/halvguden P. är inte detta, det är grövre penseldrag som romanen är dragen med. Den handlar om staten och vishetens roll gentemot staten, det är en filosofisk thriller eller en politisk revy, det handlar om handel och pengarnas roll när den kommer in i handeln och så handlar det om människan som alltings mått. Det är grova penseldrag, det är vist och fastslaget men ändå undanglidande och med glimten i ögat. Någonstans skriver Lång, om ni hittar något vist i boken så är det antagligen stulet från grekerna. Han är bra ödmjuk denna författare, denna filosof. Jag gillar det. Och när han på ett ställe säger "och det är blott ljud utan mening." Och det följer en massa bokstäver bland vilka de sista är klockren ungerska med ett stavfel, kära stavas; Kedves, så tar jag det liksom varje ungersktalande som en personlig hälsning.

Därför är denna recension en personlig hälsning från recensenten till en vän och författare. Du har skrivit ditt mästerverk tycker jag och sådant är världen tacksam för och mästerverk för en författare är det närmsta sanningen han kan komma. Långt ifrån vinst av priser, försäljningssiffror och annat sådant. Jag avslutar med att citera Douglas Adams: "42" och så lite ljud som inte ens är ord; "Most már találkozunk, viszontlátásra kedves barátom".

Similar Posts:

• Den finske mannens hämnd
• Underfundigt romanbygge
• En avsaknad av nyanser
• Läs Scepticism Inc. istället
• Om Gud var en slacker

I bakgrunden skriker de infödda göteborgarna efter mos på sin vulgära, men kongeniala dialekt. Fredrik berättar, han iträder sig en av sina roller, filosofen, och generationer möts som kanske missat varandra förut i föreläsningssalar och på mässor. Allt öppnar sig efter den skräniga poesiuppläsningen med elgitarrer och trummor.

- Man hörde int' poesin där inne, säger Fredrik, på leende finlandsvenska.

Samma sak sker i Fredrik Långs roman Den ryska kusinen, fler röster olika generationer når varandra, snuddar med fingertopparna vid varandras skröplighet i ett underfundigt romanbygge. Men ibland hör man inte poesin där inne, den döljs av det hamrande hantverket.

Visst är det något som liknar en roman av Fredrik Lång. Det finns en manlig huvudperson, som har ett mer eller mindre trist äktenskap och som halkar in i den sanna kärlekens otrohetshistoria. Humorn, berättarhumöret och svunget finns. Denna gång träffar huvudpersonen (Dickie Skoog) en ryska (Jelena) på en Sverigebåt (ja just det, samma båt, som på den här sidan sundet heter, Finlandsfärja). Jelena spelar med orkestern och Dickie förälskar sig svårt romantiskt.

Denna banala ramintrig ger upphov till att flera röster får tala. Ett utvandrarpar får sin historia berättad från ett ålderdomshem, finlandsvenskar som först kom till Norrland för att sedan resa vidare till ryska rådsrepubliken Karelen för att uppleva det socialistiska framtidsparadiset.

Det blir en historisk roman som får mig att tänka på Eino Hanskis historiska rysslandsskildring i otaliga delar (jag tröttnade efter två delar: benhård realism). Men här hinner man inte tröttna trots att det är samma gamla realism, förutom att laborerandet med berättaren är värd respekt liksom den fina efterforskar manteln Fredrik Lång tar på sig för att väva väven. Dialekten som människorna pratar återges garanterat autentiskt, men jag måste erkänna att det inte funkar för mig, det stoppar flödet i läsningen, fast tanken är helt rätt.

Nutidshistorien kopplas snyggt ihop med 30-talet, men jag väljer att inte avslöja hur. Den utspelar sig i St Petersburg där Dickie söker sin förälskelse, Jelena. Allting avslöjas i sinom tid, liksom berättaren som säger på sidan åtta: "Att det blev jag som skulle få berätta hans historia var emellertid en ren slump och hur det kom sej skall framgå i sinom tid. Närmare bestämt på sidan 281."

Det är skönt att konstatera efter fem lästa Fredrik Lång-böcker att hans prosa alltid är läsvärd, det finns något extra i den, som små presenter till läsaren. Jag ligger stundtals i sängen och skrattar när jag läser. Det är fyndigt, som om språkets möjligheter aldrig tar slut.

Och om man inte kan deltaga där vid korvmojen i verklighetens seminarium så ska man läsa hans böcker, för där finns det verkligt verkliga. Det som är en författares enda viktiga uppgift. Den uppfylls i skildringen av människor och platser i St Petersburg och huvudpersonen Dickie Skoog, ekonom med sin nästan färdiga doktorsavhandling, jag citerar: "Demokrati och auktoritet i beslutsprocessen; en jämförelse av skillnader i företagskultur mellan Sverige och Finland"

Verklighet med den kvickhet som tillvaron egentligen har.

Similar Posts:

• Den finske mannens hämnd
• ”På återseende min kära vän!” sidan 229
• Lång resa mot öst
• Living in a box
• En avsaknad av nyanser

Jag läser baksidan och konstaterar att detta något som liknar en roman kommer utspela sig till viss del i Marocko, Agadir närmare bestämt. Där har jag varit. Betyder att platserna kommer ha minnesbilder, mina minnesbilder, när jag läser boken. Varenda korsning kommer att poppa upp vid läsningen för jag har mer eller mindre fotografiskt minne, när det gäller resor.

Detta såg jag inte heller som någon magisk slump, jag var fortfarande lugn. Det magiska började med två namn i boken: Cecilia och Shems.

Huvudpersonen i boken, Isak Juul, alltid kallad Isse, är en banktjänsteman, som har rationaliserats bort och har det knaggligt i förhållandet till sin fru, som har gjort karriär och börjat prata ”chefiska”, dessutom är hon otrogen med ”den där jäveln” enligt vad en kund på banken sagt då han inte fick ett lån, då Isse fortfarande var kamrer och inte brydde sig så hårt. Men när han blir arbetslös och ”chefiskan” brer ut sig blir Isse desperat och börjar söka kontakt med andra av det andra könet, på uttänkta egna omöjliga vägar. Han får syn på sin prinsessa när han sitter på en resebyrå med sofistikerad fjärravlyssningsapparatur och lyssnar på vart folk skall resa. Han blir förälskad i en dam vid namn Cecilia, som skall åka till Agadir och bo på hotell Shems och han bestämmer sig för att åka efter och bo på samma hotell för att jaga denna sina drömmars Cecilia.

Här börjar min personliga magi, men även romanens intrig skruvar sig rejält med en aktieaffär som skall sätta dit ”den där jäveln”. Mitt personliga faktum är att jag bott på hotell Shems med en stycken Cecilia. Det är lite chockartat läsningen får ett driv förutom intrigen och språket. Jag berättar för folk om boken, jag är ju personligen indragen i Något som liknar en roman. Det är inte längre bara en bok utan en personlig händelse, som man kan berätta om i bilen, vid fikabordet, på gatan.

Reflektion; så skall en bra bok fungera, ge oss något att tänka på och prata om.

Jag är övertygad om att böcker, som blir läsupplevelser måste kosta oss själva privat något. Vi måste bli personligt inblandade i ordsörjan, medvetet eller omedvetet. Det kostar att läsa. Och detta fall med namnen, platsen, är ett pedagogiskt underverk, som jag råkat snubbla över. Om jag nu med förmågan (elaka kallar det handikapp) att blanda fiktion och verklighet skall börja väva in mitt liv i boken, att detta inte är tillfälligheter, utan författaren har förföljt mig efter att han var min lärare i Finland och skriver utifrån oss på hotell Shems, det är då jag börjar få svindel. Detta som alltid är idealet, böcker som blir konspirationsteorier, speglar, där vi väver in våra egna filosofiska frågor; Varför lever jag? Vad är meningen? Är jag kär?. Eller som i detta extremfall hela ens personliga vardag. Det är här någonstans folk kan bli besatta och göra dumma saker, jag tänker på Björk och Lars von Triers bråk t.ex. Björk levde sig in i sin roll till den grad så att hon ville att Lars skulle ändra storyn. Det är här jag lutar mig tillbaka och ser mig omkring utanför bokpärmen.

Identifikationens första steg handlar om ”stilar” som passar en själv att vara i, sådana stilar skapas ständigt utav språkrester som bor i en själv (det man har läst tänker jag på), miljöer, talspråk, människor. Detta används för att skriva olika typer av texter. Något som är väldigt magiskt som mitt exempel visar, är namnet på personer och platser, de är besjälade, så om en bok tar upp en Cecilia i samband med hotell Shems i Agadir, så sker något med mig. En boks uppgift är att denna magik ska uppstå, människor ska få sina liv indragna i böcker, följaktligen kan jag se författaren, som en trollkarl med en historia eller bara ett behov att uttrycka något och en uppsättning trollformler för att nå fram med historien eller uttrycket.

Fredrik Lång använder i denna bok två i huvudsakliga ”stilar” eller ”röster” eller ”trollformler”, typer av ”språk”. Jag finner inget bra ord för det eller jag finner flera bra ord för det. Den första ”stilen” han använder är dåtid, huvudpersonens skoltid, ett slags rappt gymnasie-coolt-språk, detta försvinner i och med historiens gång vilket jag tycker är skönt för det är lite flåsigt och klingar lite falskt, men skall nog göra det, så där uppstyltat som en ung mans dikter ungefär. Den andra ”stilen” som har en långt mera verklig, icke konstruerad klang, med humorn närvarande hela tiden, är fylld av energi och hålls mycket högt av mig. Det är sånt driv så det är bara att resa med. Särskilt gillar jag de akademiska dialogerna som är uppblandade med vardagens grus. De får läsaren att känna sig smart och det vill den ju alltid. Behållningen förutom att jag får denna magiska läsupplevelse är att det skrivs om manligt och kvinnligt ur ett perspektiv, som jag kan tycka mig sakna annars, och humorn är ju glasklar. Läs Fredrik Lång för det kan vara början på en lång vänskap.

Similar Posts:

• Underfundigt romanbygge
• ”På återseende min kära vän!” sidan 229
• Ett tryggt författarskap
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Röda Rosa