Romanen tar upp allt det som aktuellt precis just nu: pk eller inte pk, hen, Fremskrittspartiet, privatiseringen, det politiska klimatet och så vidare. Det är en ironisering över idag, över våra stora debatter och stormar i vattenglas. Boken är ett ironiskt svar på nutiden, ett inlägg i upphovsrättsdebatten framförallt och en kommentar till det aktuella samhällsklimatet i stort.

Huvudpersonen Jesper lever ett ganska ensamt och isolerat liv, han har några få vänner men han känner sig utstött i den privata såväl som den samhälleliga atmosfären. En dag bestämmer han och ett par vänner sig för att starta en ironisk kampanj mot biblioteken och det de sarkastiskt kallar ”piratutlåningen av böcker”. De vill göra en poäng i hur underligt det är att förbjuda fildelning genom att själva låtsas verka för ett utökat förbud som även gäller biblioteksböcker.

Ironin dras riktigt långt, blir till surrealism när Antipiratcyklingsbyrån (!) har en jurist vid namn Joseph Goebbels och då polisen slutar utreda rånbrott eftersom upphovrättsbrott är det enda brott man har på agendan. Boken är även ett frisk ironiserande över folks starka tilltro till politiskt korrekta identiteter, som att bojkotta israeliska apelsiner och därmed tycka att man gör någonting stortartat, eller:

”Nä, jag använder inte tobak, jag är straight edge.”

”Men du dricker ju öl!”

”Ja, men man är väl inte helt jävla omänsklig.”

Ironin går så långt att karaktärerna ibland verkar glömma att det är ironi, de håller så hårt på frågan att biblioteken bryter mot upphovsrättslagen att de själva verkligen går in för att motarbeta – och tillslut även bränna – biblioteken. Det är först när de inser att omvärlden inte ser det hela som en ironi utan som verklighet som de börjar backa och inser vad de har gjort. Att göra en poäng genom att helt motarbeta sina egentliga syften kan vara väldigt riskabelt:

”’Tanken var ju att vi skulle provocera fram en strid som vänstern garanterat skulle vinna. Men tänk om vi inte vinner.’”

Världen som beskrivs är vår samtid, Stockholm just nu, med hull och hår. Sättet som Jesper och hans kumpaner använder för att sprida sin ironiska kampanj mot biblioteken är att starta anonyma bloggar och alias där de skriver debattartiklar som delas i rätt kanaler. Mer behövs inte för att drevet ska vara i gång. Ingen ifrågasätter var informationen kommer från, vem som egentligen står bakom kampanjen. Ironiskt nog är detta just också något som sker när allting tillhör alla: källorna har inte längre betydelse, allting flyter. Vad en enda (påhittad) person sitter och tänker på kammaren blir nästa dag en hel nations angelägenhet.

Nästan varje mening i den här boken är en tänkvärd känga mot någon: mot privatiseringen av det kollektiva, mot Stockholmsklimatet där endast de riktigt lyckade har råd att bo innanför tullarna, mot kollektivtrafiken som kontrollerar trafikanterna som en slags superpolis. Varje sida skulle kunna ha ett gäng fotnoter till verkliga nyhetsartiklar eller litterära dystopier som Orwells 1984 eller till Bradburys Fahrenheit 451. Läsaren känner sig oroväckande hemmastadd i denna surrealistiska värld där allt verkar barka åt helt fel håll.

Det är tydligt på vilken sida om bröstkorgen författarens hjärta bankar rött men ironin är så påtaglig och allomfattande att läsaren ibland tvekar, förvillar sig bland vad som är verklig kritik och långt dragen ironi. Boken är mycket tänkvärd och kommer bara bli mer intressant när vi får lite perspektiv till vad vi pysslade med i förmiddags under eftermiddagen av i morgon. Läs boken men bränn inte biblioteken!

Similar Posts:

• Till attack mot Hollywood
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Blötlagd dystopi
• Verkligheten efterapar dikten
• Vecka 15: patchad prosa

Plötsligt har jag fått ett ord för vad som har hänt med mitt eget musiklyssnande. Från att ha varit en kapitalvara har inspelad musik blivit en konsumtionsvara. Och från att ha varit identitetsskapande har min samling blivit närmast ointressant. Jag kan ju ändå få tag på vad jag vill när jag vill. Plötsligt får jag ett uttryck för den där känslan som gör att jag ibland tänker att mitt musiklyssnande blivit mindre viktigt. Känslan av ”shuffle-nihilism” och av att musiken bara är ett bakgrundsbrus har drabbat mig.

Det postdigitala manifestet är ett försök att diskutera vad som har hänt med vårt musiklyssnande sedan fildelningen och den försöker göra det på ett annat sätt än det gängse. Den vill skapa ett annat språk än det tekniknördiga, grabbiga och resultatet är smått lysande. Fleischer är en språkbegåvning som uppfinner det ena uttrycket mera innovativt än det andra. Han talar t.ex. om ”musikalisk grafitti”, om ljud som ”äger rum” och låtar som ”tar tid” (i motsättning till den upphovsrättsliga föreställningen där låtar är idéer och ”information”). Boken har därför sin styrka i sitt sökande; den letar efter ett annan väg än de teknokratiska hackarnas och de pengakåta skivbolagsrepresentanternas. Jag skulle vilja beskriva det som att den försöker politisera konsekvenserna av fildelningstekniken genom att fråga ”vilka möjligheter finns det?” istället för ”hur ska vi ta betalt?”

Nu är jag dock inte överens med Fleischer om allt. Ibland blir jag till och med riktigt upprörd över Det postdigitala manifestet. Jag tror till exempel inte alls att skivan som koncept är på väg att försvinna bara för att den förlorar sin materiella existens eller att kammarorkestrarna borde avvecklas. Fleischer har ibland en något snäv och aningen utvecklingsoptimistisk syn på musiken som jag emellanåt upplever som störande. Men det hindrar inte att hans bok från att vara otroligt intressant. Jag rekommenderar särskilt att man läser den tillsammans med Sam Sundbergs och Anders Rydells Piraterna, utkommen förra året. Den ger en välbehövligt historik i ämnet.

Similar Posts:

• Till attack mot Hollywood
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Vad diskar du till för musik?

Är det sega och giriga mediaföretag som får skylla sig själva för att vi har hamnat där? Och är nätpiraterna rebeller i uppror mot samhällets kommersialisering och för demokratiskt fri information – eller är de helt enkelt skurkar som sliter undan mattan under fötterna på redan hårt utsatta skapare?

Antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor undersöker de frågorna från en rad olika utgångspunkter. Svaren blir ungefär lika många som de deltagande skribenterna, och det är nog som det ska vara. Det är inga lätta frågor.

Man kan heller inte riktigt säga att de elva skribenterna tydligt står på en av två sidor, för eller emot fildelning (eller, om man ska vara tydlig, illegal fildelning, för fildelning i sig är ju själva grunden för hur nätet fungerar och knappast något kontroversiellt). Somliga är klart emot, en del vill hellre poängtera möjligheterna, en del skissar på lösningsförslag och en del tecknar snarare bakgrunden till de frågor vi står inför idag.

Nivån på bidragen är också ganska olika. Generellt sätt är de lättillgängliga – även om de flesta hade behövt ytterligare en språkgenomgång. Någon droppar mängder av tekniska termer som går mig förbi (vilket inte vill säga särskilt mycket), någon känns väl enkel till och med för mig. Intressant är det i alla fall, inte minst när skribenterna helt säger emot varandra.

Och även när de inte direkt säger emot varandra så fokuserar de helt olika saker. Juridikprofessorn Jan Rosén tecknar till exempel upphovsrättens historia och utser den till ett kärnelement i ett produktivt kunskaps- och tjänstesamhälle. Ekonomiprofessorn Andrea Renda diskuterar det senaste dryga decenniets upphovsrättsstrider kring Internet och förespråkar övergripande tekniska lösningar, medan Anders Rydell gör en tankeväckande och firnurlig betraktelse kring våra uppfattningar om original och kopia, vara och tjänst, före och i informationssamhället.

Andreas Ekström varnar för att när allmänheten inte längre känner sig nödgade att betala för den kultur de konsumerar får vi en ny mecenatkultur – enstaka sponsorer som styr utbudet. Den gamla distributionsmodellen har inte konkurrerats ut av en bättre affärsmodell, utan av ett ”masskriminellt beteende” och vi får den kultur vi betalar för. Han drar en intressant parallell till forskningen, där grundforskning får stå tillbaka för specialiserad forskning i sponsorernas intresse. Sådant begränsar onekligen.

I lite samma anda visar dataspelsutvecklaren Martin Walfisz vilka enorma resurser som krävs för att utveckla ”världens bästa dataspel” och Martin Rolinski (från bandet BWO) vilken process det är att göra musik (eller somlig musik). Någonstans måste ju resurserna komma ifrån.

Joakim Båge däremot personifierar den amerikanska drömmen – ”Allt som behövs är talang och en dator” – från sitt mediaföretag i Hollywood och med exempel från Obama-kampanjen. Linda Skugge vill lyfta fram alla ickeekonomiska drivkrafter som faktiskt får oss att lägga massor av tid på ickekommersiellt skapande och information, inte minst på Internet, medan Isobel Hadley-Kamptz spekulerar kring om inte upphovsrätten och idén om det ensamma geniet blir en parentes i vår kulturhistoria. De flesta av våra kulturskatter skapades trots allt innan den moderna upphovsrättslagstiftningen, menar hon, och lyfter fram det ganska underhållande exemplet med Disney – ikonen för förlängd och hårdare rättighetsbevakning – som knappast kunnat skapa några av sina filmer om de historier företaget utgått ifrån varit föremål för samma lagar som de själva drivit igenom.

Man hör nuförtiden stup i kvarten att något är en ”historisk händelse”. Oftast har man glömt vilken redan dagen därpå och sanningen är väl helt enkelt den att allt avgörande händelser faktiskt är i minoritet i historien. Det mesta som betyder något är ganska komplicerade och utdragna processer.

Jag slår i alla fall igen Gratis? med en känsla av att stå mitt i en sådan process. Kanske inte vid något avgörande slag, men likväl nånstans i förändringen, i något betydelsefullt. Det liksom kittlar lite under fotsulorna. Kanske kan du – som precis kommit till slutet av ännu en text på nätet, skriven av, ja, oklart vilka, egentligen, men sannerligen inga ekonomiska skäl – känna det också?

Similar Posts:

• Till attack mot Hollywood
• Man får vad man betalar för… eller?
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Fem webradiohits är fler än fyra Billboardettor
• Röster och möjligheter

I fokus för boken står den svenska piratrörelsen, och dess tre olika institutioner – Pirate Bay, Piratbyrån och Piratpartiet. Författarna skildrar hur den svenska piratrörelsen successivt har vuxit fram och formerat sig till en politisk rörelse. Det är en historia som har sina rötter för många decennier sedan, med hemkopiering av musik, framförallt via musikkassetter. När datorerna börjar breda ut sig sprids kopior av program och bilder via disketter och BBS:er. Med Internets inträde blir piratkopiering allt mer utbrett tack vare olika sorters fildelningsprogram. Det som tidigt kom att bli unikt med den svenska piratrörelsen, skriver författarna, var att man inte skämdes för att man begick lagbrott. Tvärtom: man organiserade sig politiskt, och började offentligt ifrågasätta många av grundstenarna för upphovsrätt och immateriell egendom. Det utvecklar sig till en blocköverskridande politisk rörelse, som förenar allt från nyliberaler till kommunister under ett och samma paraply.

Rydell & Sundberg skriver också om upphovsrättsinnehavarna och deras reaktion på piratrörelsen. Det finns en lång röd tråd i musik- och filmindustrins agerande: de har konsekvent försökt få till stånd förbud mot all ny teknik för att distribuera och lyssna/se på musik och film (allt från kassett- och videobandspelare fram till dagens fildelningsnätverk) som skulle kunna påverka branschens vinster. Man lyckades exempelvis stoppa företaget Napster, som var tidigt ute med ett enkelt program för fildelning. Men problemen tog därmed inte slut för musik- och filmbranschen. Fildelning har idag blivit allt vanligare inte minst tack vare så kallade bittorrents – och det är på det här området Pirate Bay har vuxit till att vara en av världens allra mest populära internetsajter.

Musik- och filmindustrin kände sina vinster hotade av piratkopieringen som sådan, och företagen har också tagit strid mot den politiska piratrörelsen. Författarna till den här boken konstaterar att det främst är musikbranschen som drabbats – filmmediet utvecklas i så hög takt, och biosalonger är fortfarande så pass attraktiva jämfört med hemmabio, att efterfrågan på filmer inte verkar ha mattats nämnvärt. För musikbranschen har däremot digital distribution inneburit en betydande omvälvning från det tidigare sättet att distribuera musik, skivförsäljning. Men att skivförsäljningen dalar markant beror inte bara på piratkopiering, utan också på många nya lagliga betaltjänster för digital distribution av musik, som exempelvis Itunes eller Spotify.

Många kända artister och kulturarbetare har också reagerat på den utbredda piratkopieringen. Samtidigt visar undersökningar som Rydell & Sundberg refererar till att många artister inte tror att de alls drabbats ekonomiskt av fildelning – många tror till och med att de gynnats, därför att många fler får upp ögon och öron för dem och kommer på konserter och liknande. Ytterligare andra – allt ifrån Radiohead till Prince – har varit innovativa och utnyttjat ny teknik och nya sätt att distribuera sin musik, och också lyckats göra vinster som sannolikt är många gånger större än de annars hade kunnat tjäna.

Som framgår redan av bokens titel ligger tonvikten på piratrörelsen och dess utveckling. Den ”andra” sidan – musik- och filmindustrin, artister och kulturarbetare – finns också med i boken, men ges inte samma uppmärksamhet. Trots det lyckas författarna ge en förhållandevis mångsidig bild av en komplicerad politisk konflikt. Boken är huvudsakligen upplagd som en kronologisk skildring, med kortare utvikningar på olika teman. Upplägget fungerar bra och författarna skriver mycket skickligt och med flyt om de stridigheter som stått om upphovsrätt och fildelning – allt från polisrazzior till TV-debatter skildras i högt tempo. Till slut står vi i nutiden, inför den aktuella rättegången mot Pirate Bay. Oavsett hur den rättegången går, lär processen fortgå ett bra tag till – båda parter verkar beredda att överklaga domar som utfaller till deras nackdel.

Similar Posts:

• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Politisera mera!
• Brasiliens musikskatt i ett nötskal
• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Man får vad man betalar för… eller?