Redan vid tolv års ålder visste han att han skulle bli predikant. Senare såg han Jesus röra sig från träd till träd i bakhuvudet, en vild raggig figur som vinkade åt honom att vända om och följa med in i mörkret där man inte kunde veta var man satte fötterna, där man kanske gick på vatten utan att veta om det men plötsligt insåg det och drunknande.

Hazel Motes, hemma från kriget där han antagligen sett inälvor, jord och rötter sammanblandade i någon typ av mörkbrun sörja, är rotlös. På ett vis i sig själv, men främst eftersom han varken har vänner eller familj att återvända till. Så han beger sig, varken logiskt eller ologiskt, till Taulkinham. Det bara blir så. Predikant blir han också, men inte den typiska predikanten som basunerar ut Jesu ord ni kanske föreställer er. Istället grundar han Kyrkan Utan Kristus vars idé han försöker förklara för folk och andra uppifrån motorhuven på sin gamla Essex. Det är en kyrka där

dom blinda inte ser och dom lama inte går och det som dör förblir dött [och] att Syndafallet aldrig fanns eftersom det inte fanns nåt att falla från, och ingen Frälsning eftersom det aldrig var nåt Syndafall och ingen Domens dag eftersom dom första två aldrig hände. Inget spelar nån roll förutom att Jesus var en lögnare.

Inget spelar någon roll. Hazel Motes är arketypen av en nihilist. Man kan säga, som Nikanor Teratologen (jag vet! förlåt) i Apsefiston, att Hazel gjort en ”vandring från fantasin om Gud och själen till sanningen om Satan och könet”.

Blodsviss är underhållande. Språket är rättframt, handlingen okomplicerad och den innehåller inga språkliga krumbukter. Inga konstigheter, försköningar får ni leta länge efter.

De två små pojkarna, i andra sidan av bassängen, dunkade huvudena i bassängkanten.

Antingen tänkte de att Gud skulle förlåta dem, eller, om de hade sådana böjelser, utgick från att Gud var död och att det var tysken som dräpt han. Men hur kul är inte scenariot? Erkänn!

Andreas Vesterlund har gjort en nyöversättning av denna Flannery O’Connors debutroman och så här kan det se ut när det förhandlas vid ett bilköp: ”Ja, vad skulle’ru själv vilja ge för’na?”. Jag gillar dialoger som försöker efterlikna dialekter och det känns rätt även här. Konversationer utan denna okonventionella grammatik hade tagit bort en stor del av behållningen med boken.

Karaktärerna är vid en första åsyn av enkelt slag, med tydliga personligheter som vaggar in läsaren i en visshet om att de aldrig kommer bjuda på några överraskningar. Så är det nu inte riktigt. Vi har kaxiga Enoch Emery som inte är så lite ful i mun. Eller polisen som knuffar ned en bil från en klippa och lakoniskt konstaterar att har man ingen bil så behövs inget körkort. Vilket Hazel inte har. De polisiära metoderna som användes i den amerikanska södern 1918 verkar ha varit fattig på dialog men desto rikare på kreativa lösningar. Och så har vi Hazel.

Det finns mycket att ta fasta på, olika aspekter det går att grunna på och skriva om. Flannery var katolik och Hazel är hennes motsats, åtminstone teologiskt. Detta faktum gör Hazel till en mer intressant karaktär, för går det inte att ana sig till ett djup som måste finnas i motsättningen mellan skapare och skapelse? Religionskritiken i sig är inte unik, men en bägare med lite frätande syra blandat med religiösa dogmer är alltid uppfriskande att sippa på. Särskilt om det handlar om en kritik av psykologisk och sociologisk art. Och dogmer fascinerar oavsett dess natur.

Hazel är ateist och närmast anti-gud i sin hållning. Jag har vissa svårigheter med att förstå ateister, om man nu definierar ateism som i att veta att det inte finns någon Gud eller annat transcendent väsen. Det kan finnas och det kan inte finnas och för mig är det på ett personligt plan inte särskilt relevant. Uppenbarligen är det ur ett samhällsperspektiv högst relevant, men nu är inte tidpunkten för resonemang kring slikt.

Vem är då Hazel egentligen? Svårt att säga. Mer än ateist är han en dogmatiker och alla gånger en predikant – mot predikandet. Han förespråkar någon typ av hyperindividualitet där var och en är sin egen olyckas smed. Gott så. Idén är åtminstone livsbejakande och det gillar jag. Flera religioner är tvärtom livsförnekande i och med sitt fokus på livet bortom tiden på jorden. Det blir upp till var och en att förbereda sig inför efterlivet och inte nödvändigtvis fokusera på livet nu. Vilken smak och temperatur livets efterbörd kommer ha avgörs strängt taget av ens handlingar och hur väl de faller inom en bestämd mall.

Nietzsches fria ande

betraktar offret – för religioner, staten, rikedom eller fattigdom, för hälsa och ras, han kunde tillagt: kvinnooffret, för man och samhällen – som det stora hindret för människors sammansmältning.
– Ulf I Eriksson

Redan bokens baksida avslöjar vilket slut som är att vänta, men jag tror sättet handlingen byggs upp hade fått läsaren att se varthän det barkar oavsett. Upplösningen är en upplösning av ögon i ett ansiktsbad med kalk i. Bland annat. Det känns som om det slutar med något som kriget hade kunnat hjälpa honom med från första början. Om han lyckats så ett frö till insikt hos någon låter jag vara osagt, men kanske påverkar han åtminstone en person som finner mening i medmänniskan och inte enbart i något abstrakt.

Boken innehåller två blinda personer – där den ena inte är blind medan Hazel blir det först i slutet. Jag misstänker, om man kan se, att det går att läsa in en del i det; att det går att tolka det som något symboliskt i att vilja eller inte vilja se. Och alla 666-skyltar! Rör det sig om något rent satanistiskt? Eller varför inte det faktum att människorna i boken hela tiden verkar prata förbi, över eller under varandra. De för monologer, knappast dialoger, och vill framföra något helt annorlunda än lyssnaren vill höra.

Emil Cioran skriver i Sammanfattning av sönderfallet att vi inte skulle

kunna existera en sekund utan att lura oss själva: profeten i var och en av oss är just den smula av vansinne som får oss att frodas i vår tomhet.

Slutar det så för den som inte tror på något: självmord? Fast en självmördare tror att det inte kommer bli bättre och det i sig är något att hålla fast i. En som inte tror på något, hur det nu skulle gå till, håller just denna tanke kär. Men nog kan vi sluta oss till att människor ofta behöver ett sammanhang att leva och verka i för inte gå under. Hur detta sammanhang är utformat är inte heller avhängigt enbart personliga val.

Hur som haver, ut och synda med er, för synden är, som avfällingen Olof Helmersson i Norrlands akvavit lakoniskt konstaterar, ”förvånansvärt billig”. Och lite synd har ingen dött av.

Similar Posts:

• Inget ljus i sikte
• From India with hate
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• En promenad vid vansinnets rand
• En dialog

I Flannery O’Connors berättelser är vi definitivt kvar i jämmerdalen. Titelnovellen är en god illustration. Julians mor kommer från en familj full av guvernörer och jordägare. Bättre folk. En gång i tiden hade hennes farfar såväl plantage som tvåhundra slavar. Hon tycker definitivt att det var bättre förr.

Julian själv har gått ut college men säljer nu skrivmaskiner i väntan på att påbörja en författarkarriär när ”han kommer igång”, som hans mor uttrycker det. Julian lever i den moderna världen. Han är för rasintegration och drömmer om att få platta till sin mor genom att bli vän med en färgad intellektuell, eller ännu hellre, skaffa sig en färgad flickvän.

Ett uppträde på en buss som involverar en färgad familj resulterar i att modern blir illa åtgången på grund av sin ignorans och sin artiga nedlåtenhet. Julian kan inte låta bli att låta sin skadeglädje regna över henne. Effekten blir dock inte den avsedda. När modern regenererar och helt verkar tappa kontakten med verkligheten rinner triumfens visshet av honom och han fylls av skam och skuld.

Flodvågen av mörker verkade föra honom tillbaka till henne och sköt från det ena ögonblicket till det andra upp hans intåg i skuldens och sorgens värld.

Novellen kan stå som något av ett mönster även för resten av samlingen. Vissa personligheter återkommer gång på gång. Inkarnationerna och namnen växlar men man känner strax igen dem: den enfaldiga modern instängd i sina egna vanföreställningar, den återvändande sonen med konstnärliga ambitioner som har misslyckats med allt och den utifrån kommande främlingen som nästlar sig in i familjen och avslöjar dess dysfunktionalitet genom att avkräva ett eller annat ställningstagande. Lägg till rasistiska gammelgubbar med religiösa vanföreställningar och ett lantarbetarproletariat som bildar en mer eller mindre nedtystad fond bakom huvudfigurerna.

Det är den amerikanska södern, sent femtiotal eller tidigt sextiotal, skildrat ur de vita huvudpersonernas synvinklar. Den färgade befolkningen återkommer ständigt som en projektionsyta. Antingen som måltavla för rasism, eller som någon att använda för sina egna syften. De är de andra – en misstrogen skara som allt som oftast uthärdar alla de galenskaper de utsätts för.

Det är få ljuspunkter i dessa berättelser. I slaget om människornas själar verkar alltid en mörkare makt dra det längsta strået. A good man is hard to find (En bra karl är svårt att finna) hette O’Connors första novellsamling. Det är inte lättare att finna en god kvinna kan man säga.

I en av novellerna, Uppenbarelsen, förvandlas en läkares väntrum till en veritabel stridszon när de olika karaktärernas brist på förståelse för varandra blottläggs. I centrum och den utlösande faktorn till att konflikterna kommer upp till ytan: återigen den vita äldre kvinnan som ser sig som bättre än de andra och inte generar sig över att tala om det på ett mer eller mindre passivt aggressivt sätt.

Som det står i Björn Kohlströms efterord: ”… O’Connor åskådliggör begreppet matrofobi, det vill säga fruktan att bli (som) sin egen mor, i sina noveller som ofta slutar med våldsam död eller förnedring för modersgestalten.”

Det finns punkter i O’Connors biografi som talar för detta och förklarar denna återkommande nidbild men det har förstås ingen betydelse för vare sig tolkningen eller upplevelsen av novellerna.

Men är det något man kan anmärka på så är det väl den här återkommande dragningen till vissa typer som gör att novellerna både till sin tematik och till sitt persongalleri blir lite väl lika varandra. I övrigt så lyser de av en alldeles särskild cynism och svartsyn och ett glasklart slipat språk som fångats av Martin Peterson i den svenska översättningen.

Similar Posts:

• En kyrka utan Kristus
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Allt förgår
• Synnerligen begåvat
• Litteraturen och De Andra (US version)