Vi väntar tills hon kommer, om det så dröjer till morgonfåglarna vaknat, om så ögonlocken svällt igen av myggbett. Medan vi sitter här känner jag längtan växa inom mig själv efter någon som jag bara sett på avstånd. Tillsammans med lillpojken växer byn, fjällen, han, jag och storasyster lika fort åt precis alla håll.

Ovanjorden är vemodig och drömsk, längtande, ett liv där det inte finns några rätta svar, ingen självklar väg att gå. Det är både väldigt enkelt att beskriva handlingen i boken, och helt omöjligt. Handlingen är inte det viktiga, utan språket, och känslorna de frammanar. Ovanjorden är ingen lustfylld läsning, och många gånger är det ganska oklart vad som faktiskt händer, och vad som är i Oskars huvud. Trots all smärta är detta en av de bästa böckerna jag läst i år.

Sitter du här och blir kär i mig?
Handlöst.

Ovanjorden är en berättelse om kärlek, att mötas men att ändå inte nå fram till varandra. Det är också en berättelse om vad det koloniala arvet och traumat gjort med människors liv och historia De som bestulits på sitt arv och sin identitet, och de som fått försvara sitt allt med näbbar och klor. De som förstår ett språk de inte borde förstå. Om avståndet och de svårläkta såren som skapats. Det är en berättelse om att vandra på stigar som känns bekanta, fast man inte vet varför ens släktingar tog en dit för länge sen.

Miljöbeskrivningarna är i en klass för sig, det är som att befinna sig på fjället, i skogen, klafsa runt i myren. Det är lerigt, svettigt och äckligt, och trots allt detta längtar jag dit. För att få se platserna med egna ögon. Boken är inte helt enkel att läsa, språket tar ofta omvägar. Berglund lindar inte in det som smärtar, bultar och skaver. Det gör stundtals ont att läsa.

Nájmie står i altandörren och tittar på oss igen. Eija håller ut handen men hon kommer inte. Handen blir hängande i kalla luften, Nájmie i dörren. Klyver, genom att existera, som jag gör, människostora hål i tillvaron.

Berglund tar med läsaren på en oförglömlig resa, bjuder in till det allra innersta. Att bevittna det som aldrig riktigt blir som tänkt, trots allt. Berättelsen är som en skör tråd, så skör att jag är rädd att den ska brista om jag lägger bort boken innan alla ord är lästa.

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Människorna vid vattnet
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Om gränser och hur vi upprätthåller dem

Den sista utposten har en öppningsscen med mycket igenkänning. Vid det runda köksbordet sitter morfar och berättar att det var länge sen vykortet kom i brevlådan. De nedskrivna orden lyder: ”Med hälsning från den sista utposten”.

Lilla björn frågar ivrigt om de kan åka dit? En viss tvekan infinner sig, eftersom morfar ju inte längre är en ung och vild björn. Stunden av tveksamhet är tack och lov över på några sekunder. För morfar säger:

”Det är inte för vem som helst”, sa morfar.
”Man måste träna hemma först.”

Därefter följer träning med tältövningar, kartläsning och djupdykningar i faktaböcker. Årstidsväxlingarna avslöjar sig med röda höstlöv, julklappar under bord och julstjärnor i fönster. Lilla björn frågar varje dag när resan ska ske och alltid är det något mer som måste förberedas.

Morfar är ändå det pålitligaste som finns. En morgon väcker han nämligen Lilla björn och säger att det är dags. De går ombord på ett fartyg som för dem till en hamn långt norröver:

På gungande ben steg vi i land i hamnen. Avgaserna stack i nosen och det var folk och spring överallt. Inte någonstans kändes det vilt eller lite farligt. Och platsen var inte det minsta lik morfars vykort.

Morfar är varken ung eller vild längre, måste vila benen och hinner inte gå i samma takt som Lilla björn. Trots detta blir det ett äventyr med både nya och oväntade situationer, och hjälp kommer från otippat håll.

Bilderna återger den moderna turismen med vildmarksbutiker och välkomstskyltar för nyanlända resenärer. Jag ser även hur morfar vänder sin blick mot några detaljer som att han konstaterar den flyende tiden. Ungefär som jag själv gjort vid besök på en plats efter flera årtionden och tänkt: ”Oj, vad här har förändrats!”. Men på sidorna sprakar även de efterlängtade vyerna och stjärnhimlarna. Vad är väl en naturexpedition utan dem?

Det är en ren glädje att betrakta hur färgerna spelar med varandra. Jag kan stanna upp inför en liten detalj som fångar en rörelse i stunden och jag kan även stirra in i ett djup, som leder långt bort mot andra sidan som jag inte vet något om.

Språket går i en mjuk och följsam rytm. Inga onödiga ord och jag hör precis hur det låter vid berättelsens höjdpunkt som är en alldeles underbar och fin överraskning.

Om jag önskar vara i Lilla björns kläder – förlåt päls? Alldeles rätt gissat. Men jag får vara min egen morfar och förbereda mig på bästa sätt inför äventyr då det krävs att vandringskängorna sitter bekvämt på fötterna!

Similar Posts:

• Stort för de små
• Historisk jul med massor av stämning
• Maktkamp på hemmaplan
• Informativt men inte särskilt kreativt
• Morfar behöver en tant