Trettonåriga Sara var ett efterlängtat barn, en dröm, ett mirakel – och en besvikelse. Hon har aldrig lyckats leva upp till sina föräldrars drömbild, aldrig varit den solstråle och prinsessa de föreställt sig. Men hon är smal och i tävlingen med bästisen Rosa om vem som kan äta minst och vem som har smalast höfter är det hon som vinner igen och igen.

Jag har blivit smalare. Jag har ätit så lite att jag nästan inte finns längre.

Det är fantastiskt.

Hon är vacker också, och börjar märka att hon kan väcka åtrå hos vuxna män. Hon börjar leka med elden, med Lolitabilden, med den flickkvinnoidentitet som frodas i Lana del Reys sångtexter och männen omkring henne tycks inte ha några spärrar.

Försöker du locka mig i fördärvet.

Konfirmationsprästen, kompisens pappa. De tycks tro att de har snärjts av en naturkraft, att de saknar ansvar och skuld och andra runtomkring som kanske eller kanske inte förstår vad som pågår ingriper inte heller. På så sätt blir det ett vakuum kring de brott som begås och tropen om den förföriska flickan står på ett plan oemotsagd.

Det är två världar som krockar, där Sara å ena sidan är kvar i småflickornas väninnekonkurrens, å andra sidan har sex med män som är jämnåriga med hennes far. Hon är hög på sina hemligheter och den makt hon känner sig ha men gråter i ensamhet. Vilken ödets ironi är det att författarens namn är en ynka bokstav från Cornelis Wreesvijks Cecilia Lind, också hon ett barn som dansar in i vuxenskapet för tidigt och lättvindigt.

Allt skildras från Saras synvinkel och det är ibland svårt att veta vad som är verkligt och vad som bara är hennes tolkningar, vad människor faktiskt säger och vad Sara föreställer sig att de säger. Delar av händelseförloppet är också så pass oväntade att de nästan framstår som fantasier.

Jag får faktiskt inte riktigt ihop det men det känns ibland som om det är sekundärt. Kring det obehagliga finns poetisk dimma och ett religiöst bildspråk men också en skarp klarsyn. Allt berättas i fragment och korta stycken, ibland omfattar de en mening, ibland bara ett enda ord.

Makt och begär. Självutplåning och grandiositet. Svält och sex.

Similar Posts:

• Skickligt men övertydligt
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Enkelt och svårt
• Krigsbarn i Småland
• Viskningar i öknen

I skolan långt bort i öknen gäller inte samhällets vanliga regler. Här skapas en egen ekonomi, byggd på byteshandel och hot. Högst i kurs står upplysningar om samhället och livet utanför, och viktigast av allt är upplysningar om Assam Lo. Tonårsstjärnan som blivit mördad av sin bror.

Nadine har svårt att bry sig om de sociala reglerna, men lyckas trots det, eller kanske tack vare sin oförmåga att frammana engagemang för det sociala spelet, få två vänner. De driver tillsammans med Nadine runt i öknen, smyger runt om nätterna, pratar (och köpslår) med skattletarna med slagruta. Föreståndarinnan har fullt sjå med att hålla flickorna inne, och männen borta från sin mark. Tillslut ger hon upp, tar med flickorna på utflykter, lär dem hur man ska överleva i det karga.

Världen som Sami Said målar upp är till synes simpel, men förtrollande. Det går verkligen att känna sanden som viner runt den isolerade skolan. Språket är lågmält, precis som Nadine. Det finns ingen brådska, varken i berättelsen eller i hennes liv. Att vara isolerad från förväntningarna på hemmaplan visade sig vara något som passar henne alldeles ypperligt.

<cite>Satansviskningar</cite> är inte en självklar roman, det finns stundtals ingen självklar riktning. Berättelsen driver runt och stannar till här och var på måfå. Ibland händer saker, plötsligt får Nadine åka hem. Träffa familjen, åka på utflykt med sina föräldrar. Plötsligt slutar matleveranserna till skolan komma, vad ska Föreståndarinnan ta sig till. Och varför går det inte att jaga iväg de skattletande männen, har de kommit för att stanna?

För den som uppskattar att bara flyta med är Satansviskningar en utmärkt roman. För den som önskar en tydligare berättelse kanske den inte passar lika bra, tiden går långsamt i öknen.

För min del uppskattar jag långsamheten, jag uppskattar att inte riktigt veta vad som händer i Nadines huvud och vad som är verklighet. Jag uppskattar att med hennes utifrånblick betrakta de andra flickorna som befinner sig i precis samma situation som hon själv. Sami Saids språk är suggestivt och lockande, jag blir sugen på att smyga ut i mörkret och se vad jag hittar bland eldarna.

Similar Posts:

• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• Svält och sex
• Skolflickor, terrorister och litteratur som bränner
• Avgrunden engagerar inte
• Om Linné-lärjungen Sparrman